Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgning - Färgningsmetoder - Färg och form - Färgoktaeder - Färgpenna - Färgpigment - Färgpistol - Färgpsykologi - Färgradering - Färgraster - Färgreproduktion - Färgringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGNINGSMETODER
och aviveras med myr- el. ättiksyra. Inga andra
färger än acetatfärger kunna användas för detta
material. F. är mycket besvärlig, i sht då
acetat-silket är kombinerat med annat material.
Färgning av halvylle. Halvylle består
av ylle och bomull, sålunda av fibrer med dels
animaliskt, dels vegetabiliskt ursprung. Som av
det föregående framgått, förhålla sig färgämnena
ganska olika till dessa båda fibermaterial, varför
f. av halvylle är mycket besvärlig. F. sker i
huvudsak enl. två metoder, dels i ett färgbad, dels
i två el. flera bad. Vid den förstn. metoden
användas diamin- el. bensidinfärgämnen i neutralt
bad med tillsats av något glaubersalt och
nyanseras vid behov med sura färgämnen, som kunna
färga i neutral lösning. Efter sitt förhållande till
ylle och bomull indelas diaminfärgerna i följ, tre
grupper: i) diaminfärgämnen, som färga bomull
starkare än ylle, 2) diaminfärgämnen, som färga
ylle starkare än bomull, 3) diaminfärgämnen, som
färga bomull och yjle lika. Som regel gäller, att
ylle färgas kraftigare vid högre temp. och bomull
kraftigare vid lägre temp. Därför låter man först
bomullen i halvyllet få önskad färgstyrka vid den
lägre temp. för att sedan driva upp temp. till
kokning, då yllet småningom kommer upp i samma
styrka. Genom att sålunda kombinera de olika
grupperna och variera temp. i färgbadet erhålles
en lika färgad produkt. Vid två- el.
flerbadssy-stemet, vilket ger större äkthet, färgas först
bomullen med svavelfärger el. med kypfärger, enl.
förut beskrivet tillvägagångssätt, varefter yllet
efterfärgas med alisarinfärger el. kromfärger.
Färgning av halvsiden. Vid f. av
halvsiden, bestående av ylle och silke, kan man erhålla
nästan alla färgtoner medelst sura färgämnen,
önskar man en mera tvättäkta vara, användas
diaminfärger. Silket färgas in vid c: a 700,
varefter temp. drives upp till kokning, så att yllet
kommer upp i samma färgstyrka. C.A.N.
Färgningsmetoder, biol. För vetenskaplig
undersökning av organens, vävnadernas och
mikroorganismernas finare byggnad är det nödvändigt att
färga dessas olika beståndsdelar på de redan
konserverade (fixerade) och vanl. snittade objekten.
Härvid avser man som regel att genom
kontrast-färgning först och främst framhäva cellkärnorna
gentemot övriga element. Sådana kärnfärger, s.k.
basiska färger, vilkas användbarhet delvis grundar
sig på den särsk. stora färgbarheten hos det för
kärnorna karakteristiska ämnet kromatin, äro t.ex.
hematoxylin och gallocyanin, som färga
kromati-net mörkblått till svart. I vanliga
översiktsprepa-rat begagnar man ofta som kontrastfärg för resten
av vävnaden s.k. sura färgämnen, eosin el.
syre-fuchsin, som ge en röd färgning. Genom olika
specialmetoder kan man vidare exempelvis med
azan färga bindväv blå, med sudan fett organegult
el. orangerött, genom silversaltsimpregnering
(gol-gipreparat) färga nervcellerna med alla sina
förgreningar svarta o.s.v. De flesta f. äro avsedda
att begagnas på konserverade, alltså döda djur,
men s.k. vitalfärgning användes på smärre,
levande djur, på överlevande celler el. färska, icke
fixerade objekt. Vitalfärgningen är ofta elektiv,
varvid blott ett bestämt organ, resp, en grupp
bestämda celler framträda färgade mot en för
övrigt färglös bakgrund. Med metylenblått kan
man sålunda blåfärga nervceller utan att färga
övriga vävnader. För färgning av växtvävnader
kan ofta samma teknik användas som för
zoologiska objekt; för bakterier* förekommer en
särskild, högt utvecklad metodik.
Kromosomforskningens utveckling har i hög
grad berott på utvecklingen av goda f. för
kro-mosomerna, varigenom dessa skarpt avteckna sig
under mikroskopet. Vanl. kombineras färgämnet
härvid med ett s.k. betningsmedel, och preparaten
differentieras därefter genom neddoppning i
alkohol el. vissa andra vätskor. Härigenom försvinner
färgen från alla cellbeståndsdelar utom
kromoso-merna, vilka ha förmågan att intensivt fasthålla
vissa färgämnen (ordet kromosom betyder
”färgkropp”). Mest utbredd är användningen av den
s.k. kristallviolett- el.
gentianavio-1 ett me t o den, utarbetad av W. C. F.
New-ton 1927 och vars införande innebar ett
betydande framsteg framför den tidigare mest
använda färgningen med hematoxylin. Under
de senaste åren har den s.k. F e u 1 g e n-f ä r
g-ningen fått ökad användning. Denna f. kan
användas som reagens på thymonucleinsyra, den
mest framträdande beståndsdelen i
kromosomer-na, och möjliggör härigenom bl.a. ett säkert
särskiljande mellan kromosom- och
nucleolus-substans. En värdefull och enkel kombinerad
fixerings- och färgningsmetod är den s.k. a
ce-tokarminmetode n*. H.;Mng.
Färg och form, en 1932 bildad
konstnärsorganisation av modernt kynne, vari upptagits dels några
medl. av den upplösta ”Falangen”, dels en rad
yngre konstnärer. Nämnas må Albin Amelin,
Victor Axelson, Gideon Börje, Ture Dahlö,
Martin Emond, Sven Erixson, Lars Florén, Hjalmar
Grahn, Eric Hallström, Bror Hjorth, Hilding
Linnqvist, Axel Nilsson, Patrik Reuterswärd,
Gunnar Svenson och Hugo Zuhr.
Färgoktaeder, psykol., se Färgsinne, sp. 986.
Färgpenna, se Blyertspenna.
Färgpigment, se Målarfärg.
Färgpistol, tekn., se Sprutmålning.
Färgpsykologi, den gren av psykologien, som
behandlar färgupplevelsernas konkreta värld. De
vanliga sinnesfysiologiska begreppen, t.ex. retning,
kunna icke utan vidare begagnas i f. Dessa
begrepp äro resultat av en långt driven
abstraktionsprocess. Se Färguppfattning.
Färgradering, se Färgtryck.
Färgraster, se Färgfotografi, sp. 970 f.
Färgreproduktion, se Färgtryck.
Färgringar, genom ljusets interferens
uppkommande färgfenomen. De s.k. n e w t o ns k a f.
uppträda kring beröringspunkten mellan en
plan glasskiva och en konvex sfärisk lins. De
från de båda begränsningsytorna av den mellan
dessa inneslutna luftlamellen reflekterade
ljusstrålarna interferera med varandra, varvid varje
spek-tralfärg i det påfallande ljuset ger upphov till ett
system av koncentriska cirklar med alltefter
våglängden olika radier. Betraktas fenomenet i vitt
ljus, överlagra därför de olika färgerna varandra.
Ringsystemens gemensamma centrum är alltid
mörkt. Ett motsvarande fenomen kan observeras
— 983 —
— 984 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
