Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Friesen, 3. Otto - von Friesen, 4. Bertil - von Friesen, 5. Sten - Friesen, Karl Friedrich - von Friesendorff, ätt - von Friesendorff, Fredrik - Friesia - Friesisk - Friesland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIESLAND
forskare (1870—1942), fil. dr i Uppsala 1898, prof,
i svenska språket där 1906—35, medl. av Svenska
akad. 1929. F. utgav ett stort antal skrifter, utmärkta
av solid lärdom, stark vetenskaplig fantasi och
klassisk framställningskonst. Särsk. må framhållas
”Om de germanska mediageminatorna” (1897),
”Till den nordiska språkhistorien”, 1—2 (1901—
06), ”Vår älsta handskrift på fornsvänska” (1904),
en mönstergill undersökning, vari påvisas, att
några i Norge funna blad av Västgötalagen utgöra
fragment av en handskrift från förra hälften av
1200-talet. Sina största insatser kom F. att göra
inom runforskningen. I ”Om runskriftens
härkomst” (1904)
härledde han, utgående från
B. Salins
arkeologiska forskningsresultat,
runskriften från den
grekiska
kursivskrif-ten, en teori, som han
i flera senare avh.
utbyggde och
försvarade mot åtskilliga
kritiker (C.
Marstränder, M. Hammarström
m.fl.), särsk. i en
stor avh. i ”Arkiv för
nordisk filologi” 1931.
Vidare märkas ”Ru-
norna i Sverige” (1907, 3 uppl. 1928), ”Upplands
runstenar” (i ”Uppland”, 2, 1908, samt i bok-
form 1913), ”Lister- och Listerbystenarna” (1916),
”Rökstenen” (1920), som framlägger en helt ny
syn på vår märkligaste runinskrift, ”Rö-stenen i
Bohuslän och runorna i Norden under
folkvand-ringstiden” (1924), en av F:s yppersta avh.,
”Spar-lösastenen” (1940). Han har utgivit
”Upplandslagen enl. Ängsöhandskriften” (1902) och tog
initiativet till Uppsala univ:s monumentala uppl. av
”Codex argenteus” (1927), där han själv
medverkade, bl.a. genom en filologisk inledning. F. var
en av red. för samlingsverket ”Nordisk kultur”
(1933 ff.). — Karakteristisk för F:s forskning är
inriktningen på väsentliga och mestadels särdeles
svåra uppgifter i den äldre germanska språk- och
kulturhistorien. E.No.
4) Otto Bertil von F., brorsons son till F.i)
och F.2), läkare, politiker (f. 4/e 1901), med. lic.
1926, praktiserande läkare i Göteborg 1928, var
redan som student aktiv inom det liberala partiet,
bl.a. som ordf, för
Nyliberala gruppen 1925
—28, medverkade 1934
vid mellangruppernas
konsolidering i
Folkpartiet och tillhör
dettas verkst. utskott
sedan s.å. Han invaldes
1940 i A.k.; led. av 1946
års skolkommission.
5) Sten von F.,
son till F.3), fysiker
(f. 18/s 1907), fil. dr
1936 (”Precision
mea-surements of electron
wave spectra”), doc.
vid Uppsala univ.
1935, laborator vid Lunds univ. 1946, prof, i
fysik där 1948. F. har utfört en rad
noggranna precisionsmätningar av fysikaliska storheter.
Hans tidigaste arbeten omfattade
röntgenspektro-skopiska mätningar. Senare bestämde F. genom
omsorgsfulla mätningar av elektronvågspektra
fundamentala atomkonstanter: elektronens
laddning och Plancks konstant. F. har också med
framgång utfört förbättrade konstruktioner av
fysikaliska instrument. Re.
Friesen [fri’zøn], Karl Friedrich, tysk
gymnast och frihetskämpe (1784—1814). Efter
tekniska och naturvetenskapliga studier i Berlin
grundade F. där 1808 en fäktförening samt blev 1810
lärare vid Plamannska skolan samt F. L. Jahns
förtrogne och medhjälpare i gymnastik, fäktning
och simning. 1813 trädde han som frivillig i v.
Lützows frikår, blev dennes adjutant och stupade
1814 i Ardennerna.
von Friesendorff [fri’s-], från Westfalen
stammande friherrlig ätt; en medl. av denna, Johan
Fredrik v. F. (1617—70), blev på 1640-talet diplomat
i svensk tjänst, och 3 hans söner upphöjdes 1705
i svenskt friherrligt stånd.
Fredrik von F., friherre, riksråd (1707—70),
hovjunkare 1732, hovmarskalk hos dåv. kronprins
Adolf Fredrik 1743, landshövding i Västerås 1747.
Ifrån 1751/52 års riksdag en ganska bemärkt medl.
av riddarhuset och sekreta utskottet följde F. vid
brytningen mellan hattarna och hovet de förra
och tillhörde ännu vid början av 1760/62 års
riksdag hattpartiet samt blev i jan. 1761 riksråd. Mot
riksdagens slut skilde han sig alltmera från
hattarna och fick följaktligen kvarstanna i det 1765
rensade rådet samt blev s.å. rikskansliråd och
tjänstgjorde en kortare tid 1768 som
kanslipresident. Han intog emellertid som oftast en skäligen
vacklande hållning och måste avgå vid hattarnas
seger 176g. C.
Friesia [fri’s-], botanisk tidskr., utgiven sedan
1932 av Föreningen til Svampekundskabens
Frem-me i Köpenhamn. Tidskr. är uppkallad efter
Elias Fries. Den grundlädes 1912 under namn av
”Meddelelser fra Föreningen til
Svampekundskabens Fremme”. Dess uppgift är publicering av
uppsatser och avh. om Nordens storsvampar.
Friesisk [fri’s-], se Frisisk.
Friesland [frfslant], provins i Nederländerna, på
n. sidan av Zuider Zee och vid Nordsjön; 3,432
km2, 456,623 inv. (1947). F:s n.v. och större del
är ett fruktbart marskland, vilket delvis
åstadkommits genom torrläggning av den havsarm,
Mid-delzee, som långt fram i medeltiden sträckte sig
från Nordsjön i n. förbi huvudstaden Leeuwarden
i en båge mot s.v. Marsklandet övergår mot ö.
och s. i vidsträckta mossar och hedar. Förnämsta
näringen är boskapsskötsel med mejerihantering;
endast inom ett mindre område i n.v. är
åkerbruket mera betydande. Till F. höra flera öar,
bl.a. Ameland och Schiermonnikoog.
F. är rikt på fornminnen av en säregen typ,
”terpen”, vilka utgöra konstgjorda förhöjningar,
vilka havet ej kunde nå. På dem uppbyggde
friserna sina boningar; dessa ”terpen” äro verkliga
fyndgruvor för arkeologen, som här erhåller ett
rikhaltigt material från tiden o. 200 f.Kr.—o. 750
— 593 —
— 594 —
Sten von Friesen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
