Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frygien - Frygiska dynastien - Frygiska språket - Frygisk mössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRYGISKA DYNASTIEN
fiska källor benämnda musku, synas ha invandrat
o. 1200 f.Kr. i samband med hettitrikets fall;
såväl i Bogazköy som i Ali?har följa de frygiska
kulturlagren omedelbart ovanpå de hettitiska. Sin
blomstringstid uppnådde det frygiska riket på
700-talet f.Kr. och omfattade då större delen av
Mindre Asien. Dess huvudstad var Gordion, och
kungarna hette enl. den grekiska traditionen
omväxlande Gordios och Midas. Namnet Midas bars
också av den ende historiskt gripbare
fryger-kungen (o. 738—695 f.Kr.). Omkr. 695 föll
riket för kimmerierna, kom därefter först under
Lydien och sedan med detta rike under Persien
(546). De gamla frygernas språk är känt genom
ett antal inskrifter, deras konst genom
klippgravar med skulpterade fasader samt genom
keramik. Inom konsten fortsatte till en början
traditionerna från hettitrikets tid, senare spåras ett
allt starkare grekiskt inflytande. Musiken synes
ha omhuldats (jfr Frygisk tonart). Efter
Alexander den stores död blev F. huvudlandet i den av
Antigonos upprättade monarkien och kom efter
slaget vid Ipsos (301 f.Kr.) under det
seleuki-diska väldet. Omkr. 277 f.Kr. ägde den märkliga
keltiska invandringen rum, genom vilken den ö.
om floden Sangarios (Sakaria) belägna delen av
F. kom i keltisk besittning och erhöll namnet
Galatien*. V. Frygien kom ung. samtidigt under
det pergameniska riket och med detta 133 f.Kr.
under det romerska världsväldet och sedermera
395 e.Kr. under det bysantinska väldet.
Kristendomen fick tidigt fast fot i F., och minnen från
den äldre kristna tiden äro talrika. Namnet F.
försvinner därefter helt i början av medeltiden.
Den frygiska religionen utmärkes av
en starkt orgiastisk, vild karaktär, motsvarande
landets av våldsamma motsättningar präglade
natur. I mittpunkten av kulten stod dyrkan av en
stor modergudinna, Kybele, ”gudarnas stora
moder” (magna deum mäter), som man tänkte sig bo
på de skogiga bergstopparna och i en av lejon
förspänd vagn fara genom landet. Hennes
huvud-kultort var staden Pessinus. Här dyrkades hon
under symbolen av en svart, smal meteorsten, som
sedan kom att spela stor roll i den romerska
kulten. Det orgiastiska i den frygiska religionen
kommer klart fram i Kybeles kult. Hennes
präster, benämnda galloi, voro eunucker, som, iklädda
kvinnliga dräkter och med löst hängande, med
olja insmort hår, till hennes ära utförde vilda
danser till ackompanjemang av tamburiner, flöjter
och cymbaler. Genom dessa danser råkade de i
vild extas, under vars höjdpunkt de sårade sig
med knivar; det var då, som de kastrerade sig
själva, varvid de stänkte blodet på altaret el. också,
stående på detta, läto blodet flyta ned på det.
Urspr. var detta ett sätt att offra sin
frukt-barhetskraft åt gudinnan och därmed stärka
hennes egen kraft, av vilken livet i naturen var
beroende, men sedan lades högre föreställningar in i
riten, så att denna blev ett uttryck för längtan
att döda den lägre sinnliga naturen och befria
själen från materiens bojor. — Vid Kybeles sida
stod en manlig gudom, Attis*, som betecknades
som hennes son el. älskare och representerade
den sig ständigt förnyande vegetationen. Attis
dyrkades med samma riter som Kybele. — Trots
sin orgiastiska karaktär kom den frygiska
religionen att spridas långt utanför landets gränser och
bli en synnerligen viktig beståndsdel i den stora
hellenistiska religionsblandningen i det romerska
riket. Redan i F. har det funnits hemliga
mysterier, i vilka man invigdes efter allehanda prov.
Kärnan i dem var en symbolisk-dramatisk
framställning av den unge vegetationsgudens död och
uppståndelse, vilken senare tillskrevs den stora
modergudinnans livgivande inverkan. Dessa
mysterier ägde rum i hemliga rum i templen och
synas ha bestått av två olika grader: den ena
kallades invigningen (my’esis) och utgjordes av
själva upptagningsceremonierna; namnet på den
andra graden känna vi ej, men innehållet i
densamma uttrycktes genom ett verb embatéu’ein, som
betyder ”inträda” el. ”sätta sin fot på”, vilket
visar, att mysten i denna grad tänktes inträda i ett
nytt liv och därmed komma i direkt förbindelse
med gudomen. — Det var dessa mysterier, som
under den hellenistiska tiden spredos över hela
det romerska väldet. Början gjordes 204 f.Kr.,
då Kybeles heliga sten i Pessinus efter anvisning
av det sibyllinska oraklet fördes till Rom och
installerades i gudinnan Victorias helgedom på
pa-latinska kullen. De nyktra romarna ställde sig
först mycket avvisande mot den orgiastiska
frygiska kulten och sökte isolera den genom att
förbjuda folket att deltaga i de extatiska
upptågen. Under kejsartiden skedde ett omslag, så att
kybelekulten fick en nästan officiell karaktär:
översteprästen, archigall’us, togs nu bland de
förnämsta romerska släkterna, och festerna firades
här med ännu större glans än i Pessinus. Den
förnämsta festen ägde rum 15/s—27/s och var
koncentrerad kring Attis. Den bestod av 3 delar: den
första kallades ”trädets införande” (arbor inträt)
och gick så till, att en pinje efter 6 dagars sorg
och fasta fälldes och bars av särskilda präster,
dendroforerna, till Kybeles tempel på Palatinen.
Denna pinje föreställde den döde Attis och
omvirades med bindor och bekransades med
blommor. Klagan över hans död var centrum i den
andra delen av festen, ”blodsdagen” (san’guis), då
även prästerna uppförde sina extatiska danser och
sårade sig med knivar samt kastrerade sig. Sorgen
förvandlades under den tredje delen av festen, den
s.k. hila’ria, i våldsamma glädjeutbrott, som
framkallades av tron på gudens uppståndelse. Den
frygiska kulten var, jämte isis- och mithrakulterna,
den svåraste motståndaren till kristendomen och
utrotades först småningom efter en hård kamp
definitivt genom Theodosius’ seger över Eugenius
394 e.Kr. — Litt.: G. & A. Körte, ”Gordion” (1904);
J. Friedrich, ”Kleinasiatische Sprachdenkmäler”
(1932); A. Götze, ”Kleinasien” (i ”Kulturgeschichte
des alten Orients. Handbuch der klassischen
Al-tertumswissenschaft”, HI:i, 3, 1933). — H.
Hep-ding, ”Attis” (i ”Religionsgeschichtliche Versuche
und Vorarbeiten”, 1, 1903); G. P:son Wetter, ”Det
romerska världsväldets religioner” (1918); F.
Cu-mont, ”Die orientalischen Religionen im römischen
Heidentum” (3 Aufl. 1931). K.H.;Efr.B.
Frygiska dynastien, bysantinsk kejsarätt, se
Amoriska dynastien.
Frygiska språket, se Trakisk-frygiska språk.
Frygisk mössa, se Bonnet rouge.
— 723 —
— 724 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
