Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbundsboken - Förbundsdomstol - Förbundskansler - Förbundsråd - Förbundsstat - Förbundsteologi - Förbyggnad - Förbål - Förbättringsanstalter - Förbättringslån - Förbättringsteori - Förbön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBÖN
och rit, nära besläktade med den jahvistiska
de-kalogen samt etiska bud. Mischpätim, den äldsta
borgerliga rättssamlingen i GT, är för oss av
synnerlig vikt, enär den tydligt visar inflytandet från
främmande kulturkretsar. De enskilda lagarna äro
givetvis urgamla; lagsamlingen som sådan torde
knappt vara äldre än Salomo. Beträffande F:s
egen ålder variera åsikterna, några datera den
ända ned i den tidigare exilen. G.Bsm.
Förbundsdomstol, i) se Bundesschiedsgericht;
2) se Schweiz, rättskipning.
Förbundskansler, se Bundeskanzler.
Förbundsråd, se Bundesrat.
Förbundsstat, beteckning för en stat, som är
sammansatt av flera stater. Dessa, de s.k.
delstaterna, äro icke suveräna. Endast f. är
suverän. Förbindelsen är av statsrättslig och icke,
som fallet är inom ett statsförbund*, av
folkrättslig natur. Sin rättsliga reglering får den genom
en författning och icke som statsförbundet genom
fördrag. Medan statsförbundet präglas av
samordning, präglas f. av över- och underordning.
Den överordnade är f. själv, som, så långt dess
kompetens räcker, framträder på samma sätt som
en enhetsstat. Med orätt har man sökt konstruera
den som en korporation av stater. Delstaterna ha
statskaraktär blott i den utsträckning de ej äro
underkastade f:s makt. I den mån de äro det,
äro de ej högre kvalificerade än kommunala
enheter. Därmed står ej i strid, att delstaterna delta
i bildandet av f:s vilja. De äro näml, då att
betrakta som dennas organ. Genomgående bruka
överhusen, därest sådana förekomma inom en f.,
ha federativ struktur, så senaten i USA,
ständer-rådet i Schweiz och nationalrådet i Sovjetunionen.
Ett federativt organ var också förbundsrådet i
den tyska riksförfattningen av 1871, som jämförts
både med ett överhus, ett regeringskollegium och
en statsdomstol. Jämte de federativa organen
finnas också alltid unitariska. Som ex. på sådana
må nämnas den genom medelbara folkval utsedde
presidenten i USA och underhusen i f. med
två-kammarsystem. Ett unitariskt statsorgan var
också riksdagen i nyssnämnda tyska författning.
Vid bildandet av dessa organ för f. tas blott på så
sätt hänsyn till delstaterna, att, i de fall de utses
genom folkval, valkretsarnas gränser ej skära
delstaternas. I stor utsträckning ha f. avlöst
tidigare statsförbund. Ex. härpå förete både
Nordamerikas, Tysklands och Schweiz’ historia. Det
har emellertid också förekommit, att en enhetsstat
beslutat konstituera sig som en f. Ex. härpå
företer särsk. Sydamerika. Genomgående har f. visat
sig vara den mest livskraftiga formen för en
stats-förbindelse. Medan statsförbundet sin natur
lik-mätigt blott fortlever så länge, som de politiska
konjunkturerna äro det gynnsamma, och de få
realunionerna under detta sekels första årtionden
söndersprängdes genom inom dem verkande
centri-fugala krafter, har f. vunnit allt mer terräng. Den
ojämförligt största delen av Amerikas befolkning
lever i f. Världens f.n. två starkaste stormakter,
USA och Sovjetunionen, ha båda karaktär av f.
Detsamma gäller om de flesta av Storbritanniens
dominions. Det tyska riket tog visserligen med
Weimarrepubliken som övergångsform — huruvida
det under denna regim var en f. el. ej är tvistigt — ।
under nationalsocialismens herravälde gestalten av
en enhetsstat, men i den del av Tyskland, som
nu står under västmakternas uppsikt, synes f.
uppleva en renässans. — Litt.: G. Jellinek, ”Die Lehre
von den Staatenverbindungen” (1882); H. Tingsten,
”Samtidens f.” (i ”Skrifter utg. av Utrikespolitiska
inst.”, 2, 1942); Brita Skottsberg & C. A.
Hess-ler, ”F.” (1943). F.Lth.
Förbundsteologi, se Federalteologi.
Förbygg’nad, gruvtekn., kallas alla byggnader av
trä, sten el. järn, som uppföras i gruvor för att
hindra ras. Förstämpling el. stämpling är
en enkel f. av timmerstöttor (props), som sättes
mellan väggar i gruvan. Förtimring är en
f., som åstadkommes genom att bekläda väggarna
i en ort el. ett schakt med ramar av rundtimmer
och kläda dessa med timmer el. plank.
Fö’rbål, prothairium, bot., se Förgrodd.
Förbättringsanstalter, se Tvångsuppfostran.
Förbättringslån, se Bostadspolitik, sp. 795.
Förbättringsteori, jur. Straffets ändamål var från
början uteslutande vedergällning, så i all äldre
straffrätt, judarnas såväl som forngermanernas.
Sedermera uppkommo nya teorier om
straffet som oskadliggörande, förbättrande och
avskräckande. Det förbättrande momentet har från
1800-talets början blivit kärnan i den moderna
straffverkställigheten. Man söker hos brottslingen
stärka förefintliga samhällsnyttiga tendenser och
försvaga samhällsskadliga; brister i uppfostran
och allmänbildning avhjälpas, skadliga vanor
bort-arbetas. Framför allt vänjes brottslingen vid ett
arbetsamt liv, varigenom de bästa och mest
varaktiga resultaten av förbättring synas ha vunnits.
Jfr Fångvård. E.Sn.
Förbön, teol., är en lika väsentlig del av bön över
huvud som denna av religionen själv. Man kan
skilja på enskild och liturgiskt utformad f.; båda
slagen finnas även i primitiv religion. Den r
o-m e r s k-k atolska kyrkan har en mera
utformad lära om f., som främst grundar sig på
läran om de heligas samfund: de som leva i och av
Kristus, vare sig de äro på jorden, i skärselden el.
i himmelen, förenade sinsemellan och med honom
som cellerna i en kropp, vilka inbördes kunna
hjälpa varandra. F. omfattar såväl böner
(impetra-torisk f., av lat. impetra’re, utverka) som goda verk
(fasta, allmosor o.d.; satisfaktorisk f.), vilka
frambäras för andra. F. övas av Kristus som
huvudet för denna de heligas samfunds mystiska
lekamen för hela mänskligheten både i himmeln och
i altarets sakrament (inom protestantisk teologi
talas även om Kristi ”översteprästerliga f.” — jfr
Hebr. 7:25 — som ett uttryck för hans fortsatta
frälsningsverk); av den stridande kyrkan på
jorden genom mässoffer, utdelande av sakrament
och officiella böner; av den i himmeln
triumferande kyrkan, Maria, helgonen och änglarna, vilkas
förebedjande hjälp kan anropas av de troende,
samt, enl. en redan under medeltiden framställd
och av eftertridentinska teologer allmänt omfattad
lära, även av själarna i skärselden för de levande.
F. kan övas för alla levande människor, för
själarna i skärselden (jfr Själamässa) men icke för
helgonen, som ej behöva f., och icke för de
fördömda, ej ens om lindring i deras lidanden. F:s kraft
— 1061 —
— 1062 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
