Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friedlander, Axel - Friedländer, David - Friedländer, Ludwig - Friedländer, Max (musikforskare) - Friedländer, Paul (kemist) - Friedländer, Max J. (konsthistoriker) - Friedländer, Paul (filolog) - Friedländer von Malheim, Friedrich - Friedman, Ignaz - Friedmann, Semmy - Friedmann, Siegwart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIEDLÄNDER
samlingsverket ”Den kyrkliga diktningen” (4 bd,
1900—26) med historisk inledning m.m.
Friedländer [fri’t-], David, tysk-judisk
reformivrare (1750—1834), sidenfabrikör, var jämte M.
Mendelssohn en av de främsta kämparna för
judendomens modernisering. Som ledare för
judeförsamlingen i Berlin, kommunalman,
skriftställare och mecenat verkade F. för folkupplysning,
skolväsendets förbättrande, gudstjänstreformer och
övers, av religiös litteratur på tyska samt utåt för
judarnas emancipation genom undantagslagarnas
avskaffande.
Friedländer [fri’t-], L u d w i g, tysk filolog (1824
—1909), prof, i klassisk filologi i Königsberg 1858
—92, därefter i Strassburg. Bland F:s skrifter
märkas framför allt den fängslande ”Darstellungen aus
der Sittengeschichte Roms” (3 bd, 1862—71, 10
Aufl., 4 bd, 1921—23), kommentarer och textuppl.,
delvis med övers., till Martialis (1886), Petronius
(2 Aufl. 1906) och Juvenalis (1895). F:s
”Erin-nerungen, Reden und Studien” utgåvos 1905.
Friedländer [fri’t-], M a x, tysk musikforskare
(1852—1934), urspr. konsertsångare, blev 1894 doc.
i musikhistoria och var 1903—32 prof, vid
Berlins univ. F. inlade stora förtjänster om
Schu-bert-forskningen, redigerade nya uppl. av
Schu-berts, Schumanns och Mendelssohns sånger samt
olika samlingar av tyska folkvisor. Hans
viktigaste arbete är ”Das deutsche Lied im 18.
Jahr-hundert” (2 bd, 1902).
Friedländer [fri’t-], Paul, tysk kemist (1857
—1923), prof, i organisk kemi i Darmstadt från
1911, har bearbetat de indigoida färgämnena och
klarlagt den antika purpurns struktur.
Friedländer [fri’t-], Max J., tysk
konsthistoriker (f. 1867), dir. för handteckningssaml. i
Na-tionalgalerie i Berlin 1908—28, för Gemäldegalerie
i Kaiser-Friedrich-Museum, Berlin, 1928—33,
sedermera bosatt i Haag. Både som museiman,
konstkännare och konsthistoriker hör F. till
Tysklands främsta med internationellt erkänd
expertis. Hans huvudarbete är det
monumentala verket ”Die altniederländische Malerei”
(14 bd, 1924—37), vilket föregicks bl.a. av de för
studiet av den äldre tyska och nederländska
konsten grundläggande ”Von Eyck bis Bruegel”
(1916, 2 Aufl. 1920) och ”A. Dürer” (1919). Han
har vidare bl.a. utg. praktverk om Mattias
Grüne-wald (1908, 1927), Lucas van Leyden (1924),
Lu-cas Cranach (1932), ”Handzeichnungen deutscher
Meister des 15. und 16. Jahrhunderts” (jämte E.
Bock, 1921) samt de instruktiva ”Der
Holz-schnitt” (1917), ”Die Radierung” (1921), ”Die
Lithographie” (1922), ”Der Kupferstich” (s.å.). I
sv. övers, föreligger ”Konst och konstkännare”
(1948). Till hans 60-årsdag utkom ”Festschrift
für M. J. F.” (1927). C.
Friedländer [fri’t-], Paul, tysk filolog (f. 1882),
e.o. prof, i klassiska språk vid Marburgs univ.
