Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frese, Jacob - Fresenius, Johann Philipp - Fresenius, Carl Remigius - Fresk - Freskati - Fresko - Freksomålning, fresk - Fresnay (Lauterbach), Pierre - Fresnel, Augustin Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRESNEL
lyrik, vari han ger uttryck ät en genom sjukdomen
uppdriven, förfinad och from naturkänsla. Med
sina vårbetraktelser, några psalmer o.a. av
pietistisk religiositet färgade dikter framstår F. som
den intressantaste poeten vid det karolinska
skedets slut. F. utgav ”Andelige och werldslige
dikter” (1726), ”Kårta sede-läror och
sede-tillämp-ningar” (s.å.), ”Någre poetiske samblingar” (1728),
”Passions-tankar” (s.å.; en framställning av Kristi
lidandes historia). Hans ”Valda skrifter” utgåvos
1826 av P. A. Sondén och 1902 av A. Hultin (med
biogr.). A.Wn.
Frese’nius, Johann Philip p, tysk teolog
(1705—61), präst i Frankfurt a. M. 1743. F. var
som kyrkopolitiker luthersk-ortodox men i sin
praktiska själasörjarverksamhet påverkad av
pie-tismen. Mot herrnhutismen och dess ledare
Zin-zendorf förde han en skarp polemik. F. var
familjen Goethes själasörjare och omnämnes i
”Dich-tung und Wahrheit”, 4:e boken, liksom han är
förebilden till hovpredikanten i ”Bekenntnisse einer
schönen Seele” i ”Wilhelm Meisters Lehrjahre”.
F:s ”Beicht- und Kommunionbuch” (1746, sv. övers.
”Skriftermåls- och communionbok” 1753, 12 uppl.
1874, ”Nattvardsbok” 1887, senaste uppl. 1910) fick
stor spridning även utanför Tyskland. S.N.
Frese’nius, Carl Remigius, tysk kemist
(1818—97), grundade 1848 ett berömt laboratorium
i Wiesbaden, som blev en central för analytiska
arbeten och som sedermera fortsattes av hans son
prof. Heinrich F. (1847—1920). F:s
handböcker i kemisk analys, av vilka den kvalitativa delen
utkom 1841 och den kvantitativa 1846, ha fått
mycket stor spridning och utgivits i ständigt utvidgade
uppl. F. redigerade från 1862 ”Zeitschrift für
ana-lytische Chemie”.
Fresk, se Freskomålning.
Freska’ti (fr. ital. frascato, lövhydda, lusthus,
jfr Frascati), hållplats vid Djursholmsbanan, i
stadsdelen Brunnsviken på N. Djurgården,
Stockholm.
Fresko (ital. fresco, frisk), textil., ett lätt och
hårt kamgarnstyg, särsk. använt i sommarkostymer.
Freskomålning, fresk, muralmålning, utförd
med kalkblandade vattenfärger på ännu fuktig
kalkputs (al fresco, ital., ”på färsk [mur]”) till
skillnad från den vanliga kalkmålningen (al secco, ”på
torr [mur]”), som utföres på torrt underlag.
Därigenom att den osläckta kalken upptar kolsyra ur
luften, bildas ett fast ämne, kalciumkarbonat, som
sålunda utgör färgens bindemedel.
Kalciumkarbo-natet är olösligt i vatten, och under förutsättning
att man valt färgstoff, som icke förändras av
kalken (kalkäkta), är tekniken utomordentligt
hållbar, och färgen kan bevara sin glans och friskhet
ännu efter årh. Då f. oftast användes för större
monumentala uppgifter, måste tillputsningen (den
friska grundens anbringande på väggytan) ske i
etapper, allteftersom konstnären hinner utföra sin
målning. F. tillåter ganska ingående detaljering,
men vanl. användes ett brett och summariskt
maner. F. brukades redan under antiken, särsk. i
Italien (t.ex. Aldobrandinska bröllopet), ofta
tillsammans med andra tekniker, ss. tempera och tekniken
med färgad putsmassa. Den målade ytan polerades
vanl. med vax. I Byzans blev mosaiken mest
omtyckt inom monumentalmåleriet, men från 1000-
SU 10. –––- -4- -
18 — Red. avsl. 18/is 48. 0 0
talet börjar f. åter göra sig gällande för att under
den italienska renässansen bli förhärskande. Bland
svenska freskomålare märkas Johan Sylvius (i
Drottningholms trapphus), J. G. Sandberg (i
Gustavianska gravkoret i Uppsala domkyrka), Carl
Larsson (bl.a. i Nationalmusei trapphus), Georg
Pauli, Otte Sköld, Einar Forseth, Sven Erixson,
Prins Eugen, Axel Törneman, Gunnar Torhamn
och Pär Siegård. — Litt.: G. Pauli, ”Väggmåleri”
(1920). [GV.]A.
Fresnay [fränä’] (eg. Lauterbach), Pierre,
fransk skådespelare och filmskådespelare (f. 1897).
F. vann 1914 inträde i den officiella franska
teaterskolan, Le Conservatoire. Efter ett par år
engagerades han till Comédie franqaise, där han
blev en av de mest uppskattade skådespelarna
i den klassiska repertoaren. Han spelade även
på flera andra teatrar i Paris men övergav
dock småningom teatern för filmen (1923). Med
ljudfilmen kom F:s genombrott som
filmskådespelare i filmer som Marcel Pagnols ”Marius”,
”Fanny” och ”César”. Bland hans övriga
filmer märkas ”Den stora illusionen”, ”Alarm i
Medelhavet”, ”Puritanen och gatflickan”, ”Kör
karlen”, ”Tre valser”, ”Den siste av de sex”,
”Mördaren utan ansikte”, ”Korpen” och ”Inferno”.
F. har senare återvänt till teatern och är en av
de populäraste skådespelarna i Paris, där han äger
Théåtre de la Michodière. G.m. operettsångerskan
och skådespelerskan Yvonne Printemps. B.Hgn.
Fresnel [fränäll’], Augustin Jean, fransk
fysiker (1788—1827), utbildade sig först till
ingenjör och praktiserade som sådan; han blev slutl.
överingenjör för
bro-och vägbyggnaderna
samt sekr. i franska
fyrkommissionen. F.
är en av de främsta i
den rad av
framstående forskare i början
av 1800-talet, vilkas
arbeten inom den
fysikaliska optiken helt
revolutionerade den
dåtida uppfattningen av
ljusets natur och
förhjälpte teorien om
ljusets vågnatur till seger.
Härtill bidrog främst
studiet av interferensfenomenen, för vilkas
iakttagande F. uppfann flera anordningar (F:s speglar,
F:s biprisma). Genom att tillämpa Youngs
super-positionsteori (se Interferens) på Huygens’ princip
kunde F. förklara ljusets rätlinjiga utbredning och
böjning. På grundval av hypotesen om
transver-sella ljussvängningar lyckades han tyda
polarisa-tionsfenomenen. Jämte Arago undersökte han
teoretiskt och experimentellt interferensfenomenen i
polariserat ljus. F. studerade även ingående
dubbelbrytningen och gav förklaringen till
polarisa-tionsplanets vridning i naturligt aktiva substanser.
Utgående från den mekaniskt-elastiska ljusteori,
han uppställt, kunde F. även härleda lagarna för
intensitetsförhållandena vid ljusets brytning och
reflexion (de s.k. Fresnelska formlerna), till vilka
även den elektromagnetiska ljusteorien för. Den
praktiska optiken riktade F. genom konstruktion
— 546 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
