Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgväxling, färgförändring - Färgväxter - Färgäkthet - Färgämnen - Färila-Kårböle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRILA-KÅRBÖLE
härstammande intermedinet en utvandring av
pigmentkornen, alltså starkare färgning, medan det
är troligt, att ett annat, antagonistiskt hormon
åvägabringar den motsatta reaktionen. Under alla
omständigheter verkar hormonet adrenalin från
binjuren hos alla ryggradsdjur en sammanbakning
av kromatoforernas pigmentkorn, alltså
avfärg-ning. Hos kräftdjuren härstammar
färgväxlings-hormonet från den s.k. sinuskörteln och har
märkligt nog motsatta verkningar hos krabbor och
andra högre (tiofotade) kräftdjur. Hos de förra
åstadkommer det nämligen liksom
ryggradsdjurens intermedin en utvandring av pigmentkornen
(färgning), hos räkor och andra en
sammanbakning (avfärgning). H.
Färgväxter, växtarter, som innehålla till
färgning tekniskt användbara ämnen el. som vid
särskild behandling, ss. genom jäsnings- och
oxida-tionsprocesser, ge upphov till sådana. Färgämnen
kunna förekomma i el. erhållas ur samtliga delar
av en växt; vanl. äro de dock bundna vid någon
särsk. del, ss. rot, stam, bark (s.k. f ä r g b a r k),
ved (särskilt kärnved, s.k. f ä r g t r ä), blad,
blommor samt frön el. frukter. Ett stort antal skilda
färgämnen erhållas ur lavar (s.k. f ä r g 1 a v a r).
De inhemska f. hade förr vidsträckt användning,
särsk. vid färgning av tyger och garn till
allmogevävnader, och flera utländska voro i vårt land
föremål för odling i stor skala. De flesta spela
dock numera en obetydlig roll, emedan ur dem
framställda färgämnen blivit ersatta genom på
kemisk väg framställda billiga och starkare
färgämnen. Växtfärgningskonsten har dock i våra
dagar återupplivats i samband med den gamla
hemslöjden. — Talrikast hos växter förekomma gula
färgämnen. Sådana erhållas ur vau (ResPda
Lu-te’ola), färgginst (Genis’ta tincto’ria), ängsskära
(Serra’tula tinctoria), färgkulla (An’themis
tinctoria), färgek (Quercus tinctoria), fisetträ (Rhus
Cot’inus), gulträ (Chloroph’ora tinctoria), gulbär
(Rhamnus infecto’ria och R. oleoi’des), kinesiska
gulkorn (Sopho’ra japo’nica), kinesiska gulskidor
(GardPnia flo’rida), gurkmeja (Curcuma longa)
m.fl. Röda växtfärgämnen, likaledes allmänt
företrädda, äro orselj, persio och lackmus (vissa
lavar, särsk. Roccell’a-arter), röd indigo
(Leca-no’ra t ar tar’ea), krapp (Rub’ia tincto’rum),
alkanna (Alcann’a tinctoria och flera andra strävbladiga
växter), henna (Lawso’nia ine/mis), saffran (Croc’us
sati’vus), safflor (Car’thamus tincto’rius), malvarött
(Althaè’a ro/ea), orlean (Bixa Orella’na), kermes
(PhytolacRa decan’dra), gummigutta
(Garci’nia-ar-ter), tournesol (Chrozoph’ora tinctoria), chica
(Arra-bidaè’a chica), drakblod (DracaPna drac’o, CaVamus
draco), harmalarött (PPganum Har’mala), färnbock
(Caesalpi’nia brasiliPnsis och C. echina’ta),
färgämnen i kärnveden hos Baph’ia nifida (kamwood),
PterocaFpus Soyäu’xii (barwood) och
Haematox’y-lon campechia’num (kampeschträ) m.fl. B 1 å
färgämnen erhållas av vejde (Is’atis tinctoria),
indigo-växter (Indigofera tinctoria, I. Anil och I.
argen’-tea), Polyg’onum tincto’rium m.fl. Mera sällsynt
förekomma till färgning användbara och hållbara
gröna färgämnen, ss. saftgrönt (Rhamnus
cathar’-tica) och kinesiskt grönt (R. chloroph’ora och R.
u’tilis). Bland bruna växtfärgämnen må nämnas
katechu (Are’ca Catechu’, Acac’ia Catechu), gambir
SU io. — 093 —
32 — Red. avsl. 2e/i 49.
