Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDSRÖRELSEN
på parternas fria val, vilkendera som skulle
anlitas. Dessutom funnos vissa bestämmelser om
att genom Nat. förb. anordna
förlikningsförfarande.
Visserligen kom Nat. förb. under 1920- och
1930-talen att bedriva en livlig verksamhet för
reglerandet av skilda mellanfolkliga förhållanden,
och många mer el. mindre betydelsefulla
praktiska resultat nåddes också. Detta blev dock icke
fallet med förbundets arbete på att förebygga
krig och få till stånd ett fredligt avgörande av
tvister. Ett försök var det s.k. B e n e s p r o t
o-k o 11 e t* 1924, som avsåg att öka Nat. förb:s
möjligheter och maktmedel att bilägga
internationella misshälligheter genom att införa
obligatorisk skiljedom. Ett annat gjordes följ, år
genom Locarnoavtalet*, varigenom man ville
skapa särskilda organ för utjämnandet av
konflikter mellan Tyskland och dess grannstater. Ett
tredje försök betecknas av den s.k. Kel lo g
g-pakten* 1928. Den undertecknades av
praktiskt taget alla makter och innehöll ett åtagande
att avstå från krig ”såsom verktyg för nationell
politik”. Slutl. är att märka den s.k.
generalakten* s.å. ang. fredligt avgörande av
internationella tvister. Genom denna, som vann
anslutning av ett stort antal stater, anvisades tre vägar
för lösandet av mellanfolkliga konflikter: medling
skiljedom el. avgörande av Haagdomstolen. Ett
brett upplagt försök att genom en internationell
nedrustningskonferens ta ett stort steg
framåt mot en allmän fred gjordes 1932 i
Genève under Nat. förb:s auspicier. Tidigare hade
man på de båda flottkonferenserna i Washington
1922 och i London 1930 lyckats nå fram till avtal
de större sjömakterna emellan om viss
begränsning av de marina rustningarna. Visserligen
bekräftades dessa överenskommelser genom en
traktat i London 1936. Men på andra områden
strandade alla ansträngningar. Trots upprepade
ansatser att nå fram till några praktiska resultat
rann Genèvekonferensen småningom under trycket
av den alltmer mörknande utrikespolitiska
situationen helt ut i sanden. Därmed hade
mellankrigstidens internationella samförståndssträvanden
klart visat sin vanmakt, och utbrottet av 2:a
världskriget 1939 kom Nat. förb. att bryta
samman och röjde den förda politikens illusoriska
karaktär. Men Nat. förb. hade ändå visat vägen,
och dess arbete på olika områden var en
pionjärgärning, som bär och skall bära frukt. Att
tankegången bakom Nat. förb. var riktig, styrkes
därav, att man vid krigets slut satte i gång med
att efter liknande modell utforma en ny
organisation för fred och samarbete mellan nationerna.
Dess kärnpunkt blev den 1945 inrättade
sammanslutningen Förenta nationerna*.
Denna organisation är heller icke fullkomlig. Men
den är det instrument, som f.n. finns för att
åtm. hålla en yttre fred, medan marken
förbere-des för den verkliga freden. Man må endast
hoppas, att systemet skall bidra att lägga
grunden till en internationell solidaritet, som kan
möjliggöra uppbyggandet av en stabilare
världsorganisation. Den efter FN:s tillkomst alltmer
ökande spänningen mellan de anglosaxiska
nationerna och Sovjetunionen har emellertid mer el.
mindre förlamat dess verksamhet och i hög grad
försvårat dess arbete på en konstruktiv fred. I
stället har man på skilda håll nödgats söka ett
stöd härför i regionala sammanslutningar av
makter inom ramen för FN. Dels har
Sovjetunionen till sig knutit en rad stater i ö. och s.ö.
Europa. Dels har man inom Västeuropa känt
sig manad att på motsvarande sätt söka samla
återstoden av vår världsdel. Särsk. har Winston
Churchill energiskt verkat för denna tanke.
Redan 1946 talade han över detta ämne i Zürich,
året därpå inleddes en brittisk rörelse för ett
förenat Europa (jfr Europas förenta stater), och
på våren 1948 hade tanken mognat så långt, att
Churchill inför en kongress av 800 delegater från
de europeiska demokratierna kunde lägga fram
en utarbetad plan för ett framtida enat Europa,
en demokratisk europeisk federation. Detta vore
dock en framtidssak. T.v. finge man bygga på
det 1947 ingångna förbundet mellan
Storbritannien, Frankrike och de s.k. Benelux-länderna
(Bdgien, Nederländerna, Ln^emburg) och söka få
de övriga romanska och de nordiska länderna att
ansluta sig.
Som ett viktigt led i arbetet för freden har
man länge betraktat strävandena att åstadkomma
en enhetlig kodifikation av den
folkrättsliga regleringen. Det synes ha
varit den här ovan nämnde Bentham, som först
förordade en sådan uppteckning av folkrätten
som grundval för en ständig fred mellan de
civiliserade nationerna. Efter hans tid ha flera
försök gjorts att även på den vägen trygga
freden. Frågan tilldrog sig också Nat. förb:s
uppmärksamhet, och ett försök gjordes vid en
konferens i Haag 1930 att få till stånd enhetliga
bestämmelser rörande vissa speciella frågor. Ehuru
man således endast tog upp några begränsade
uppgifter, blev försöket likväl misslyckat. Under
1946 och 1947 ha såväl FN som Association de
droit International tagit upp
kodifikationsspörs-målet till förberedande behandling, och i nov. 1948
tillsattes av FN:s generalförs. en
15-mannakom-mission för att främja frågans utveckling; däri
insattes även en svensk, f. justitierådet A. E. F.
Sandström.
Efter hand hade förståelsen alltmer ökats för
den uppfattningen, att tävlan staterna emellan i
fråga om rustningar och andra militära
förberedelser innebure en verklig fara för fredens
bevarande. Man fick alltmer upp blicken för det
oförenliga i att förkasta kriget som instrument
för den nationella politiken men samtidigt smida
nya och fler vapen i krigets tjänst. Man råkade
i en ödesdiger kretsgång genom att varje stats
rustande för sin säkerhet lätt kunde kännas som
ett hot mot grannstaternas säkerhet. Det vore
därför nödvändigt med samförstånd och
samarbete. Särsk. efter i:a världskriget framstod detta
som oundgängligen nödvändigt, och folkförbundet
tog upp avrustningsproblemet på sitt
aktuella program. Ett par traktater mellan några
av de större sjömakterna om viss begränsning
av flottrustningarna jämte en del ofruktbara
diskussioner i Genève om landrustningarna blevo,
som ovan antytts, de enda synliga resultaten av
Nat. förb:s verksamhet på detta område.
— 517 —
— 518 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
