Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färöarna - Litteratur - Litt. - Färödans - Färöiska språket - Fässberg - Fästa - Fäste - Fäste (skogsbruk) - Fästebonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRÖDANS
SkarÖi) kan anses som brukskonst, men den
omfattar också verkligt betydande sånger. Den
rena lyriken bryter helt igenom först efter
sekelskiftet, främst företrädd av F:s störste diktare
Jens Henrik Oliver Djurhuus (1881—
1948), vars förebilder äro romantisk nordisk och
annan europeisk lyrik men också klassisk
grekisk diktning. Han har översatt lyrik och
”Iliaden”. Mera nordiskt begränsad och mer
folklig till sin läggning är brodern Hans
Andreas Djurhuus (f. 1883), vilken som
lyriker är en omtyckt fosterländsk diktare och
en fin idylliker, i sht i sina barndikter. Han
har också skrivit romaner, noveller och
skådespel. Folklig är också Mikkjal D ä n j a 1
s-son å Ryggi (f. 1879) på ett sätt, som kan
påminna om Petter Dass. Han har beskrivit
naturen och det gamla färöiska arbetslivet. En
förfinad lyriker med dragning mot det primitiva
är Richard Long (f. 1889), vars föga
omfångsrika lyrik ej är utgiven i bokform men
som representerar något mycket värdefullt i
färöisk diktning. Lust att förarga borgerskapet
finner man hos den något ojämne Poul F.
Jo ens en (f. 1898); han är fritänkare,
satiriker och känslig erotiker och naturdiktare. Av
de yngsta kunna nämnas Regin Dahl (f.
1918) och Karsten Hoydal (f. 1912). Den
sistn. är i sin enda diktsaml. (1946) präglad av
en stark inlevelse i det som sker i dag, och
han har förmåga att finna träffande bilder och
uttrycksfulla rim. — På danska har William
Heinesen (f. 1900), en reflekterande
natur-dyrkare och formsträng lyriker, skrivit sina
nästan asketiska dikter. Hans sista diktsaml. har
dock en mera aktuell prägel.
Prosan har sitt ursprung i Venceslaus
Ulricus Hammershaimbs (1819—1909)
ovan nämnda uppteckningar av gamla sägner,
sagor o.d. och i hans för ”Færösk anthologi”
(1886—91) skrivna folklivsbilder samt fortsätter
med filologen Jakob Jakobsens (1864—
1918) folksägner och sagor (1898—1901);
Jakob-sen har bl.a. med sin bok om Poul Nolsö
skapat grundvalen för den. färöiska vetenskapliga
prosan. Noveller och naturskildringar skrevos
från o. 1900 av Sverre Patursson (f. 1871),
Mads Andreas Winther (1871—1923) och
Regin i LiÖ (Rasmus Rasmussen, f. 1871).
Den sistn. utgav 1909 den första färöiska romanen,
”Bäbelstorniö”, en släktroman, som behandlar de
sociala brytningarna på F. under tiden 1850—-1906.
Folklivsskildrare äro Hans Marius E i d e
s-gaard (f. 1887), HeÖin Brü (Hans Jacob
Ja-cobsen*, f. 1901) och Martin Joensen.
HeÖin Brü är den störste språkkonstnären av
alla färöiska prosaister, han har skrivit två
romaner och två novellsaml. Hans sista roman,
”FeÖgar å ferÖ”, skildrar i humoristisk form
den gamle färöingens reaktion inför den nya
tiden. I två romaner har ovannämnde William
Heinesen på danska givit goda skildringar av
färöiskt liv och dess problem. Den mest
berömda romanen från F. är också skriven på
danska, näml. Jörgen Frantz Jacobsens
(1900—38) postuma verk ”Barbara” (1939). C.M.
Litt.: J. F. Jacobsen, ”Færöerne, Natur og Folk”
(1936); S. Barthel, ”Atlant” (1938); S. Stove & J.
