Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frikyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIKYRKA
av senare typ tillämpa vanl. den personliga
bekännelsens princip, i det de kräva personlig tro av
sina medl. och i församlingarna upptaga endast
sådana, som kunna avlägga bekännelse om en sådan
tro. — Stora f. finnas i Skottland, Schweiz,
Frankrike och även i Tyskland. Här sammanslöto sig 1926
baptister, metodister o.a. frikyrkliga samfund till
Vereinigung evangelischer Freikirchen Deutschlands.
Genom 1800-talets religiösa väckelse i Sverige
uppstodo här frikyrkobildningar särskl. av den
sistnämnda typen. Den engelske metodistmissionären
George Scott övade under sin 12-åriga verksamhet
i Sverige ett betydande inflytande, och i viss
mening blev hans verksamhet av grundläggande
betydelse för den kommande frikyrkliga
utvecklingen. Redan tidigare hade också separatistiska
tendenser visat sig inom norrlandsläseriet. Det var
emellertid först i mitten av 1800-talet, som
frikyrkobildningar i egentlig mening ägde rum. Vid den
tiden vann baptismen sin första utbredning i
landet, och den var från början principiellt mot
statskyrkan. De hårda religionsförföljelser, som
myndigheterna med stöd av konventikelplakatet o.a.
då gällande religionslagar inledde mot baptisterna
och åtskilliga av norrlandsläsarna, ställde dessa i
en ännu skarpare opposition mot statskyrkan och
påskyndade separationen. Ett starkt
anglo-ame-rikanskt inflytande gjorde sig vid denna tid
gällande inom väckelsen, och de förnämsta
förmedlarna av detta voro baptisterna och den Evang.
alliansens* föreningar. 1856 ledde den redan
tidigare märkbara spänningen mellan baptismen och
den av norrlandsläseriet påverkade, kyrkligt
betonade och av C. O. Rosenius* ledda riktningen
inom väckelsen till en brytning även i
organisatoriskt hänseende, i det att den senare riktningen
bildade Evangeliska
fosterlandsstiftelse n*. 1857 sammanslöto sig
baptistförsamlingarna i en organisatorisk enhet och valde en s.k.
förvaltningskommitté. ■— Genom 1860 års
religionslag-stiftning sökte man ordna förhållandet mellan
statskyrkan och de allt talrikare separatisterna. Efter
att 1858 ha upphävt konventikelplakatet antog
riksdagen 1860 en ”förordning om ansvar för den, som
träder till el. utsprider villfarande lära”, vilken väl
ytterst avsåg att förhindra de separatistiska
rörelsernas utbredning, men då det redan fanns så många
separatister el. dissenters i landet — enbart
baptisterna räknade då o. 5,000 medl. och 125
församlingar —, ville man genom en dissenterlag ordna
förhållandet mellan statskyrkan och dessa.
Dis-senterlagen av 1860 ledde emellertid icke till det
åsyftade resultatet. De församlingar, för vilka den
var avsedd, vägrade att utträda ur statskyrkan på
de villkor, som lagen stadgade. Endast Våmhus
baptistförsamling (i Dalarne) konstituerade sig
som dissenterförsamling 1868. Ny dissenterlag
antogs därför 1873, och 1876 erhöllo
metodistförsamlingarna rätt att utträda ur statskyrkan och bilda
dissenterförsamlingar. Metodismen hade näml, i
mitten av 1860-talet börjat vinna utbredning i
landet, denna gång under inflytande av den
amerikanska episkopala metodistkyrkan. Det fanns
sålunda vid nämnda tid frikyrkobildningar här i
landet av båda typerna: Baptistsamfundet,
(se Baptister), som principiellt ogillade
statskyrkan men som på gr. av dissenterlagens enl. dess
uppfattning orättvisa bestämmelser vägrade att bilda
lagligen erkända dissenterförsamlingar, och M
e-t o dis t ky r k an (se Metodism), som trots
lagens för de frikyrkliga ogynnsamma stadganden
dock bildade en lagligen erkänd f. Denna hade
sitt kraftiga stöd i den episkopala metodistkyrkan
i USA, till vilken den anslöt sig. Våmhus
baptistförsamling, som icke hade något sådant stöd, fann
svårigheterna så stora, att den 1891 upphörde att
vara dissenterförsamling.
Inom den statskyrkligt orienterade riktningen av
väckelsen förekommo särsk. under 1870-talet
starka brytningar vilka förorsakades av
meningsskiljaktigheter i nattvardsfrågan och försoningsfrågan.
Evang. fosterlandsstiftelsens styrelse företrädde
strängt kyrkligt ortodoxa meningar i dessa frågor,
och den hyste därför starka betänkligheter mot den
bland väckelsens breda lager tilltagande
oppositionen mot sttaskyrkans nattvardsfirande. Denna
opposition tog sig uttryck i bildandet av talrika
nattvardsföreningar, inom vilka lekmän
och vissa för väckelsens religiositet förstående
präster utdelade nattvarden. Därtill kom, att ett stort
antal av väckelsens folk omfattade de av P.
Waldenström* förkunnade nya åsikterna i försoningsfrågan,
vilka åsikter stiftelsens styrelse skarpt ogillade.
Spänningen resulterade i bildandet av Svenska
missionsförbundet* 1878. Därmed hade ett
betydelsefullt och för den följande religiösa
utvecklingen i landet avgörande steg tagits. Det
ursprungliga syftet med förbundets bildande var väl,
att det endast skulle vara ett missionssällskap för
inre och yttre mission, men då det efter hand kom
att bestå av församlingar och missionsföreningar,
som hade egna predikanter och själva ombesörjde
både dop och nattvard, blev det i verkligheten en
betydande kongregationalistisk frikyrkobildning av
samma karaktär som Baptistsamfundet.
Utvecklingen inom förbundet har också gått i avgjort
frikyrklig riktning, fastän dess medl. icke utträtt ur
statskyrkan.
Utom de nämnda tre samfunden finnas i Sverige
åtskilliga andra religiösa samfundsbildningar av
frikyrklig karaktär. Dit höra t.ex.
Pingströrelsens* församlingar och
Fribaptistsamfundet (se Fribaptister). De ha alla en
gemensam grundåskådning beträffande kyrkans el.
församlingens förhållande till staten, fastän de i andra
frågor ha ganska olika åsikter. Alla de grupper
och samfundsbildningar, som kräva kyrkans frihet
gentemot staten och vilja bedriva självständig
verksamhet och nådemedelsförvaltning, bruka
sammanfattas i ordet de frikyrkliga, stundom de
frireligiösa. Ibland sammanfattar man dem alla
i ordet frikyrkorörelsen.
Ett betydelsefullt närmande mellan de tre
största frikyrkosamfunden, Svenska missionsförbundet,
Svenska baptistsamfundet och
Metodist-episkopal-kyrkan, har under senare år ägt rum. Den
spänning, som i äldre dagar rätt ofta kom till synes,
har mer och mer försvunnit, och samarbete har i
många fall ägt rum. Det viktigaste uttrycket för
detta närmande är bildandet av Frikyrkliga
samarbetskommittén* 1918 och de i regel
vart 5:e år återkommande frikyrkomötena (med i
tryck utgivna förhandlingar): 1905, 1910, 1919,
1924, 1929, 1934 och 1939.
— 619 —
— 620 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
