Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik I (konung av Preussen) - 2. Fredrik Vilhelm I (konung av Preussen) - 3. Fredrik II, den store (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
blev av stor betydelse. F. gynnade konst och
vetenskap; 1696 instiftades Akademie der Künste,
1700 Akademie der Wissenschaften. F. var gift
tre gånger, men blott en son, Fredrik Vilhelm (I),
överlevde honom. PS.
2) Fredrik Vilhelm (Friedrich Wilhelm)
I, den föreg:s son, konung (1668—1740),
efterträdde fadern 1713. I Preussens historia
betecknar F:s regeringstid
en reform- och
organi-sationsperiod, som
påminner om Karl XI :s
i Sverige och under
vilken den
statsbildningens styrka, som
möjliggjorde
kraftutvecklingen under
Fredrik II, organiserades.
F. var en initiativrik,
energisk natur med
obändig vilja, en
en-våldshärskartyp, vars
personliga insatser
nådde till alla
förvaltning
ens områden. I nästan allt var han sin
faders motsats: hans puritanska läggning i
förening med hans sparsamhetspolitik tillät intet
hovliv i tidens stil. F. inriktade sig på att
upphäva partikularismen i den löst hopfogade
preussiska staten. Han förenklade rättsproceduren men
lyckades ej genomföra ett enhetligt preussiskt
rättsväsen. Däremot centraliserades
finansförvaltningen genom generaldirektoriet 1723, vars
instruktion han själv författat. Statsfinanserna, till stor
del baserade på kronans domäner, voro vid hans
död i lysande tillstånd. F. förbättrade städernas
förvaltning genom att bryta rådssläkternas makt;
näringarna stöddes enl. strängt merkantilistiska
principer. Åtgärder vidtogos för att höja
folkbildningen; 1717 dekreterades skoltvång. Särskild
omsorg ägnade F. härens organisation; dess styrka
fördubblades och baserades till stor del på
inhemskt soldatmaterial; landet uppdelades i
värv-ningsområden, ”kantoner”. Från denna tid blev
den preussiska exercisen ett mönster. — Genom
freden i Stockholm 1720 vann Preussen Stettin
och delar av Vorpommern; trots F:s militära
intressen blev hans regering fredlig. — F. har
skapat det preussiska ämbetsmannaståndet; det är han,
som först givit preussiska staten dess militära och
byråkratiska prägel. F:s despotiska kynne
framträdde även i familjelivet, framför allt i
motsättningen till äldste sonen, sedermera Fredrik II. Han
var g.m. Sofia Dorotea av Hannover. En dotter,
Lovisa Ulrika, blev g.m. Adolf Fredrik av Sverige.
— Litt.: G. Schmoller, ”Umrisse und
Untersuch-ungen” (1898); R. Brode, ”Friedrich der Grosse
und der Conflikt mit seinem Vater” (1904); K.
Lin-nebach, ”König Friedrich Wilhelm I. und Fürst
Leopold I. zu Anhalt-Dessau” (3 Aufl. 1907). P.Nm.
3) Fredrik II, den store (Friedrich der
Grosse), den föreg:s son, konung (1712—86).
Föräldrarna voro stora kontraster, och F:s barndom
blev föga lycklig. Fadern ville uppfostra
honom till en god soldat och samvetsgrann
ämbetsman men ringaktade allt sysslande med
vetenskap, konst och litteratur, framför allt i den
franska form, som då var rådande i Europa.
Under moderns inflytande utvecklades dock F.
i rakt motsatt riktning, han intresserade sig
livligt för musik och litteratur, avskydde militära
övningar och kansligöromål, läste och talade med
förkärlek franska och föredrog franska seder och
moder framför tyska. Fadern blev högeligen
missnöjd häröver, det kom till upprepade häftiga
uppträden, och till slut beslöt F. att fly till det
engelska hovet under en resa 1730. Planen
upptäcktes dock, F. ställdes för krigsrätt och insattes
i fängelse i Küstrin, och hans vän, löjtnant Katte,
som hjälpt honom, avrättades på faderns
befallning i F:s åsyn. Snart mildrades dock F:s
fängelse, och han hölls i stället till strängt arbete i olika
ämbetsverk. Hans forna avsky för hären och
förvaltningen förvandlades nu till plikttrohet och nit,
fadern, som tänkt beröva honom arvsrätten,
blidkades och gjorde honom 1732 till överste för ett
reg. i Neuruppin samt förmälde honom 1733 med
Elisabet Kristina av Braunschweig-Bevern. F:s
förhållande till sin ej vackra men mycket
aktningsvärda gemål var visserligen alltid mycket kyligt —
över huvud taget var han föga mottaglig för
kvinnligt inflytande •—, men de följ, åren på slottet
Rheinsberg voro dock kanske hans lyckligaste.
Han underhöll en livlig brevväxling med franska
författare, framför allt med Voltaire, studerade
ivrigt filosofi, historia och poesi samt försökte sig
även som förf. De flesta i hans ”Antimachiavell”
uttalade ideella grundsatserna fingo visserligen
sedan hos härskaren vika för en mycket realistisk
statskonst, men tesen, att konungen var sitt folks
förste tjänare, förblev F. trogen.
När F. 1740 besteg tronen, var han djupt
genomträngd av faderns sats, att Preussens storhet vilade
på en fylld skattkammare och en stark här, men
hans ärelystnad bjöd honom att spela en helt annan
roll än fadern, och hans utomordentliga begåvning
både som statsman och krigare satte honom i stånd
därtill. Kejsar Karl VI:s död gav honom det
önskade tillfället, och de båda schlesiska krigen bragte
Preussen Schlesien och F. ryktet att vara en duglig
härförare och en klok men hänsynslös statsman;
hans elddop i slaget vid Mollwitz 1741 förlöpte
dock ingalunda ärofullt. F. hyste själv intet tvivel
om att Österrike vid första lämpliga tillfälle skulle
söka återtaga Schlesien och därvid kunde räkna
på Rysslands hjälp; för egen del tycks han ha hyst
planer på att erövra Sachsen och Västpreussen.
När ovädret syntes nära att utbryta, grep han 1756,
för att kunna utnyttja Preussens större
krigsbered-skap, själv till offensiven i hopp att så möjligen
kunna tvinga Österrike till fred, innan Rysslands
ingripande hann att göra sig gällande. Planen
misslyckades, och i sjuårskriget* hade F. att
kämpa mot sachsare, österrikare, ryssar, svenskar
och fransmän; endast lamt understöddes han av
sin ende bundsförvant, England. Kriget fördes med
växlande framgång, men särskilt efter nederlaget
vid Kunersdorf 1759 stod Preussen på
undergångens rand; F. själv var bragt till förtvivlan och
självmordstankar. Med beundransvärd seghet höll
F. dock ut, till slut vände sig lyckan, och freden
slöts 1763 utan vinst el. förlust i landområde. Trots
att F. måste återlämna det erövrade Sachsen, var
segern moraliskt dock hans. Utan att principiellt
— 487 —
— 488 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
