Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgkänslighet - Färglacker - Färglavar - Färg-litografi, -ljustryck - Färgmadra - Färgmalt - Färgmätning - Färgning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGLACKER
entonigt vit. Då materialet är okänsligt för gult,
grönt och rött, bli dessa färger mycket mörka
men ej helt svarta, emedan alla naturens färger
har en viss vithalt. 1873 lyckades tysken H. W.
Vogel utöka det ljuskänsliga skiktets
egenkäns-lighetsområde genom att bada fotografiska plåtar
i en färglösning, som hade egenskapen att färga
bromsilvret men ej gelatinskiktet. Han färgade de
gula kristallerna purpurröda, varigenom de även
blevo känsliga för komplementfärgen till purpur,
d.v.s. gulgrönt. Detta första färgkänsliga
negativmaterial, som utom av blått, violett
och ultraviolett påverkades även av gult och grönt
men ej av rött, kallades något missvisande o r t
o-kromatiskt (till grek, orthos’, riktig, och
chroma, färg; se kurva c). Tack vare denna
upptäckt, den s.k. optiska sensibiliseringen
med tillhjälp av vissa tjärfärgämnen, s.k. s e
n-sibilisatorer, lyckades man snart utöka f.
att omfatta alla färger, således även rött.
Sensibiliseringen sker härvid med en kombination av
färger, och det rödkänsliga negativmaterialet
kallas pankromatiskt (till grek, pan’, all). Med
olika färgkombinationer erhålles helt olika
rödkänslighet. Man brukar indela det pankromatiska
negativmaterialet i åtm. två huvudgrupper, o r t
o-pankromatiskt negativmaterial (kurva d),
som har dämpad rödkänslighet och användes för
porträttfotografering och mera allmänt bruk, samt
hyperpankromatiskt el.
högrödkänslig t (kurva e), som har högt uppdriven
känslighet för rött samt stor allmänkänslighet och
användes särsk. vid fotografering i artificiellt ljus.
Sensibiliseringen sker numera alltid vid
negativmaterialets tillverkning genom tillsättning av färg
vid beredningen av den fotografiska emulsionen.
Som sensibilisatorer användas ett begränsat antal
färger, t.ex. eosin och erytrosin för
ortokroma-tiskt material, pinakromviolett, pinaflavol,
pina-cyanol, kryptocyanin och allocyanin för
pankromatiskt material. Genom optisk sensibilisering har
man även lyckats framställa negativmaterial med
utpräglad känslighet i yttersta rött även utanför
den synliga delen av spektrum till c:a 13,000 Å.
Med optisk sensibilisering har man ännu ej lyckats
bibringa negativmaterialet en f., som direkt ger
tonriktig återgivning. Varje negativmaterial har
bl.a. för hög känslighet i blåviolett, vilket vanl.
dämpas med ljusfilter. Man kan även påverka
valöråtergivningen genom ändring av belysningens
färg. — Undersökning av negativmaterialets f.
sker vid noggranna mätningar med spektograf och
för praktiskt bruk genom avfotografering av en
färgtavla, innehållande gråskalor omväxlande med
färgade ytor. Jfr Fotografi. K.S.
Färglacker, färgstoffer, tillverkade genom
ut-fällning och fixering av ett el. flera vattenlösliga,
syntetiska el. (numera mindre vanligt) naturliga
färgämnen på ett finfördelat olösligt substrat. Som
sådant användes framför allt aluminiumhydroxid
och blanc fixe (fällt bariumsulfat), om man vill
ha laserande f. För täckande f. användas blyvitt,
blysulfat, zinkoxid, litopon m.fl. substrat.
Fixe-ringsmedlet verkar som ett betmedel, och processen
vid uppkomsten av f. kan uppfattas så, att
färgämnet med fixeringsmedlet bildar en olöslig
förening, som har egenskapen att kunna adsorberas
till substratet. Vissa basiska färgämnen, t.ex.
fuksin, fästa direkt på kiselsyrehaltiga substrat,
varvid fixeringsmedel äro obehövliga, men
fixerade f. äro i allm. djupare i tonen och mera
beständiga. Som fixeringsmedel användas bl.a.
bariumklorid, tannin, kräkvinsten och blysalter.
Tillverkningen av f. skedde förr alltid i
vattenlösning men kan numera utföras även på torra
vägen. F. användas både som vatten-, olje- och
tryckfärger. Lj.
Färglavar, se Färgväxter.
Färg-litografi, -ljustryck, se Färgtryck.
Färgmadra, bot., art av släktet AspeKula*.
Färgmalt, se Malt.
Färgmätning, förfarande för objektiv
karakterisering av ett färgprov, vilket numera vanl. utföres
genom jämförelse med en jämförelsefärg enl. ett
av Internationella belysningskommissionen, IBK
(Commission Internationale de 1’éclairage, CIE),
fastställt färgmätningssystem. Detta s.k. IBK- el.
C I E-s y s t e m grundar sig på additiv blandning
av 3 grundfärger. Vid färgbedömningen*
användes en viss standardbelysning, näml, belysningen
vid middagstid och helt molntäckt himmel el.
belysning av till denna refererade standardljuskällor,
som utarbetats av IBK. Inverkan av ytstrukturen
har man sökt avlägsna genom att belysa provet
under 450 infallsvinkel och observera det
vinkelrätt mot provets yta. För varje grundfärg ger
mätningen ett siffervärde, och de tre värdena bilda
tillsammans färgens ”trikromatiska koordinater”,
varigenom färgen kan karakteriseras. Re.
Färgning, tillvägagångssätt, varigenom ett
föremål bibringas en viss färg. Med f. i inskränkt
betydelse menar man de metoder, varigenom
ofärgade fibrer från djur- el. växtriket efter
behandling med färgämnen* så förändras, att de för
ögat synas färgade och att de bibehålla sina nya
egenskaper även vid kemisk el. fysikalisk inverkan.
Ju motståndskraftigare de äro mot kemiska
blekmedel, ljusets inverkan, vatten och andra
lösningsmedel, ju bättre de tåla tvättning, gnidning,
vulkanisering m.m., desto större säges f ä r g
äkthet e n vara. — Då fibermaterialets kemiska och
mikroskopiska byggnad växlar högst betydligt
samt färgämnenas kemiska sammansättning och
därmed egenskaperna äro mycket olika, har f. ej
generellt kunnat förklaras, utan man har måst
tillgripa flera olika teorier. Enl. den rent kemiska
teorien skulle f. vara en saltbildning mellan själva
fibrerna och färgämnet. Denna teori, som är
ganska hållbar, då det gäller f. av animaliska
fibrer som ylle och siden, vilka bestå av
äggviteämnen med svagt sura el. basiska egenskaper
och vilka följaktligen kunna bilda salter med
färgämnen med motsatta kemiska egenskaper, kan
emellertid icke alls förklara f. av vegetabiliska
fibrer, som bestå av cellulosa, t.ex. bomull. Här
förklaras fenomenet bäst med tillhjälp av
fysikaliska teorier. Enl. en av dessa skulle färgämnet
fästa direkt på fibrerna genom adsorption;
färgämnen med sådana egenskaper benämnas då
substantiva färgämnen. Enl. en annan teori skulle
fibrerna efter behandling vanl. med garvsyra, s.k.
betning*, få förmågan att med vissa färgämnen
bilda salter, vilka i sin tur skulle fästa genom
adsorption, de s.k. adjektiva färgämnena. Enl. en
— 979 —
— 980 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
