Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färöarna - Språket - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRÖARNA
mycket från fornspråket. Några av förändringarna
i konsonantismen (hv>kv, 11 och rl>dl, rn>dn;
skrivet hv, ll, rn) ha paralleller i grannspråken.
Aff-rikatorna ts (skriven hj, kj el. k) och dz (skriven gj
el. g) ha utvecklats i ord av typen hjä, hos, kjöt,
ker, kar, keypa, köpa, ikki och gjörö, gjord, gera,
göra, veggir, väggar; p har blivit t och i några
ord h (hesin, denne); ö skrives men är försvunnet
i uttalet el. ersatt med v (före w-ändelser) el. j.
(före i-ändelser); en liknande utveckling gäller
gammalt spirantiskt g; vl, vr ha oftast blivit Iv,
rv. De gamla diftongerna au, ey och ei skrivas ey,
oy, ei och uttalas resp, æi, åi och ai el. åi. Med
hänsyn till vokalismen kan f.ö. nämnas, att u-omljud
av a är ö el. (före m, n, ng) o, att (urspr. kort) y i
uttalet blivit i, (urspr. långt) y och i blivit oi; på
det hela taget ha alla de gamla långa vokalerna
diftongerats. Egendomliga utvecklingar äro de
”svävande” diftongerna åa (skrivet d) och æa
(skrivet æ och a) samt de affrikator, som ha
uppstått av ursprungliga och nyutvecklade diftonger,
så att man får siggja av ’sia, se, oyggj av oy, ö;
roa blir rögva (utt. rægva, rågva), kü blir kügv
(utt. kigv). Syntaktiskt står färöiskan närmare
norskan än isländskan, så t.ex. brukas konjunktiv
icke mer. Ordförrådet uppvisar några enstaka
keltiska lån samt ord inkomna från medellågtyska (över
Bergen), några få engelska lån (antagl. från 1600
—1700-talen), men detta är ett intet mot det
överväldigande inflytandet från danskan (efter 1600).
Många av de danska (ofta urspr. tyska) lånorden
ersättas i skriftspråket med inhemska ord, till en
del bildade efter isländskt mönster. Skriftspråket
är nästan lika puristiskt som isländskan också
med hänsyn till moderna internationella ord. —
Genom lagen om självstyrelse, som trädde i kraft
V4 1948, har färöiskan efter en lång språkstrid
blivit erkänd som landets huvudspråk. C.M.
Litteratur. F:s äldsta diktning består av visor,
som härstamma från medeltiden men
upptecknats först under de sista århundradena. Största
delen härav utgöres av episka dansvisor (i regel
med omkväde), s.k. kvæöi, som sjungits till den
ännu livskraftiga medeltida kedjedansen.
Grupper av dessa visor ha paralleller i det övriga
Norden, men i det stora hela är den färöiska
visan mera beroende av skriven litteratur. T.o.m.
