Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fuga - Fugara - Fugato - Fugera - Fugger, släkt - Fughetta - Fugit irreparabile tempus - Fuglesang, Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FUGLESANG
Ovan beskrivna fugatyper utgöra endast
normal-schemata. I själva verket är f. en form, som
tillåter de mest skilda varianter. Den har också
visat sig vara ägnad att ge uttryck åt musikaliska
tankar av de mest varierande slag. I den nya
instrumentalstil, som fick sin första konstnärliga
höjdpunkt med de tre stora wienklassikerna
(Haydn, Mozart, Beethoven), trängdes den
visserligen tillbaka till förmån för sonatcykelns former
el. uppslukades av dessa. I våra dagar (fr.o.m.
Reger, den störste av f:s mästare efter Bach och
Händel) har f. emellertid genomgått en märklig
pånyttfödelse och hävdar sig vid sidan om
sonatcykeln åter som en självständig form, särsk. inom
kyrkomusiken, där den också traditionellt hör
hemma. — Litt.: H. Riemann, ”Kathechismus der
Fugenkomposition” (3 bd, 1890—94); J.
Müller-Blattau, ”Grundzüge einer Geschichte der Fuge”
(2 Aufl. 1931); E. Schwebsch, ”Joh. Seb. Bach
und die Kunst der Fuge” (s.å.). S.E.S.
2) Psykol., en persons plötsliga försvinnande
från sin vanliga omgivning, ofta orsakat av ett
psykopatologiskt förvirringstillstånd, icke sällan i
samband med hysteroid el. epileptoid
omtöck-ning.
Fuga’ra (po. fujara, herdeflöjt), föråldrad
orgelstämma, öppen och trångmensurerad labialstämma
om 8 el. 4 fot.
Fuga’to, mus., avsnitt i fugerad stil utan att dock
vara någon egentlig fuga, särsk. förekommande i
sonater, symfonier, uvertyrer, konserter.
Fuge’ra, eg. att utarbeta en musikalisk sats i
form av en fuga, oftast dock om utarbetandet av
kortare el. längre avsnitt, som använda fugans
teknik (den imitatoriska stilen) utan att dock till
formen bli identiska med fuga (se Fugato).
Fugger [fogg’ar], tysk släkt, invandrade till
Augsburg i slutet av 1300-talet, där dess
representanter ägnade sig åt vävnadshandel och i början
av 1400-talet Andreas F. förvärvade sig rykte
för rikedom. Med hans söner delades släkten i
två grenar, av vilka den med en lilja i vapnet
blev den mest betydande. U 1 r i c h F. (1441—
1510) var den förste av släkten, som genom sina
förbindelser med habsburgarna åvägabragte
affärstransaktioner av storpolitisk betydelse. Hans
broder Jakob F. (1459—1525) genomdrev en
mäktig expansion och omgestaltning av huset F:s
finansiella verksamhet. Dess traditionella
branscher överflyglades nu av gruvdrift och
bankaffärer. 1505 bildade Jakob F. ett bolag för handel
på Ostindien med utnyttjande av den nyupptäckta
sjövägen runt Afrika. Genom lån utövade han
inflytande på den kejserliga politiken; tack vare
hans stöd lyckades Karl V segra i kejsarvalet
1521. Efter hans död övergick husets samlade
finansmakt till hans brorsöner, R a i m u n d F. (d.
1535) och Anton F. (1493—1560), under vilka
husets egentliga storhetstid inföll. Släkten hade
adlats i föregående generation. Karl V gjorde
bröderna 1530 till riksgrevar och tillerkände dem
i privilegium landshöghet för person och egendom.
1534 erhöllo de rätt till myntprägling i guld och
silver. Anton F., den i det yttre mest
framträdande representanten för huset, spelade under
schmalkaldiska kriget en betydande diplomatisk
roll, till fromma för hemstaden Augsburg. Då han
Jakob Fugger.
Målning av A. Dürer.
Anton Fugger.
Målning av Hans Maler.
misslyckades i att påverka kejsar Karls hållning
gentemot staden, drog han sig för flera år tillbaka
från offentlig verksamhet. Han hade, liksom
släkten i sin helhet, en konservativ inställning i
politiska och religiösa frågor. — I sistn. avseende
utgjorde Raimund F:s son Ulrich F. (1526—
84) ett enstaka undantag, då han öppet övergick
till den evang. läran. Med honom började släkten
alltmera förlägga sina intressen från affärerna
till kulturell verksamhet. Ulrich och hans bror
Johann Jakob F. (1516—75) voro kända
humanister och främjare av konst och vetenskap.
Anton F:s son Marcus F. (1529—97) är
bekant som förf, till ett verk om stuteriväsendet. —
Under 1600-talet prövade släkten F. sina
organisatoriska talanger på ett nytt område: det militära.
Otto Heinrich F. (1592—1635), sonsons son
till Anton F., utbildades i spansk krigstjänst,
deltog på kejserlig sida i slaget på Vita berget,
medverkade under Spinola vid belägringen av Breda
1624—25 och följde Wallenstein till Nedersachsen.
Han tjänade under Tilly och Åldringen, utmärkte
sig i slaget vid Nördlingen och var en tid
kejserlig guvernör i Augsburg. Hans syssling Franz
F. (1612—64) deltog under Wallenstein i 30-åriga
kriget, blev generalfälttygmästare och 1649
guvernör i Ingolstadt. Han stupade mot turkarna i
slaget vid Gotthardt an der Raab. — Släkten F.
fortlever ännu i flera förgreningar, av vilka
F.-Babenhausen 1803 fick riksfurstlig värdighet men
mediatiserades 1806, och F.-Glött 1913 upphöjdes
i furstligt stånd. — Litt. om släkten F. finnes för
de sista decennierna i huvudsak samlad i ”Studien
zur F.-Geschichte” (1907 ff.). Bland speciella verk
kunna nämnas M. Jansen, ”Die Anfänge der F.”
(1907); R. Ehrenberg, ”Das Zeitalter der F.” (3
Aufl., 2 bd, 1922). E.Lö.
Fughett’a [fo-] (ital.), mus., dim. av fuga*, d.v.s.
en liten fuga, vars tema är av sådan art, att det
blott ägnar sig för kortfattad fugering.
Fug’it irrepara’bile tempus (lat.), ”tiden flyr, den
oersättliga tiden”, citat från Vergilius, ”Georgica”,
III, 284.
Fuglesang, Rolf Jörgen, norsk advokat och
politiker (f. 1909). F., Nasjonal samlings
gene-ralsekr. blev i febr. 1942 minister för
folkupp
— 789 —
— 790 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