1915, ord. 1920, i Halle 1932, har sedermera
överflyttat till USA. F. har utg. myt-, konst- och
litteraturhistoriska arbeten, som vittna om fin
och djup uppfattning av såväl estetiska som
historiska problem, bl.a. ”Herakles,
sagengeschicht-liche Untersuchungen” (1907), ”Johannes von
Ga-za und Paulus Silentiarius. Kunstbeschreibungen
justinianischer Zeit” (1912), ”Der grosse Alcibia-
des” (2 h., 1921—23) samt ”Platon” (2 bd, 1928
—30). Det sistn. intar en rangplats inom nyare
Platon-forskning. E.An.
Friedländer von Malheim [fri’t- ... ma’lhåim],
Friedrich, österrikisk målare (1825—1901).
Historiska framställningar och genrebilder äro F:s
specialiteter. Hans folklivsbilder från Wien
utmärka sig för realism, behaglig humor och en
god portion sentimentalitet.
Friedman [fri’d-J, I g n a z, polsk pianist (1882
—1948), elev av H. Riemann, G. Adler och Th.
Leschetitzky. F. vann under talrika
konsertturnéer världsrykte, framför allt som Chopin-tolkare,
i vilken egenskap han ansågs oöverträffad, och
var under längre el. kortare perioder bosatt i
Warszawa, Berlin, Köpenhamn, Oslo, Rom och
Sydney. F. gjorde sig även känd som tonsättare
och har komponerat åtskilligt för piano, bl.a. en
pianokvintett, vidare kompositioner för violoncell,
sånger m.m., sammanlagt inemot 100 verk. Han
bedrev en omfattande pedagogisk verksamhet och
utg. bl.a. en uppl. i 12 bd av Chopins
kompositioner (hos Breitkopf & Härtel) samt Liszt- och
Schumann-upplagor (Universal-Edition). B.Hgn.
Friedmann [fri’d-], S e m m y, skådespelare (f. 14A
1891), studerade 1911—13 vid Dramatiska teaterns
elevskola, anställd vid Svenska teatern i Helsingfors
1913—15, vid
Dramatiska teatern 1915—16
och 1931—36, Svenska
teatern i Stockholm
1916—17,
Lorensbergs-teatern i Göteborg 1917
—20 och 1924—29, O.
Winges sällskap 1920
—21, E. Eklunds olika
stockholmsteatrar 1921
—24, Folkteatern i
Göteborg 1929—30 och
Hälsingborgs
stadsteater 1930—31. Sedan
1936 är F. knuten till
Stadsteatern i
Göte
borg. — Vid Lorensbergsteatern gjorde han en
snabb karriär; till hans mera uppmärksammade
scenfigurer där höra Martin Luther i ”Näktergalen
i Wittenberg”, Lill-Klas i ”Stor-Klas och
Lill-Klas”, Chlestakov i ”Revisorn” och Aladdin
(Oehlenschläger). Framställningens medryckande
energi, humorns och känslans värme ha i roller
som Ham i ”Noak”, Des Prunelles i ”Vi skiljas”,
George i ”Möss och människor”, Tullius Aufidius
i ”Coriolanus” och Jacobowsky i F. Werfels
”Ja-cobowsky och översten”, ställt honom i första
ledet bland Göteborgs stadsteaters skådespelare. A.L.
Friedmann [fri’t-], S i e g w a r t, ungersk-tysk
skådespelare (1842—1916), debuterade 1863 på
stadsteatern i Breslau, var sedan knuten till
hovteatrarna i Berlin och Schwerin, uppträdde sedan
huvudsaki. på stadsteatrarna i Wien och Hamburg,
var 1883—92 meddirektör för Deutsches Theater
i Berlin och uppträdde till 1909 tillfälligtvis som
gäst. F. var en skarpt individualiserande
karak-tärsskådespelare, vars psykologiska djup och
djärva fantasi skapat ett sällsynt rikt och mänskligt
levande galleri av klassiska scengestalter, ss.
Richard III, Hamlet, Henrik IV, Jago i ”Othello”,
— 579 —
— 580 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
