Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frälse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSE
lag, ”vederlagen”; det finnes icke någon anledning
tro, att förhållandena varit olikartade i Sverige;
här framgår sambandet mellan rusttjänsten och
skattefriheten klart av Alsnö stadga, varigenom
det världsliga f:s ställning reglerades 1279.
Skattefrihet beviljades alla kungens och hertigens män,
deras brytar och landbor, ärkebiskopens och
biskoparnas svenner samt alla de män, som tjänade
till häst, vem de än tjänade. F. tillkom tydligen
också män, vilka som beridna krigare stodo i
enskilda stormäns tjänst; härutinnan vidtogs 1396 en
förändring, då det stipulerades, att mansställning
hos och ed till kungen var en förutsättning för f.
Genom vapensyner i de olika landskapen
kontrollerade Kronan redan dessförinnan och även
framgent, att frälsemännen fullgjorde sin rusttjänst på
föreskrivet sätt.
Den skattefrihet, som frälsemännen erhöllo och
som med tiden gällde alla deras egendomar, även
de som brukades av brytar och landbor, medförde,
att de kunde pålägga dessa större
förpaktnings-avgifter; den innebar vidare, att frälseman från de
gårdar, som han förvärvat av skattebetalande
bönder, erhöll den skatt, som tidigare utgått från
dem till Kronan. Detta kunde ge anledning till
missbruk, skenköp o.s.v. Redan vid 1300-talets
mitt inskred Kronan häremot. Icke desto mindre
skedde en anhopning av jord i f:s händer, men
häremot inskred Margareta 1396, då all jord, som
efter Albrekts av Mecklenburg trontillträde
förvandlats till f., skulle återgå under skatt —
ett beslut, som under de närmast följande åren
genomfördes med all kraft. Ä sin sida lovade
Kronan 1457 att ej förvandla frälsejord till
krono-jord. Vid nya tidens början hade alltså en
bestämd skillnad markerats mellan skattejord och
frälsejord; den förra brukades av självägande
bönder (skattebönder), som betalade ordinarie skatt
till Kronan, den senare av förpaktare
(frälsebönder), som icke erlade ordinarie skatt till Kronan
men väl arrende till ägaren-frälsemannen.
Genom de stora indragningarna till Kronan av det
andliga f:s jordegendomar uppkom ett tredje
slags jord, kronojord, vars brukare,
kronobön-derna, voro förpaktare under Kronan och till denna
erlade arrende men ej ordinarie skatt. I de extra
ordinarie skatterna deltogo däremot även
frälse-och kronobönderna, frälsebönderna endast till
hälften mot skattebönderna; de gårdar, säterierna, som
frälsemännen själva brukade, deltogo över huvud
ej i extra gärder. Frälsebönderna voro
proportionellt talrikast i Mälarlandskapen, där f. var som
rikast, men frälsemännen voro flest i Finland och
Småland, alltså i gränslandskapen, där behovet av
välrustade krigare var störst. Men här var f. i
regel täml. fattigt och höjde sig föga över
böndernas nivå.
Under 1500-talet och 1600-talets början kan i f:s
utveckling förmärkas två viktiga nyheter,
representerande varandra motsatta tendenser. Förut
hade rusttjänsten för de enskilda frälsemännen
varit oreglerad; 1526 fastställdes det, att den skulle
fullgöras enl. en graderad skala, så att en häst
skulle uppsättas för varje 66 2/s marks ränta. Nya
regler för graderingen genomfördes senare bl.a.
1562 och 1569, men principen förblev bestående.
Men dock var sambandet mellan f. och rusttjänst
på väg att uppluckras — detta var den andra
nyheten i f:s utveckling. Brister i rusttjänsten
medförde icke som förr automatiskt f:s förlust;
man tillät, att fattiga frälsemän slogo sig samman
om en rustning, att försumlighet i rusttjänsten
sonades med böter o.s.v. över huvud var det icke
längre möjligt att endast genom rusttjänst bli
frälseman. Redan under medeltiden hade kungliga
frälsebrev utfärdats; nu blev detta en
förutsättning för vinnande av f. F., som dittills varit ett
stånd, principiellt öppet för alla, som gjorde
rusttjänst, men naturligtvis med starka aristokratiska
inslag, förvandlades sålunda till ett ärftligt
adelsstånd, som kunde öppnas för ofrälse endast
genom kungliga nådebevis och vars uppgift var att
tjäna Kronan på samhällslivets skilda fält — icke
endast det militära utan även politiska och
ekonomiska. När Riddarhuset organiserades 1626, kan
utvecklingen från f. till adel anses avslutad.
Jfr Adel.
Adelsståndets privilegier voro av olika art, dels
personliga: rätt till högre ämbeten m.m.; dels,
och främst, ekonomiska: skattefrihet för f:s
jordegendom. Skattefriheten var dock mer el. mindre
fullständig, så att 3 olika grader frälsejord
utbildades: allmänt f., ypperligt f. och
yppersta f. (se Frälsehemman och Frälsejord). Ju
större skatterna blevo å annan jord, desto
värdefullare framstod frälseprivilegiet. Genom
försäljningar under 1600-talet av kronojord och skatteränta
till frälsemän samt genom frälsedonationer ökades
frälsejorden ofantligt i omfattning, det uppstod
härigenom krono-, frälse- och skattefrälsejord, d.v.s.
kronojord, som Kronan avhänt sig till f., och skattejord,
vars ränta Kronan donerat el. sålt till f. (jfr
Frälseköp). Hela denna utveckling ledde till att Kronan
miste ung. hälften av sin ordinarie ränta, att adeln
uppnådde en ekonomisk och politisk
maktställning som aldrig förr och att allmogens ställning
starkt äventyrades. En ändring skedde genom Karl
XI:s reduktion och godskonfiskation, varigenom
den abalienerade frälsejorden återfördes till
skatte-och kronojord (se Reduktionen). Emellertid
bestämdes också, för att förebygga ny utökning av
frälsejorden, att ett hemmans egenskap av f. skulle
vara oberoende av ägarens stånd. F. blev så en
egenskap, som oskiljaktligt var fäst vid viss jord,
och f. övergick till en rent kameral, jordrättslig
beteckning; rätten att besitta sådan jord tillkom
urspr. endast adeln, om K.m:t icke av nåd medgav
undantag. Småningom utsträcktes dock rätten att
besitta frälsejord till medl. av andra stånd. Enl.
1723 års adelsprivilegier fingo sålunda adelns
vederlikar (tjänstemän med kungl. fullmakt) samt
präster och borgare äga allmänt f.
Förenings-och säkerhetsakten 1789 medgav denna rätt även
för bönder. Adelns uteslutande rätt till säterier
och ypperligt f. bortföll 1810. Då nu alla
samhällsklasser kunde förvärva frälsejord, tycktes det
orimligt, att viss jord skulle i fråga om skatterna
intaga en särställning, och genom en serie
riksdagsbeslut blevo, sedan bönderna genom 1865 års
representationsförändring blivit härskande i
svenska riksdagen, de på övrig jord vilande
grundskatterna* avskrivna, så att all slags jordnatur
likställdes i skattehänseende. — Litt.: H. Forssell,
”Sveriges inre historia från Gustaf den förste” (2 bd,
— 739 —
— 740 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
