Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrikshamn - Fredrikshov - Fredrikson, Gustaf - Fredriksson, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKSSON
träförädlingsprodukter måste ledas längre
västerut. — Litt.: S. Nordenstreng, ”F. såsom befäst
gränsort och stapelstad 1721—1811” (1909) och
”F:s stads historia” (3 bd, 1908—11). Mdn.
Freden i Fredrikshamn 17/a 1809 mellan Sverige
och Ryssland (jfr Finska kriget) slöts efter c:a
en mån. förhandlingar mellan ryssarna N.
Rum-jantsev och D. Alopæus samt svenskarna C.
Stedingk och A. F. Skjöldebrand. Sverige lovade
biträda kontinentalsystemet — dock med rätt
till import av salt och kolonialvaror — samt
avstod till Ryssland hela svenska Finland samt
Åland, Kemi lappmark och Västerbotten ö. om
Torne och Muonio älvar. De svenska ombuden
hade i det längsta sökt utverka, att Åland och
Västerbotten v. om Kemi älv kvarblevo hos
Sverige. På rysk sida begärde man urspr.
Västerbotten ö. om Kalix älv men gick med på en
kompromiss, varigenom Torne och Muonio älvar
kommo att bilda riksgränsen. B.
Fredrikshov, en Staten tillhörig egendom i
Stockholm i hörnet av Storgatan och Fredrikshovsgatan.
Namnet lär härleda sig från ett på denna plats
förut beläget värdshus, arrenderat av vinskänken
Fredrik Hoff. Den nuvarande byggnaden,
Fred-rikshovs slott, lät Fredrik I uppföra 1733. F.
innehades därefter som änkesäte av änkedrottning
Lovisa Ulrika, för vilket ändamål F. om- och
tillbyggdes av Adlercrantz. F., som bl.a. använts till
fängelse för arresterade medl. av Anjalaförbundet,
var 1802—88 kasern för Svea livgarde samt efter
1912 för i:a intendenturkompaniet. F. disponeras
sedan 1943 av intendenturförvaltningsskolan. A.W.G.
Fredrikson, Johan Gustaf, skådespelare och
teaterchef (1832—1921). F. blev student i
Uppsala 1851 och avlade där kansliexamen 1860. En
resa till Paris, där han ingående bedrev
teaterstudier, blev avgörande för hans val av
levnadsbana och ledde till debuten på Kungliga teatern
4/ii 1862 som Ernest Duplessis i ”Min tants
planer”. Följ, år blev F. knuten till Dramatiska
teatern, där sedan hans verksamhet, med avbrott
för gästspel, var förlagd ända till 1907, då
teatern revs. 1879—84 var han teaterns intendent,
1888—91 dess verkst. dir. samt dess chef 1891—97
och 1904—07. Under de följ, tio åren gav han
en serie gästspel, dels på Stockholms förnämligare
scener, dels i landsorten, bl.a. hos Axel Hultman
och Allan Ryding, samt i Köpenhamn och
Helsingfors. — Tidigt fann sig F. till rätta i den
franska salongs- och konversationskomedien,
vilken under decennier behärskade repertoaren på
svensk scen. Hans
konst var framför allt
realistiskt och
intellektuellt betonad, utan
starkare skapande
fantasi. Hos Augier,
Dumas fils och Sardou
m.fl. fann han sina
mest berömda
scenframställningar, Olivi-er de Jalin i ”Falska
juveler”, Favrolle i
”Dora”, Bolingbroke i
”Ett glas vatten”, Paul
Raymond i ”Sällskap
där man har tråkigt”, Bechamel i ”Odette” och
Fouché i ”Madame Sans-Gène”. Till en början
uppträdde F. i älskarroller, skar lagrar även på det
klassiska skådespelets mark, exempelvis som
Benedikt i ”Mycket väsen för ingenting”, Mercutio i
”Romeo och Julia” och Karl VII i ”Orleanska
jungfrun”, och hade glansroller även i en del tyska
komedier, t.ex. som greve Trast-Saarberg i
Su-dermanns ”Ära”, en av hans allra förnämsta.
Dessutom skapade han med stor framgång en rad
scenfigurer i Ibsens skådespel, bl.a. Helmer i ”Ett
dockhem”, Stensgård i ”De ungas förbund”,
Guldstad i ”Kärlekens komedi” och Relling i
”Vildanden”, den sistn. i F:s tolkning en gestalt med
individuell skärpa. De svenska gestalterna i hans
galleri spela en relativt underordnad roll, han
spelade aldrig Strindberg, men där finnas bl.a.
en ganska originellt profilerad doktor Sandén i
Alfhild Agrells ”Ensam”, en filosoferande betjänt
i Oscar Vijkanders ”Fru Madeleine Bunge”, en
avsigkommen grosshandlare Hök i samme författares
”Bertha Malm” och en narraktig kammarherre i
Knut Michaelsons ”Ett ungkarlshem”. Med åren
fick F. ett nytt rollfack, den halvgamle kavaljeren,
vivören i början av utförsbacken, typer, som han
levandegjorde med en viss överlägsen ironisk
sympati. Excellensen von Witlinghoff i ”Livets
maskerad” samt Bruno Martens i ”Ungdomsvänner”,
vilken han utförde hos Gustaf Collijn på Intima
teatern vid sitt sista gästspel (1917), stå som
typiska representanter för överlägsen världsvana och
människokännedom, för hjärtevärme och
nedlåtande mild sarkasm. Det naiva var F. absolut
främmande, det lyriska, känslofulla, romantiska
låg föga för hans röst, men så mycket mera det
överlägset ironiska. Konversationskomediens
centrala huvudfigur hade sin styrka framför allt i
repliken. Gestaltskapande förmåga var däremot
knappast hans sak. Det var det glittrande galliska
lynnet F. företrädde på svensk scen: det
cheva-lereska, det älskvärt frivola, det bitande kvicka
— Bressant och Delaunay voro hans förebilder.
F. blev också odisputabelt Nordens främste disör,
och Herman Bang framhäver, att ”ingen nordisk
konstnär har haft ett så stort inflytande över
sitt samhälle som G. F.”. — F. har utgivit
övers.-saml. ”Dramatiska småsaker” (1892) och
”Teaterminnen” (1918). — Litt.: G. Uddgren, ”G.
F.” (1912). A.L.
Fredriksson, Nils, industriman,
undervisningsråd (f. 13/4 1870). Efter genomgången teknisk
elementarskola var F. 1893—1919 anställd vid ab.
Åbjörn Andersson i
Svedala, där han
avancerade till verkst. dir.
Genom F:s ovanliga
duglighet som
industrimän fördes detta
företag betydligt
framåt. F. ägnade sitt
intresse särsk. åt
maskiner för tegelindustrien.
I samband därmed tog
han initiativet till
te-gelmästarskolan i
Svedala, den första i sitt
slag i Sverige. F. har i
— 505 —
— 506 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
