Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Furstendöme - Furstesuveränitet - Furst Igor - Furstprimas - Furttenbach, Josef - Furtwängler, 1. Adolf - Furtwängler, 2. Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FURSTESUVERÄNITET
voro f. sedan medeltiden talrika men uppgingo
i början av 1800-talet till större delen i de stora
nationalstaterna; de återstående upphörde genom
de revolutionära omvälvningarna efter i:a
världskriget. De enda suveräna f., som ännu (1949)
finnas kvar i Europa, äro Liechtenstein och
Monaco. — I Sverige skapades under senare
hälften av 1500-talet av vissa landskap f. åt de yngre
sönerna inom Vasaätten för att bereda dem
ståndsmässig försörjning (jfr Sekundogenitur).
Det ledde emellertid till svåra slitningar med
kungamakten, och sedan Gustav II Adolfs yngre
bror Karl Filip avlidit 1622 och hans f.
därmed återfallit till Kronan, ha inga nya f.
bort-givits. H.Ci.
Furstesuveränitet, ett statsrättsligt begrepp, som
närmast härrör från samme teoretiker, som
skapat själva suveränitetsbegreppet, J. Bodin. Då
det var konungen, som gått i spetsen för statens
emancipation från tidigare avhängighet av påve,
kejsare och feodalherrar, vilken utgjorde
suverä-nitetsbegreppets politiska bakgrund, var det
naturligt, att fursten gjordes till subjekt för den
högsta, av lagar oberoende makt över
medborgare och undersåtar, som suveräniteten var enl.
Bodins definition (jfr Folksuveränitet). Så kom
till en början den suveräna staten att identifieras
med den absoluta överhetsstaten. Det
naturrättsliga betraktelsesättet hade dock så stor makt
över sinnena, att f:s anhängare ändock sökte dess
ursprung i en folkets överlåtelse, men de
besvärande konsekvenserna härav övervunnos av
Hob-bes i hans geniala statskonstruktion. Först i
fursten blev enl. denna folket en enhetlig
personlighet, honom förutan var det blott en hop
av individer. Den tillämpning, som franska
revolutionen gjorde av folksuveränitetsprincipen,
vållade f. svårt avbräck, men den tog skadan
igen under restaurationen. Den franska chartan
av 1814 utgår helt från föreställningen, att fursten
är all statsmakts källa, och i Wienslutakten av
1820 § 57 förkunnas, att inom alla tyska
furstestater statsmakten enl. suveränitetsbegreppets krav
måste vara samlad hos statsöverhuvudet och
suveränen genom en ständerförfattning blott
kunna bindas vid utövningen av bestämda
rättigheter. Den naturrättsliga motiveringen för f.
försmåddes nu för en teokratisk, i det den
monarkiska principen förklarades ha sin grund i
”eine göttliche Fügung” (en gudomlig skickelse).
I längden ha dock sådana föreställningar ej
kunnat hållas vid makt ens inom tysk
statsvetenskap. Allmänt erkännes nu, att fursten blott är
ett organ åt staten. F.Lth.
Furst Igor, opera av A. Borodin, fullbordad av
N. Rimskij-Korsakov och A. Glasunov, uppförd
f.g. i Leningrad 1890 (Stockholm 1933).
Huvudroller: Igor (baryton), Jaroslavna (sopran),
Kon-tjak (bas), Kontjakovna (alt).
Furstprimas, titel, som bäres av ärkebiskopen i
Gran (Ungern).
Furttenbach [for’tanbaz], Josef, tysk arkitekt
(1591—1667), utbildades i Italien som representant
för senrenässansen och är mest känd genom sina
arkitekturteoretiska skrifter.
Furtwängler [for’t-]. 1) Adolf F., tysk
konsthistoriker (1853—1907), var efter deltagande i ut-
grävningarna i Olympia från 1880 anställd vid
Berlins museer och blev 1894 prof, vid univ. och chef
för antiksamlingarna i München, där han samlade
en mängd lärjungar. Också under sina sista år var
han sysselsatt med utgrävningar i Grekland. Särsk.
på den grekiska keramikens och vasmåleriets
område har F. nedlagt ett utomordentligt,
grundläggande arbete, varom vittna ”Mykenische
Thon-gefaesse” (1879) och
”Mykenische Vasen”
(1886; båda utg. tills,
med G. Loeschke),
vidare den beskrivande
förteckningen över
vaserna i Berlins museer
(2 bd, 1885) samt
”Griechische
Vasen-malerei” (1900—32;
tills, med K.
Reich-hold). Betydelsefullt
för skulpturens
historia blev hans
arbete ”Meisterwerke der
griechischen Plastik”
(i893 ). Vidare märkes det stora verket ”Die
antiken Gemmen” (3 bd, 1900) samt från de sista
årens utgrävningar ”Aegina” (1906). E.W.
2) Wilhelm F., den föreg:s son, dirigent
och tonsättare (f. 1886), började efter studier för
bl.a. Rheinberger och Max v. Schillings 1905 sin
bana som dirigent vid olika teatrar, bl.a. i Zürich,
Strassburg och Lübeck. F. var 1915—20 chef
för Mannheimoperan, 1920—22 ledare för
Berlin-operans symfonikonserter och museikonserterna
i Frankfurt a.M. och blev 1922 dirigent för
Leipzigs Gewandhauskonserter och Berlins
filharmoniska orkester, med vilken han företagit
talrika utlandsturnéer. 1929 blev F. Berlins
generalmusikdirektor, 1931 ledare för
Bayreuthfest-spelen och 1933 förste statskapellmästare vid
Berlins opera med statsråds titel. 1934 lämnade
han efter Hindemith-konflikten med myndigheterna
samtliga befattningar men återtog 1935 ledningen
av Berlins
filharmoniska orkester. I mars s.å.
försonade han sig med
nazisterna och företog
under kriget
upprepade utländska
propagandaturnéer med olika
tyska orkestrar. 1936
avböjde han
erbjudandet att bli dirigent för
New
York-filharmoni-en. Han anklagades
efter kriget för
nazism och ställdes inför
domstol i dec. 1946.
Påföljande år
frikän
des han och har sedan kunnat återupptaga sin
konsertverksamhet bl.a. i England och i Sverige,
som han gästade 1948. F. har genom sin djupa
mu-sikalitet och sällsynta personliga
gestaltningsför-måga gjort sig känd som en av samtidens främsta
dirigenter. Som tonsättare har F. framträtt med ett
Te Deum, en symfoni, en pianokonsert och två
violinsonater. P.L.
— 831 —
— 832 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
