Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik Frans III (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - 4. Fredrik Frans IV (storhertig av Mecklenburg-Schwerin) - 1. Fredrik Henrik (greve av Nassau, prins av Oranien) - 2. Fredrik (prins av Nederländerna) - 1. Fredrik I (kurfurste av Pfalz, pfalzgreve vid Rhen) - 2. Fredrik II, den vise (kurfurste av Pfalz) - 3. Fredrik V (kurfurste av Pfalz) - 1. Fredrik I (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
3) Fredrik Frans III, den föreg:s son
(1851—97), storhertig från 1883.
4) Fredrik Frans IV, den föreg:s son,
siste storhertig av Mecklenburg-Schwerin (1882—
1945), storhertig 1897, stod till 1901 under sin
farbror hertig Johan Albrekts förmynderskap och
avstod 14/ii 1918 från tronen.
Nederländerna. 1) Fredrik Henrik (holl.
Frederik Hendrik), greve av Nassau, prins av
Ora-nien, ståthållare (1584—1647), var son till Vilhelm I
av Oranien och Louise Coligny och föddes 6 mån.
före faderns mord. Av modern erhöll F. en god
uppfostran; han började tidigt under sin broder
Morits deltaga i kriget mot spanjorerna och visade
därvid stor tapperhet och gott militärt omdöme.
Vid broderns död 1625 efterträdde F. honom som
ståthållare i 5 av de
nederländska
provinserna och ledde med
kraft och klokhet
befrielsekriget. Särsk.
blev F. berömd genom
sina framgångsrika
belägringar. Som
statsman överträffade han
brodern. I
utrikespolitiken anslöt sig F.
nära till Frankrike, i
det inre sökte han
bilägga de tvister, som
förut söndrat
republiken. F. åtnjöt också
stort anseende, hans son utsågs redan tidigt till
hans efterträdare, och planer voro å bane att
förvandla fristaten till en ärftlig monarki i F:s ätt. P.S.
2) Fredrik, prins (1797—1881), 2:e son till
konung Vilhelm I, uppfostrad vid preussiska hovet,
skulle enl. ett familjefördrag av 1815, så snart hans
äldre broder blev konung av Holland, erhålla
Luxemburg, men avstod 1816 från sina anspråk och
blev prins av Nederländerna. Vid den belgiska
revolutionen 1830 försökte han utan framgång
återställa lugnet. I sitt äktenskap med Luise av
Preussen (d. 1870) hade F. dottern Lovisa, g.m. Karl XV
av Sverige.
Pfalz. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I, kurfurste
och pfalzgreve vid Rhen (1425—76), 2:e son till
kurfurst Ludvig III. Vid brodern Ludvigs död 1449
blev F. förmyndare för hans son och administratör
i Pfalz. Snart övertog F. regeringen på livstid,
adopterade brorsonen och förband sig att trygga
tronföljden åt denne. F. var en av ledarna för den
kurfurstegrupp, som 1454—57 fordrade
riksrefor-mer av kejsar Fredrik IV. I striderna mellan
reformvänner och kejsartrogna på 1460—70-talen var
F. de förras anförare. F. dog förklarad i kejserlig
akt. E.Lö.
2) Fredrik II, den vise (Friedrich der
Weise), kurfurste (1482—1556). 1535 g.m. Kristian
II:s dotter Dorotea sökte F. genomdriva sina
anspråk på den danska kronan efter Fredrik
III:s död och deltog i grevefejden, ehuru utan
någon framgång. 1544 kurfurste övergav F. Karl
V:s sak, som han tidigare understött, och
närmade sig det schmalkaldiska förbundet. I den följ,
striden mellan kejsaren och furstarna höll han
sig dock neutral. När dackefejden utbröt i
Sve
rige 1542, trädde F. i förbindelse med Dacke för
att i honom få ett redskap för sina
strävanden. H.Bg.
3) F r e d r i k V, kurfurste (1596—1632), blev
kurfurste vid faderns, F. IV:s, död 1610 men
övertog först 1614 själv regeringen. F. saknade ej
kunskaper och god vilja men väl ihärdighet och
viljestyrka och var ej skickad att övertaga den ledning
av protestanterna i Tyskland, vartill Pfalz’
ställning och hans eget giftermål med Jakob I:s dotter
Elisabet bestämde honom. På det hela taget lydde
F. sina rådgivare, men då dessa sinsemellan voro
oense och ej bland sig räknade någon mera
framstående statsman, saknades den fasta ledning, som
ensam kunnat bringa räddning. Utan att ha
tillförsäkrat sig Englands understöd mottog F. 1619
böhmarnas val till
konung. Både F. och
böhmarna blevo
svikna i sina
förväntningar om den andres
militära prestationer, och
slaget på Vita berget
1620 blev en katastrof
för båda.
”Vinterkonungen” flydde och
uppehöll sig från 1622
huvudsaki. i Haag men
begav sig 1632 till
Gustav Adolf i hopp
att genom honom
återfå sitt arvland. Därav
blev dock intet, och kort efter konungen dog
även F. P.S.
Preussen. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I, konung
(1657—1713), kurfurste av Brandenburg 1688 under
namn av Fredrik III, från 1701 konung i Preussen,
son till kurfurst Fredrik Vilhelm, erhöll under
ledning av sin guvernör E. Danckelmann en god
uppfostran men råkade 1687 i allvarlig konflikt med
fadern och var betänkt på att rymma men
försonade sig före faderns död med honom. Ärelysten
och praktälskande strävade F. från början av sin
regering efter konungatiteln och stödde för att
vinna kejsarens samtycke dennes politik samt
återlämnade enl. ett som kronprins givet löfte 1695
till Österrike kretsen Schwiebus. Först det hotande
spanska tronföljdskriget fick dock kejsaren att
ingå ”krontraktaten” av 1700, varpå F. i jan. 1701
lät kröna sig. F:s politik under de nu utbrytande
stora krigen var föga lycklig; han förde, har det
sagts, i v. krig utan
politik, i ö. politik
utan här, och
Preussens anseende sjönk.
Hans inre politik var
lyckosammare:
näringarna uppblomstrade,
bl.a. tack vare de
invandrande hugenotter-na, hären ökades, och
1702 frigjordes alla
F:s länder från
beroendet av
Reichskam-mergericht, vilket för
den följ, utvecklingen
— 485 —
— 486 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
