Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frälsare - Frälsarens orden - Frälsareorden - Frälsarkrans - Frälse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSE
Frälsare, grek. sote’r, en inom de flesta högre
religioner vanlig benämning på gudomen, i sht som
räddare undan sjukdom, synd och död. I den
babyloniska religionen förekom ett liknande uttryck
om Marduk och Ea som människornas hjälpare
i all nöd, framför allt mot demonernas onda
angrepp. I den hinduiska religionen är det i sht
Vishnu och Krishna, som betecknas som
människornas f., och en varm religiositet har här
uppstått just genom detta drag hos gudomen. I den
gammalgrekiska religionen var f. en vanlig
benämning på gudarna och användes både som
egennamn och epitet (t.ex. på Zeus, Apollon,
Askle-pios). En vidsträckt användning fick detta
uttryck i hellenismen, där det även användes om
människor, som gjort sig särsk. förtjänta om
mänsklighetens bästa, icke minst de mera
framstående romerska kejsarna. Från hellenismen kom
uttrycket in i kristendomen, där det användes
särsk. om Jesus som den, som räddar människorna
undan syndens, dödens och förgängelsens makter.
Huru den hellenistiska fromhetens termer här gå
igen, framgår av ställen sådana som 2 Tim. 1:8
ff., som också visar, huru f. framför allt sättes i
förbindelse med räddningen undan döden och
förgängelsen. Det är också först i de senare
skrifterna i NT, som beteckningen f. slår igenom; i
urkristendomen voro de vanligaste benämningarna
på Jesus Messias och Herren (Ky’rios). Epitetet F.
på Jesus blir det helt dominerande hos hellenistiskt
påverkade kyrkofäder, ss. Ignatius, Origenes och
Clemens Alexandrinus. Jfr Soter. — Litt.: H.
Lietz-mann, ”Der Weltheiland” (1909); G. P:son Wetter,
”Det romerska världsväldets religioner” (1918);
W. Bousset, ”Kyrios Christos” (3 Aufl. 1926); K.
Bornhausen, ”Der Erlöser” (1927); A. Jeremias,
”Die ausserbiblische Erlösererwartung” (1927),
”Die biblische Erlösererwartung” (1931); W.
Staerk, ”Soter” (1933), ”Die Erlösungserwartung
in den östlichen Religionen” (1938). W
Frälsarens orden, se Birgittinorden.
Frälsareorden, grekisk orden, se Orden 4).
Frälsarkrans, ring- el. hästskoformad livboj (se
Bärgningsredskap).
Frälse (av fsv. fræls, fri), urspr. den enskilde
bondens frihet, men redan tidigt frihet från utskylder till
Kronan, stundom innefattande även frihet från
inblandning från Kronans tjänstemän (jfr Immunitet).
Inst:s uppkomst och äldre historia äro långt ifrån
klarlagda men hänga uppenbarligen samman med
den omdaning av det nordiska krigsväsendet, som
ägde rum i Danmark redan fr.o.m. 1100-talet, i
Sverige först under 1200-talet (jfr Ledung). Denna
omdaning innebar den folkliga ledungsflottans
avlösning av en tidsenlig ryttarhär och i samband
därmed de gamla ledungsprestationernas
förvandling till fasta skatter. Sedan äldsta kända tid hade
folket i de nordiska rikena skyldighet att utrusta
ledungsflottan med krigare, ställa skepp och vapen
till dess förfogande och lämna proviant till
krigstågen. När ledungstågen under högmedeltiden
kommit ur bruk och krigen i stället fördes av
specialutrustade ryttare, omdanades efter olika regler i
de skilda nordiska länderna böndernas
ledungs-prestationer till fasta skatter. I Sverige t.ex.
fort-bestod böndernas skyldighet att lämna proviant till
skeppen, skeppsvist, som nu blev en årlig skatt,
medan själva befrielsen från att personligt deltaga
i krigstågen köptes med en penningavgift,
le-dungslame, som även blev en stående skatt. I
Danmark avlöstes ledungsprestationerna av en skatt
i havre, stut, och en ledungsavlösning; båda blevo,
i och med att ledungstågen kommo ur bruk, årliga.
Från de skatter, som sålunda växte upp på
le-dungsväsendets grund, voro givetvis två grupper
befriade, dels de, som icke haft några skyldigheter
i samband med de gamla ledungstågen, dels de,
som alltjämt efter krigsledungens förvandling till
en skattledung fullgjorde krigstjänst. Dessa två
grupper motsvara de två huvudformerna av
nordiskt medeltida f., andligt och världsligt f.
Andligt frälse. Att icke klerker och boklärda män
skulle fullgöra personlig krigstjänst inom
ledungen var naturligt. Mycket tidigt hade också den av
kyrkan ägda jorden befriats från övrig
ledungs-tunga och andra prestationer, som Kronan kunde
kräva. Det andliga f. spåras sålunda i Danmark
redan 1085 i ett konung Knut den heliges
gåvobrev till Lunds domkyrka, i Sverige 1200 i ett brev
av Sverker Karlsson, som tillerkände kyrkan
frihet från all kunglig uppbörd. Stadgandenas
bestämmelser äro i bägge breven i detaljer oklara
och omdebatterade. I Danmark tycks det andliga f.
ha reglerats 1214. I Sverige fick det sin vidaste
utsträckning under Magnus Ladulås. Därefter kom
en kraftig reaktion under Torgils Knutsson, som
däri gjorde stora inskränkningar, men dessa blevo
icke bestående, och 1305 utfärdade Birger
Magnusson nya bestämmelser om andligt f.: kyrkan skulle
äga skattefrihet från ordinarie skatter för de gods,
som den förvärvat före 1302. Denna tidsgräns
iakttogs länge, men senare utsträcktes skattefriheten
även till gods, förvärvade efter densamma. I
samband med Margaretas reduktion 1396 dömdes en
mängd kyrkogods under skatt, men under
1400-talet kom, trots att skattefrihet icke principiellt
tillkom alla kyrkans egendomar, det andliga f. att
utsträckas. Med Gustav Vasas reduktion av
kyrkogods miste det andliga f., vartill oftast även räknas
en del kyrkliga immuniteter, all verklig betydelse.
Världsligt frälse. Vid skatternas framväxt ur
le-dungsväsendet blevo naturligtvis också de, som
alltjämt förrättade krigstjänst, fria från skatt. Den
nya tiden krävde en vida mer kvalificerad
krigstjänst än den, som ledungsflottans bönder bestritt,
och en vida dyrare utrustning. Endast medl. av
de högre sociala skikten kunde fullgöra dylik
krigstjänst el. hålla och utrusta krigare, som fyllde de
nya kraven. Kärnan i den krigshär, som avlöste
ledungsflottan, kom därför att bildas av
yrkessoldater, som kungen el. andra mäktiga potentater,
främst biskoparna, höllo, samt av
bondearistokratiens medl., vilka på egen hand kunde fullgöra
krigstjänst till häst; i regel voro dessa genom en
ed (Jiomag’ium) knutna till konungen som hans män,
och därmed kunde de formellt anses tillhöra hans
hird. Inom krigarståndet framträdde snart olika
skikt, i Sverige riddare, svenner ”a vapn” el.
väpnare samt gemene frälsemän. I Norge kan
sambandet mellan hirden och det världsliga
frälse-ståndet klart iakttagas; redan namnen på ståndets
olika skikt visa detta. Även i Danmark är
sambandet skönjbart — herremännen, som ståndets
medl. här kallades, lydde under en särskild hird-
SU 10.
24 — Red. avsl. “/i 49.
— 737 —
— 738 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