Jacobsen, ”Færöyane” (1944). — D. Bruun, ”Fra
de Færöske Bygder. Samlede Afhandlinger om
gammeldags Sæd og Skik” (1929). — ”Botany of
the Færöes based upon Danish investigations” (3
bd, 1901—08); ”The Zoology of the Faroes”, utg.
av A. S. Jensen m.fl. (1937 ff.). — M. Hægstad,
”Vestnorske målföre fyre 1350”, 2:2:1—3 (1916—
42); M. A. Jacobsen & C. Matras, ”Föroysk-donsk
orÖabok” (1927—28); E. Krenn, ”Föroyische
Sprachlehre” (1940). — V. U. Hammershaimb
(& J. Jakobsen), Færösk anthologi” (1886—91); J.
Jakobsen, ”Færöske folkesagn og æventyr” (1898
—1901); A. C. Evensen, ”Lesibök” (1911); W.
Heinesen, ”Nyere færöisk digtning” (i ”Nordisk
tidskr.”, 1928); ”Nyföroyskur skaldskapur”, utg.
av W. Heinesen (1930); C. Matras, ”Föroysk
bömentasöga” (1935); ”Föroya kvæÖi. Corpus
Carminum Færoensium”, under red. av C. Matras
(1941 ff.); P. M. Pedersen, ”Röster fra
Nordatlanten” (1942; antologi i da. övers.). Jfr även
tidskr. ”VarÖin” (1921 ff.) och ”Ütiseti” (1945 ff.).
Färödans, se Folkvisedanser.
Färöiska språket, se Färöarna, sp. 1008.
Fässberg, f.d. socken, se Mölndal.
Fästa, äldre ord för lova, trolova (jfr fästman);
se Fästning, jur. — Som subst. 1) dets. som
fästepenning (se d.o. och Fästebonde); 2) i de skånska
provinserna urspr. beteckning för varje gård, som
brukades av annan än ägaren (se Fästebonde),
sedermera om mindre, oftast en kyrka tillhörigt,
jordområde, arrenderat av närboende
hemmansägare.
Fäste. 1) Krigsv., mindre, sluten, permanent
befästning, avsedd för såväl infanteri som artilleri;
borg, (mindre) fästning, fort.
2) Vapentekn., den för handgreppet avsedda
delen av svärd, värja el. dolk. F. består vanl.
av knapp, kavel el. handtag, parerstång,
parer-plåt och handbyglar. Knappen fasthåller vanl.
f. vid klingan med dennas genom kaveln
gående klent utsmidda del, tången*. Kaveln är
oftast av trä, överspunnen med metalltråd, el.
helt av metall. Parerstång, parerplåt och
handbyglar utgå ovanför handgreppet och äro
avsedda att skydda handen mot hugg. F. med enkel,
rak, vinkelrätt mot kaveln gående parerstång
kallas korsfäste, vilken form är den under
medeltiden vanligaste och bibehålies under 1500—
1700-talen på de stora tvåhands-, ceremoni- och
bödelssvärden. Handen skyddas ofta enbart av
parerplåten men omgives även helt el. delvis av
handbyglar, och en mängd olika typer uppstå. F.
med handen skålformigt omslutande parerplåt
kallas rapirfäste. F. med handen helt
omslutande handbyglar kallas korgfäste. G.W.F.
Fäste, skogsbr., se Bröt.
Fästebonde, i fråga om äldre förhållanden i
Danmark och de skånska landskapen: brukare av
annans jord å landet, en motsvarighet till sv. lan
d-b o. På 1100-talet ingicks fästeavtalet för endast
1 år i sänder, men på 1300-talet blev
livstidsstäd-jan vanlig, och 1523 bestämdes, att f. under sin
livstid skulle ha brukningsrätt till fästegården,
1565 utsträcktes rätten även till änkans livstid. Vid
tillträdet hade f. att till jordägaren erlägga en
fästepenning* (därav namnet f.), kallad fästa,
— 1011 —
— 1012 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
