Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Sydstaterna och Nordstaterna. Krisen 1850—64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
kolonigrundläggningens tid samt betrakta sig —
i stort sett med orätt — som ättlingar av andra
och mera aristokratiska samhällslager än
Nordstaternas yankees. Unionen med Nordstaterna, som enl.
sydstatsuppfattning tillförsäkrade denna större
fördelar än Sydstaterna, måste hållas så lös som
möjligt: den var icke evig utan kunde, om så
erfordrades, upplösas. Skulle den bestå, var det nödigt, att
den vilade på en jämvikt mellan Syd- och
Nordstaterna, slaveristater och fristater. Dessa tankar
utformades av Sydstaternas störste statsman Calhoun;
för honom liksom för övriga betydande
sydstats-män var kampen mot Nordstaterna en maktfråga:
kunde Sydstaterna inom unionen erhålla
utvecklingsmöjligheter, borde denna bestå, eljest ej. De
ivrigaste abolitionisterna i n. svarade: ingen union
med slavägare. Alltmera uppluckrades
sammanhållningen mellan Nord- och Sydstaterna; vissa
kyrkosamfund, som tidigare omfattat hela
unionen, klövos mitt itu. Två samfund stodo emot
varandra.
Särsk. vanskligt var det att taga ställning till
frågan om slaveriet i de under unionens uppsikt
stående områdena i v. Rörande det av Jefferson
inköpta Louisiana v. om Mississippi hade man 1820
enats genom Missouri-kompromissen: Missouri
hade gjorts till slavstat; eljest skulle land n. om
3Ö°3o’ vara fritt från slaveri. Ett liknande problem
hade F :s myndigheter att efter Polks
erövringar taga ställning till. Skulle de nyerövrade
områdena bli öppna el. slutna för slavägarna?
Problemet komplicerades, då stora guldfyndigheter
upptäcktes i Kalifornien och en så stark ström av
invandrare gick dit, att landet redan 1849 var
moget att som stat upptagas i unionen. Skulle
Kalifornien bli slavstat el. fristat? Stridens vågor
gingo höga. Emot Sydstaternas anspråk tog ett
särskilt nordstatsparti, Free-soil Party*, till orda;
antiunionella manifestationer i Sydstaterna
före-kommo. Dock lyckades H. Clay ännu en gång att
trots förbittrat motstånd både från
nordstatsaboli-tionister och sydstatsmän åstadkomma en lösning,
den stora kompromissen av 1850. Kalifornien
upptogs som fristat i unionen, på de nyerövrade
områdena konstituerades New Mexico och Utah som
territorier utan förbud mot slaveri, skärpta
bestämmelser ang. förrymda slavar infördes;
unionens myndigheter blevo skyldiga att återställa till
fristaterna rymda slavar till deras ägare. Sistn.
bestämmelse erbjöd Sydstaternas män vissa
ekonomiska fördelar men medförde den abolitionistiska
rörelsens skärpande och växt; de skådespel, som
förrymda slavars tillfångatagande i fristaterna och
tillbakasändande erbjödo, utnyttjades av den
abolitionistiska propagandan, som i Harriet
Beecher-Stowes roman ”Onkel Toms stuga” nu fick ett
utmärkt propagandamedel.
1850 års bestämmelser om New Mexico och
Utah voro däremot för Sydstaterna vaga och ovissa
löften för framtiden; i huvudfrågan hade de
förlorat. Detta var så mycket mera väsentligt, som
Kaliforniens upptagande i unionen medförde, att
den hittillsvarande jämvikten i unionen — antalet
fristater var till 1850 lika stort som antalet
slavstater — rubbades. När sedermera under
1850-talet även Minnesota och Oregon upptogos i
unionen som fristater, sjönk ytterligare vågskålen
be
tydligt till slavstaternas nackdel; de voro numera
endast 15 mot 18 fristater.
En annan viktig fråga på gr. av erövringarna
rörde utstakandet av en järnvägslinje, som skulle
förbinda Kalifornien med öststaterna. Två projekt
stodo i förgrunden av diskussionen, centralbanan
med utgångspunkt från Missouri och slutpunkt i
San Francisco samt sydbanan med utgångspunkt
i Texas och slutpunkt i s. Kalifornien.
Krigsministern under den demokratiske presidenten
Franklin Pierce, sydstatsledaren J. Davis*,
gjorde förberedande åtgärder för att verkställa det
senare projektet, vilket skulle för Sydstaterna
medföra de största ekonomiska fördelar. Ledaren för
Nordvästerns demokrater S. Douglas* ville i
överensstämmelse med denna regions önskningar, att i
stället centralbanan skulle bli verklighet: då den
skulle gå fram genom det ännu oorganiserade
landet mellan staten Missouri och territoriet Utah,
måste detta organiseras. Douglas föreslog, att det
skulle uppdelas på två territorier, Nebraska och
Kansas, vilka själva fingo avgöra, om slaveri
skulle tolereras inom dem el. ej. Meningen var, att
Nebraska skulle bli fristat, Kansas, det s.
territoriet, varigenom järnvägen var avsedd att gå fram,
slavstat. Projektet erbjöd stora fördelar för
Sydstaterna och accepterades av dem. 1854 blev
Kan-sas-Nebraska-billen lag, varigenom
Missouri-kompromissen av 1820 upphävdes. Från nord- och
sydstater skyndade man att emigrera till Kansas:
mellan anhängarna av och motståndarna till slaveri
utkämpades här blodiga strider (the bleeding
Kansas) ; två olika författningar antogos. Men det blev
snart tydligt, att Nordstaternas män skulle komma
i majoritet och Kansas bli fristat. Därigenom var
möjlighet för slavstaterna att vidare utbreda sig
för all framtid avklippt.
Sydstaterna menade sig även kunna se, hur
Nordstaterna övergingo till anfall. När J. Brown* 1859
företog sitt halsstarriga försök att i Sydstaterna få
en negerinsurrektion till stånd, menade man där,
att hans tilltag blottade nordstatsmännens innersta
planer. Själva partilivet omdanades nu på ett sådant
sätt, att det nästan helt anpassades efter
motsättningarna mellan fri- och slavstaterna, och
nyordningen ökade sydstatsmännens farhågor.
Whigpar-tiet föll sönder, 1854 startades i Nordstaterna ett
nytt parti, det republikanska (se Republikaner). Det
upptog i sig de tidigare abolitionistiska fraktionerna
samt tillväxte raskt under intryck av
Kansas-Neb-raskafrågan, bl.a. i Nordvästern, vars farmare här
hade mot sydstatsmännen direkt stridande intressen.
Trots att republikanerna t.v. endast motsatte sig
slaveriets utsträckning till territorierna, fruktade
man i Sydstaterna det värsta; sydstatsmännen
anslöto sig nu praktiskt sett samfällt till demokraterna
och började alltmer dryfta och hota med utträde ur
unionen. T.v. skrinlädes dessa planer, då
demokraterna lyckades vinna 1856 års presidentval åt
sin kandidat James Buchanan. Under hans
ämbetstid tillspetsades situationen ytterligare. Till
att börja med vunno slavstaterna vissa framgångar.
Högsta domstolen avdömde 1856 Dred
Scott-affä-ren* i enlighet med sydstatsdoktrinen, att slaveri
över huvud ej kunde förbjudas i territorierna, och
s.å. föreslog Buchanan — dock utan framgång —,
att Kansas som slavstat skulle upptagas i unionen.
— 1135 —
— 1136 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