den enda visan med rent färöiskt motiv,
”Sig-mundar kvæÖi”, visar anknytning till den på
Island skrivna ”Færeyinga saga”. Motiven
stamma ofta från de yngre sagorna,
fornaldarsagor-na, översatta sagor o.d.; i ett enda fall synes
en isländsk rima ligga till grund. Metern är
oftast den fyrradiga el. tvåradiga folkvisestrofen,
som vi känna till från Skandinavien, men det
finns rester av gammal allitteration samt en del
poetiska ord och omskrivningar (för kvinna,
kamp, blod, guld o.d.). De äldsta
uppteckningarna av kvæÖi (från 1600-talet) ha gått
förlorade på några strofer när. Den äldsta samling
vi nu äga har till upphovsman J. C. Svabo
(1746—1824), som f.ö. författade en liten
ordförteckning till visorna samt ett (ännu otryckt)
färöiskt-danskt-latinskt lexikon och en
beskrivning av F. på danska. Dansken H. C. Lyngbye
utgav 1822 en samling, mest innehållande visor
om Sigurd Fafnesbane. Under loppet av 1800-
talet upptecknades så gott som alla visor (av
J. H. Schröter, Johannes Klæmintsson, Hanus
Hanusson, V. U. Hammershaimb o.a.), och hela
materialet ordnades av Svend Grundtvig och
Jörgen Bloch i ”Föroya kvæÖi. Corpus
carmi-num Færoensium”, som sedan 1941 är under
utgivning (av C. Matras). På 1800-talet
fortsattes visdiktningens tradition av Jens
Christian Djurhuus (1773—1853) o.a. — Medan
kvæÖi i regel handla om fjärran tider och
länder, äro ”tåtterna” (tåttur, satirisk visa, nidvisa)
av mera lokal karaktär. Metern är oftast
folkvisans, och ”tåtterna” äro också avsedda att
sjungas till kedjedansen. De äldsta bevarade
”tåtterna” äro från o. 1700. Där satiriseras, ofta
mycket närgånget, över enskilda personer och
händelser. Frihetshjälten Poul Nolsö (1766
—1809) använde dock genren till politisk och
social satir, t.ex. i ”FuglakvæÖi”, där hans
motståndare (ämbetsmännen) uppträda i rovfågelshamn,
medan han själv är tjaldur (strandskatan), som
beskyddar småfåglarna.
Gammal färöisk prosa finnes icke, bortsett
från ett par runinskrifter, diplom,
lagtingsupp-teckningar o.d. Traditionen om de äldsta
händelserna på öarna finns bevarad blott i den
isländska ”Færeyinga saga” (”Sverris saga”,
skriven i Norge, har blott föga att förtälja
om denne kungs fosterland). Dock kan
nämnas, att den i Oslo 1298 utfärdade färöiska
lagförordningen ”SeyÖabræviÖ” (”fårabrevet”) säkert
bygger på förhandlingar förda på lagtinget och
att det i ordförrådet finns färöiska
egendomligheter. En kort färöisk biskopskrönika, som är
känd från en kopiebok från 1400-talet, är
skriven på latin. — Från 1600-talet finner man här
och var färöisk tradition, t.ex. i Lucas Debes
(1623—76) ”Færoæ et Færoa reserata. Det er:
Færöernis oc færöeske Indbyggeres Beskrifvelse”
(1673), skriven på danska, liksom man också (t.ex.
J. H. Schröter) på 1800-talet upptecknade de
färöiska folksägnerna på detta språk; först med V. U.
Hammershaimb upptecknas sägnerna på färöiska.
De äldsta tryckta prosaverken äro J. H.
Schrö-ters övers, av Matteus evangelium (1822) och
”Færeyinga saga” (1833).
En färöisk lyrik (sång- och visdiktning)
uppstod först på 1870-talet bland studerande
färö-ingar i Köpenhamn. Där diktades bl.a. om
fosterlandet och det dittills ringaktade
modersmålet. Huvudmannen var Frederik
Peter-sen (1853—1917), som 1877 skrev sin kända
sång ”Eg oyggjar veit”. Av andra diktare kan
nämnas Rasmus Effersöe (1857—1916),
som senare blev ledare för den
folkligt-natio-nella rörelsen på F. och som förutom patriotisk
och allmän lyrik också skrev skådespel med
motiv från folkliv och historia; han var
dessutom en begåvad journalist, som redigerade den
första på färöiska skrivna tidn. ”FöringatiÖindi”
(från 1890). Den mest betydande
diktarbegåv-ningen bland patrioterna hemma på F. var
Joan nes Patursson (1866—1946), som 1888
på ett uttrycksfullt, av folkvisorna influerat språk
gav den litterära upptakten till språkrörelsen där.
— Mycket av denna diktning (även hos män som J.
P. Gregoriussen och senare J. Dahl och Simun av
— 1009 —
— 1010 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
