Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fröding, släkt - Fröding, 1. Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖDING
Dennes son, brukspatronen Jan F. (1791—1858),
ägare till Alster, Gunnerud m.fl. bruksegendomar
i Värmland, var far till löjtnanten Gustaf
Ferdinand F. (1826—81), far till F.i. Till en annan
släktgren hör F.2). — Förutom denna släkt F. och den
nedannämnda göteborgssläkten F. finnes även en
tredje släkt F., den s.k. västgöta- el.
Borgunda-släkten.
1) Gustaf F., skald (22/s 1860—V2 1911). Född
på Alsters bruk nära Karlstad förde F. från
barndomen med sig minnen av värmländskt
herrgårds-liv. Från föräldrarna, den duglige och
framgångsrike bruksägaren Jan F:s svage son och biskop
C. A. Agardhs dotter, fick han ett komplicerat
själsarv, innebärande både genialitet och sjukdom.
Efter mogenhetsexamen i Karlstad kom han hösten
1880 till Uppsala, studerade där efter sitt eget
huvud och utan yttre resultat t.o.m. våren 1883, då
hans medel voro slut och han omhändertogs av
släkten i Värmland, vistades våren 1885 åter i
Uppsala och uppgav därpå all tanke på examen. F.
började s.å. skriva i den radikala ”Karlstadstidn.”,
till vars red. han var knuten 1887—88. Ett mindre
arv återgav honom friheten, och han sökte 1889—
90 vård vid en nervkuranstalt i Görlitz i Schlesien.
Vistelsen här blev av stor betydelse för hans
utveckling; han läste mycket, särsk. tyska och
engelska klassiker, och hans dittills tillfälliga
poetiska produktion blev mer målmedveten. Han
sammanställde en diktbok, som utkom 1891 med titeln
”Guitarr och dragharmonika” (3 uppl. 1896) och
med ens gjorde honom till en av våra mest lästa
diktare. Från hösten 1891 tillhörde han åter red.
av ”Karlstadstidn.”, tills våren 1894 det första
utbrottet av sinnessjukdom inträffade och nödgade
honom att söka vård på olika ställen, bl.a. på
Suttestads sjukhem vid Lillehammer i Norge. Slutl.
intogs han 1898 på Uppsala hospital. Hans
produktion var under dessa år sällsamt rik; den
omfattade förutom tidn.-art. de fyra diktsaml. ”Nya
dikter” (1894, 2 uppl. s.å.), ”Stänk och flikar” (1896,
2 uppl. s.å.), ”Nytt och gammalt” (1897) och
”Gral-stänk” (1898), de två saml. av dikter och berättelser
på värmlandsdialekt ”Räggler å paschaser” (1895
och 1897) och de spekulativa småskrifterna
”Grill-fängerier” (2 h., 1898) och ”Om lifsmonader” (s.å.).
”Stänk och flikar” beslagtogs, emedan vissa
dikter befunnos sedlighetssårande, och F. åtalades.
Han blev visserligen frikänd, men händelsen
inverkade ogynnsamt på hans sinnestillstånd. Efter
att 1905 ha utskrivits från hospitalet bodde han i
Stockholm, de sista åren på Gröndal på
Djurgården. Relativt återställd började han nu åter dikta.
F:s ”Samlade dikter” hade utkommit i 2 bd 1901,
och man verkställde en ”Efterskörd” (2 bd, 1910),
i vars utgivning han intresserat deltog. En saml.
”Reconvalescentia”, som han icke fick fullbordad,
utkom efter hans död (1913).
F. blev relativt sent färdig som skald. Han var
länge osäker på sig själv och sin kallelse. Den
härskande åttiotalismen bidrog .att hämma hans
utveckling; i sin åskådning stod han den
visserligen nära, men den lämnade ej nog utrymme åt
den poetiska fantasikonst, som han instinktivt drogs
mot. Hans studier i äldre romantisk poesi, delvis
med Brändes’ ”Hovedströmninger” som ledning,
frigjorde hans lyriska begåvning, och Heidenstams
Gustaf Fröding 1880 och 1896.
debut gav honom samtidigt ett ex. att efterfölja.
F:s lysande skaldebana omfattar knappt ett
årtionde; 1898 vid 38 års ålder har han redan
åstadkommit allt det, varpå hans berömmelse vilar. Så
gott som alla hans motiv och stämningar, de
svårmodiga såväl som de humoristiska, funnos i
debutboken med dess rika, mångskiftande innehåll, men
vad som här trädde i förgrunden var de
värmländska bildernas bellmanska realism. Denna
senare linje fortsattes i ”Nya dikter”, men här fäste
man sig mer vid den poet, som med mäktig
fantasi och suverän verskonst gav historiens och
mytens klädnad åt sitt grubbel, sina stämningar och
syner. I denna bok, vars höjdpunkt är ”Bibliska
fantasier”, rådde ännu själslig balans, friskhet och
humor. Sina högsta uttryck nådde F:s lyrik i
”Stänk och flikar”, vari barndomsminnena blevo
till den mest stämningsmättade poesi och
skakande bikter och visioner stodo vid sidan av
konstfulla pastischer. Men boken vittnade också om
bristande sinnesjämvikt. I ”Gralstänk” blev det
slutl. tydligt, att det sjuka grubblet vunnit makten
över poeten. Det fanns hos F. ett filosofiskt behov,
betingat av hans sjukdom och därav följande
svårighet att finna sig till rätta i tillvaron, och detta
drev honom att komma till botten av särsk. de
moraliska problemen. Han vände sig till Nietzsche
och Tolstoj, sökte dessemellan stöd hos Goethe
och tog även intryck av teosofisk och
sweden-borgsk mystik. F. ville det oerhörda: hans
filosofiska strävan gick ut på att i en helhetssyn samla
ont och gott, hans konstnärliga på att skapa en
symfoni av ”det högsta höga och det lägsta låga”.
Ur den gamla Gralsagan hämtade han en poetisk
symbol för denna allenhet. Redan i uppsatsen ”Om
humor” (1890), vari F. före debuten framlade sitt
konstnärliga program, finns denna monism till sin
kärna; medan den här endast har estetisk giltighet,
kom den med tiden att för honom få en allmän.
— Även som tolkare, särsk. av engelsk poesi (Burns,
Byron, Shelley m.fl.), och som landsmålsdiktare
står F. mycket högt, och han var en utmärkt
litterär kritiker och kåsör. Han räknas allmänt som
den störste svenske skalden i senare tid på gr. av sin
diktnings djupa mänsklighet, sin ödmjuka
sanningssträvan och sin på samma gång virtuosa och
— 761 —
— 762 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
