Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDSRÖRELSEN
Motsv. gäller de olika världsspråkför*
eningarna, särsk. esperantoförbunden m.fl.
Ända fram till senare hälften av 1800-talet var
så gott som allt kvinnligt inflytande på f. utestängt.
Då började emellertid enstaka kvinnor framträda
med propaganda för freden. Den mest kända
bland dessa kvinnliga pionjärer är Bertha v.
Sutt-ner, som 1889 publicerade den sedermera till många
språk översatta romanen ”Die Waffen nieder!”
(”Ned med vapnen!”). Efter i:a världskrigets
utbrott blev kvinnornas insats i fredsarbetet
synnerligen livlig. Två amerikanska märkeskvinnor,
Jane Addams och Carrie Chapman Catt, bildade
1914 Kvinnornas fredsförbund
(Wo-men’s Peace Party), som efter fredsslutet ändrade
namnet till Internationella kvinnoförbundet för
fred och frihet*. Enl. senast tillgängliga uppgifter
har förbundet avd. i 24 länder med en centralbyrå
i Genève.
Under slutet av 1800-talet och fram till i:a
världskriget hade man på många håll i den
socialistiska arbetarinternationalen sett
en betydande fredsgaranti. Kriget grusade dessa
förhoppningar, och sedan dess har denna
organisation för f:s utveckling väsentligen endast varit
ett led bland många andra i de allmänna
strävandena att vidga och fördjupa de personliga
internationella förbindelserna och kan sägas på
lång sikt och indirekt bidra till f:s främjande.
I Sverige framträdde den organiserade f.
1883, då på initiativ av K. P. Arnoldson
Svenska freds- och skiljedomsföreningen
kom till; dess organ var ”Freden”. Sedan 1927
finns i anknytning till denna en särskild
ungdomsorganisation, Ungdomens
fredsförbund. Under och efter 1 :a världskriget bildades
ett flertal organisationer, bland dem svenska
kommittén av Världsförbundet för mellanfolkligt
samförstånd genom kyrkosamfunden (1915),
sammansatt av representanter för svenska kyrkan och de
större frikyrkliga samfunden; vidare
Förbundet för kristet samhällsliv (1918),
anslutet till Internationella försoningsförbundet,
organ ”Kristet samhällsliv”; svenska sektionen av
Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet
(1919), organ ”Fred och frihet”; Svenska
skolornas fredsförening (1919); Svenska
världsfredsmissionen (1919), organ
”Fredsmissionären”. Samtliga dessa organisationer
ha jämte en del andra, till ett antal av sjutton,
slutit sig samman i Svenska
samarbets-kommittén för fredsfrågor. Dennas
arbete har legat nere under 2:a världskriget men
levde upp igen från 1944. 1919 bildades Svenska
föreningen för Nat. förb., som sex år senare fick
en avläggare i Svenska akademiska föreningen
för Nat. förb. och 1940 ombildades till Svenska
föreningen för ett nytt folkens
förbund. En gemensam upplysningscentral erhöll
det svenska fredsarbetet i
Informationsbyrån för fredsfrågor och
mellanfolkligt samarbete, Stockholm, grundad 1929.
Dess uppgift är att samla och bearbeta material
av vikt rörande frågan om krig och fred och
mellanfolkligt samarbete. Den utger tidskr.
”Mellanfolkligt samarbete”. Då på våren 1937 en svensk
kommitté av Världssamling för fred bildades, såg
den som sin uppgift icke att konkurrera med de
tidigare föreningarna utan tvärtom att söka samla
de på olika organisationer splittrade fredskrafterna
till enad handling. Ett stort steg mot
förverkligandet av detta mål togs 1944, då den nämnda
kommittén tills, med Den nordiska föreningen
Mellanfolkligt samarbete för fred och Svenska
föreningen för ett nytt folkens förbund bildades
en ny sammanslutning, som fått namnet
Föreningen Mellanfolkligt samarbete
för fred*. Dess centrala organ är den sedan
1929 existerande, ovan nämnda informationsbyrån
med dess tidskr. ”Mellanfolkligt samarbete”, som
kommit ut sedan 1931. Antalet anslutna
riksorganisationer uppgår till o. 300, representerande ett
medlemsantal på o. 2,600,000. Föreningen anslöt
sig 1947 till den ovan (sp. 521) nämnda
internationella stödorganisationen för FN. Den ovan (sp.
520) nämnda World Movement for World Federal
Government har en avläggare även i Sverige, där
Svenska arbetsgruppen för värld
s-federation (SAV) arbetar för dess syften.
Sedan 1929 har svenska riksdagen årl. anvisat
ett mindre anslag med något växlande belopp för
bedrivande av upplysningsarbete i fredsfrågan.
1942 ändrades anslagets rubrik till freds- och
utrikespolitisk upplysning. För budgetåret 1948/49
utgår det med 45,000 kr.
Ide övriga skandinaviska länderna
äro de viktigaste fredsorganisationerna följ.: i
Danmark Dansk Fredsförening —
Förening for mellemfolkelig Ret, stiftad 1882 på
initiativ av Frederik Bajer under namnet Föreningen
til Danmarks Neutralisering; 1924 ändrades namnet
till Dansk Freds- og Folkeforbundsforening, och
1941 antogs den nuv. beteckningen; i Finland
Finlands fredsförbund, stiftat 1920, samt
den 1946 bildade Samarbetsorganisationen för
fredsfrågor; i Norge Norges
fredsförening, stiftad 1894. De skandinaviska
fredsorganisationerna samarbeta på flera sätt.
Nordiska fredsförbundet bildades 1917; till detta
ha de här nämnda, danska, finländska och norska
fredsorganisationerna anslutit sig.
Litt.-. C. Sundblad, ”Svenska f:s historia” (3 bd,
1903—19); A. H. Fried, ”Handbuch der
Friedens-bewegung” (2 Aufl., 2 bd, 1911—13); Anna
Bug-ge-Wicksell, ”F.” (2 uppl. 1912); J. ter Meulen,
”Der Gedanke der internationalen Organisation”,
1—2:1—2 (1917—40); I. Kant, ”Zum ewigen Frieden.
Mit... einer Einleitung... über die Entwicklung
des Friedensgedankens von K. Vorländer” (2 Aufl
1919; sv. övers, av A. Nyman i I. Kant,
”Avhandlingar om fred och rätt”, 1915); ”Ett fyratioårigt
fredsarbete” (utg. av Sv. freds- och
skiljedomsföreningen, 1923); C. Lange, ”Histoire de la
doc-trine pacifique et de son influence sur le
déve-loppement du droit international” (1926); G.
Landberg, ”Fredsorganisation och maktpolitik” (1928);
N. Söderblom, ”Kyrkan och freden” (1930); J.
Lindskog, ”Krig och försvar i kristen belysning”
(1931); A. C. F. Beales, ”The history of peace”
(s.å.); H. Wehberg, ”The outlawry of war” (s.å.);
R. Moe, ”Le prix Nobel de la paix et 1’institut
Nobel norvégien”, 1 (1932), ett standardverk om
f.; G. E. Dahlberg, ”Den svenska f:s byggmästare.
Minnesskrift med anledning av Sv. freds- och
— 523 —
— 524 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
