Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Federalister, republikaner och whigs. Västerns ökade betydelse 1789—1850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
förklaring utfärdades ej. Sedan Bonaparte tagit
makten i Frankrike, kom i stället lugnande
försäkringar 1799, varefter Adams åter upptog
förhandlingarna. Republikanerna jublade;
federalis-terna, som önskat krig, sågo sig bedragna av den
president de valt och gingo inbördes splittrade till
1800 års presidentval.
I överensstämmelse med sitt program hade
fe-deralisterna 1798 genomfört vissa lagar mot
immigranter och sammansvärjningar, vilka bl.a.
möjliggjorde för exekutivmyndigheterna att utvisa
misstänkta personer och undertrycka pressfriheten.
Olika stater togo ställning emot dessa lagar ss.
ej tillhörande unionens maktområde och förklarade
dem ogiltiga. Republikanerna utnyttjade flitigt
möjligheten att framställa sina motståndare som
frihetens fiender. Under dessa omständigheter
kunde 1800 års presidentval endast utmynna i en
republikansk seger, och Tomas Jefferson
blev trots ett egenartat intermezzo (se Burr, A.)
president 1801. ”1800 års revolution” var genomförd.
Den våldsamma omstörtning, som federalisterna
fruktat av Jeffersons presidentval, uteblev. Hans
inre politik var modest, och han stärkte sin
ställning så, att han 1804 omvaldes med betydlig
majoritet. Det federalistiska partiet gick med stora
steg tillbaka och kunde ej hindra, att Jefferson
1809 efterträddes av sin utrikesminister och
främste medhjälpare, James Madison. Sin sista
högborg hade federalisterna i New England, där
de vid vissa tillfällen ännu under 1810-talet kunde
vinna lokala framgångar; partiets betydelse såsom
unionell maktfaktor förblev efter 1800 ringa, och
gentemot de övermäktiga republikanerna sökte det
nu hävda sin ställning i New England genom att
proklamera staternas vittgående särrättigheter
gentemot unionen.
Tiden 1800—12 är utmärkt av de många
vanskligheter, som förhållandet till England beredde.
Denna makts många övergrepp gentemot den
amerikanska sjöfarten krävde motåtgärder. Jefferson
fann en föga lycklig form för repressalier, när han
1807 lät kongressen antaga Embargo Act,
varigenom amerikansk seglation till utlandet och
amerikansk export förbjöds. Den drabbade det
amerikanska näringslivet hårdare än de krigförande
makterna i Europa. England gav ej vika härför,
lika litet som för de olika åtgärder, som Madison
vidtog efter att 1809 ha upphävt Embargo Act.
Dock hade man rätt att hoppas på en fredlig
lösning, enär de av de engelska trakasserierna
närmast berörda sjöfartsidkande staterna i n.ö.
framför allt önskade fredens bibehållande och England
slutl. visade sig berett till vissa eftergifter. Då
ingrep en ny faktor i utvecklingen.
Befolkningsrörelsen hade efter 1789 gått i
västlig riktning. I området v. om sydstaterna samt i
Nordvästterritoriet hade jord tagits i bruk och
nya stater uppstått, Kentucky och Tennessee s.
om Ohio under den federalistiska regimen, Ohio
n. om denna flod under Jefferson. Här växte i
Västern vid the frontier, den obestämda gränslinjen
mot ödemarken och det endast av indianer
befolkade landet, en befolkning av farmare upp.
Denna utveckling var liktydig med de agrara
intressenas ökade betydelse inom unionen.
Republikanernas intresse för Västern, ådagalagt redan från
början, stod i full överensstämmelse med deras
agrara inställning. När Jefferson 1803 av
Frankrike inköpte Louisiana v. om Mississippi, d.v.s.
landet mellan denna flod och Rocky Mountains,
vilket det 2 år tidigare förvärvat av Spanien,
handlade han i överensstämmelse med det
republikanska partiets djupaste intentioner, om han än
bröt med dess av honom själv uppställda princip
om minsta möjliga makt för unionen. Denna
princip spelade i själva verket mindre roll för
republikanerna, sedan de övertagit makten. En yngre
generation inom partiet hade föga känsla för den,
och Västerns män, vilka slöto sig till
republikanerna, voro uppvuxna i en miljö, där de lokala
traditionerna ej verkade splittrande: de voro i
främsta rummet unionella. Ytterligare snabb
expansion över nya för jordbruk lämpade områden
var deras lösen. Ett hinder härför var indianerna,
och många krig fördes med dem. Man menade
— ej helt med orätt —, att bakom indianerna
stodo de engelska myndigheterna i Canada. Så kom
England att för männen vid the frontier te sig som
fienden; en seger över denna makt skulle —
trodde man — betyda stabilare förhållanden i v.,
ytterligare framträngande åt detta håll, kanske nya och
odlingsbara områdens vinnande i Canada.
Den nya unionella riktningen inom det
republikanska partiet, bland vars medl. märktes H. Clay
och J. Calhoun, hemförde segern vid 1812 års
kongressval. Det lyckades få Madison med sig,
och så genomdrevs s.å. krigsförklaringen mot
England. Man tog de engelska övergreppen mot
sjöfarten som förevändning till kriget, och detta
genomdrevs trots motstånd från de sjöfarande
staterna. Kriget blev ej den militärpromenad mot
Canada, man tänkt sig. Disciplinen i de uppbådade
amerikanska miliskårerna var dålig, och även
eljest var kriget illa förberett. Ett invasionsförsök
i Canada 1812 misslyckades fullständigt till följd
av de engelska segrarna vid Detroit och Niagara,
där anfallsstyrkorna måste kapitulera. 1813
återtogo amerikanarna visserligen Detroit, och en
annan styrka trängde fram ända till Toronto, men
den led kort därefter ett svidande nederlag vid
Stony Creek. Slutl. grepo engelsmännen 1814 till
offensiven. En landstigningskår brände
Washington, som 1800 efterträtt New York som unionens
huvudstad, en annan styrka sökte intaga New
Orleans men tillfogades här i jan. 1815 ett
nederlag av general Andrew Jackson. När detta skedde,
hade dock det från båda sidor rätt lamt förda
kriget, vari engelsmännen i allmänhet behållit en
viss övervikt, redan avslutats. Det skedde efter
långvariga förhandlingar genom freden i Gent 1814,
som slöts på grundval av status quo.
Krigets största betydelse låg i de betydande
följder det fick för F:s ekonomiska liv. Den
engelska blockaden av kusten försvårade importen.
Den amerikanska industrien skördade vinst härav
och fick en helt annan omfattning än tidigare.
När den efter freden hotades av den engelska
konkurrensen, tillgrep man på initiativ av H. Clay
the American System: höga skyddstullar infördes
1816, inkomsterna därav användes till att bestrida
unionella utgifter; bl.a. förbättrades
samfärdsmed-len i v. ansenligt. Då efter en tid ångbåtar i allt
större utsträckning beforo Mississippis
vattensys
— 1129 —
— 1130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