(Unca’ria gambir), sumach (Rhus-arter).
Svart-färgning erhålles genom olika slag av garvämnen.
— Jfr ovan anförda växtsläkten. — Litt.: J. P.
Westring, ”Svenska lafvarnes färghistoria” (1805);
K. Gram, Hj. Jensen & A. Mentz, ”Nytteplanter”
(1937). C.
Färgäkthet, se Färgning.
Färgämnen kunna vara ant. oorganiska el.
organiska föreningar. De oorganiska f., som
kallas mineralfärgämne n*, användas i
allm. som färgpgimentmålarfärger
(pigmentfärger) och förekomma färdigbildade i naturen el.
framställas syntetiskt. Det finnes ej för dem
något direkt samband mellan färgen och den
kemiska strukturen. De organiska f. användas i
första hand för färgning av textilvaror och voro
fordom uteslutande naturprodukter (se Färgeri).
Så erhölls den antika purpurn från en snäcka,
som finnes i Medelhavet, indigo från indigobusken
och de s.k. krappfärgämnena från krapproten, som
odlades i s. Frankrike (se Färgväxter). Dessa
naturliga f. ha numera helt överflyglats av de på
konstgjord väg framställda f.t av vilka de flesta
framställas ur stenkolstjära, tjärfärgämnen*. För
att ett ämne skall ha färg fordras, att det skall ha
selektiv ljusabsorption, d.v.s. förmåga att
absorbera vissa våglängder av ljuset, liggande i den
synliga delen av spektret, varvid
komplementfärgen reflekteras. Sådan ljusabsorption är bunden
till ett ur kemisk synpunkt omättat tillstånd
hos molekylen och särsk. till närvaron av s.k.
kromofora grupper, sådana som azogruppen,
—N = N—, kinongruppen, = C<^cH_CH\ q = , m.fl.
Färgen är i hög grad beroende av ämnets
konstitution. Föreningar med lika egenskaper men med
olika konstitution kunna ha helt olika färg. Om
ett ämnes färg på gr. av en el. annan ändring i
molekylens sammansättning, t.ex. substitution,
för-skjutes från gult mot rött och violett, talar man
om att färgen fördjupas, i motsatt fall att färgen
förhöjes. De substituenter, som åstadkomma en
fördjupning av färgen, kallas batokroma
grupper, de som ha motsatt verkan, h y p s o k r
o-m a. Av största betydelse för f. äro, förutom de
kromofora grupperna, de s.k. auxokroma
grupperna, varmed förstås saltbildande grupper
(NH,OH, SO3H, COOH o.s.v.), vilka utveckla
och förstärka föreningens färg och vilkas inträde
i molekylen ofta är orsaken till att föreningen kan
användas som färgämne, d.v.s. erhåller förmågan
att färga vävnader. Ha f. på gr. av närvaro av
karboxyl-, sulfon- el. hydroxylgrupper sur
karaktär, talar man om sura f.; är den basiska
naturen starkare utpräglad, om basiska f. I
fär-geritekniken användas dock dessa beteckningar
vanl. för f. med speciella egenskaper (se Färgning,
Tanninfärgämnen och Sura färgämnen). [Lj.]El.
Färila-Kårböle, kommun i V. Hälsinglands
domsagas tingslag i Gävleborgs län, kring
Ljusnan ovanför Ljusdal; 1,277,96 km2, därav 1,221,56
land; 5,835 inv. (1948). Kommunen är delad på
två förs., Färila församling (1,055,06 km2,
därav 1,010,56 land, med 5,409 inv.) i s. och ö.
samt Kårböle församling (222,90 km2,
därav 211,0 land, med 426 inv.) i n.v., vilka bilda
ett pastorat i Ljusnans kontrakt av Uppsala
— 994 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
