Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Sydstaterna och Nordstaterna. Krisen 1850—64 - Republikaner och demokrater. Samhällets omdaning. 1864—1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
Men båda händelserna väckte en storm av ovilja
i Nordstaterna, och sammanhållningen inom
demokratiska partiet uppluckrades helt: i båda frågorna
togo nordstatsdemokraterna under Douglas ställning
mot sydstatsdemokraterna. När de förra vid det
partikonvent, som 1860 samlades inför
presidentvalet, ej ville acceptera de senares program,
sprängdes partiet. Nordstaternas och Sydstaternas
demokrater nominerade skilda kandidater; det
republikanska partiet erövrade alla icke slavstater utom
en och tryggade därmed segern för sin kandidat
Abraham Lincoln.
Det demokratiska partiets sprängning, som
grusade de numerärt underlägsna Sydstaternas
förhoppningar att med nordstatsdemokraternas hjälp
kunna länka in utvecklingen på för sig
gynnsammare banor, samt valet av Lincoln, som i
Sydstaterna betraktades som en representant för en
syd-statsfientlig minoritet, medförde unionens
sprängning. South Carolina, där separatismen alltid var
särsk. stark, utträdde omedelbart ur unionen; en
stark folkrörelse i Sydstaterna resulterade i att
även flertalet andra slavstater (jfr Border States)
utträdde, efter en tid förenade i Amerikas
konfede-rerade stater* under Davis som president. De
underhandlingar, som fördes i syfte att åstadkomma
en fredlig lösning, blevo resultatlösa. I och med
att South Carolinas myndigheter läto beskjuta Fort
Sumter och Lincoln besvarade detta med inkallande
av milisen, var nordamerikanska inbördeskriget*
ett faktum.
Republikaner och demokrater. Sa
m-hällets omdaning. 1864—1901.
Inbördeskriget, som 1865 ändade med Nordstaternas
fullst. seger, bringade unionens finanser i
oordning. Sydstaterna voro utarmade, och genom
Lin-colns emancipationsakt av 1862 hade slaveriet där
förklarats upphävt. Efter segern var det Lincolns
mening att åter upptaga Sydstaterna i unionen mot
att de erkände denna bestämmelse. Men Lincoln
föll 1864 offer för en fanatisk sydstatsmans kula;
hans ersättare Andrew Johnson fick övertaga
den föga tacksamma uppgiften att gentemot en
se-gerdrucken representation av nordstatsmän, ledd av
T. Stevens och C. Sumner, föra talan för den
återställda unionens samfällda bästa. Dessa
nordstats-politiker, de s.k. radikala republikanerna, voro ej
nöjda blott med slaveriets avskaffande; åtskilliga
republikaner krävde full medborgarrätt för
negrerna i Sydstaterna, för att dessa skulle upptagas i
unionen, samt straffåtgärder mot de tredskande
Sydstaterna. Förgäves kämpade Johnson emot,
bl.a. genom att använda sitt veto; kongressen drev
sin vilja igenom, och negrernas valrätt stadfästes
genom I5:e tillägget till unionsförfattningen.
Rekonstruktionslagen av 1867 ställde Sydstaterna
under militärförvaltning, tills 15 :e tillägget antagits.
Tvångsregementet, som fyllde hela U lys ses
Grants presidenttid (1869—77), framtvingade, att
Sydstaterna antogo detta tillägg; i spetsen för
negrerna och skyddade av militärväldet styrde och
ställde i Sydstaterna tvivelaktiga existenser,
carpet-baggers, från Nordstaterna. Det är otvivelaktigt, att
regeringssystemet i Sydstaterna var rent vanstyre;
den inhemska befolkningens reaktion häremot tog
sig uttryck bl.a. i hemliga sällskap (se
Ku-Klux-Klan) och terroristdåd mot de nya makthavarna;
först sedan Rutherford Hayes 1877 blivit
president och återkallat trupperna från Sydstaterna,
åstadkoms här full ordning. Sydstaternas egna män
återtogo makten; på olika sätt lyckades man
utestänga negrerna från politiskt inflytande och
beröva dem deras valrätt; de vitas rashat mot
negrerna, särsk. starkt i Sydstaterna, går tillbaka
till tiden efter inbördeskriget, The Reconstruction
Period. Genom mangrann uppslutning kring det
demokratiska partiet, som inom
unionsrepresen-tationen bekämpat de radikala republikanernas
politik, visste man att åter tillförsäkra sig ett visst
inflytande inom unionen; sedan de v. staterna i
huvudsak anslutit sig till republikanerna, var den
gamla alliansen mellan The Solid South och
Tamma-ny Hall med anor från Jeffersons dagar återställd.
Republikanernas parti var urspr. en allians
mellan Nordvästerns farmare och Nordstaternas
merkantilt orienterade befolkning; det hade genom sin
hållning i slavfrågan haft ett visst ideellt patos och
en viss radikal inställning. Efter kriget undergick
detta en förvandling i samband med näringarnas
uppsving. Under årtiondena efter kriget gick
industrien hastigt framåt, gynnad av en ny
protektionistisk tariff av 1862. över huvud var 1870-talet
en spekulationens tid, varvid särsk. stora
järnvägsbyggen lockade. I dessa företag intresserade sig
de ledande republikanerna, och företagens ledare
intresserade sig i det republikanska partiet.
Republikanerna i härskarställning dominerades av
industriella och merkantila intressen. Den
korruption av partiledningen, som följde av samgåendet
med storfinansen, samt Grants hänsynslösa
till-lämpande av spoils-systemet födde en stark
opposition bland partiets s.k. ”liberala” element. I
kravet på en reform av förvaltningen (se Civil
service) samt korruptionens bekämpande hade de ofta
gemensamma intressen med demokraterna. Många
kvarblevo i partiet och hävdade därigenom sin
särställning; de republikanska presidenterna Hayes,
James Garfield (1881) och Chester
Arthur (1881—85) motsvarade också i vissa
avseenden de liberala önskningarna, bl.a. genom att
verksamt befrämja förvaltningsreformen. Men när
J. Blaine* nominerades till republikansk
presidentkandidat, bröt en stor grupp sig ut ur partiet (The
Mugwump Revolt) och gick vid 1884 års val samman
med demokraterna; alliansens kandidat Grover
Cle veland blev vald, men han lyckades
knappast genomföra några betydande reformer och
besegrades 1888 av republikanen Benjamin
H arris o n, under vars tid 1890 en ny
protektionistisk tulltariff genomfördes. Motståndet mot
tullpolitiken förde än en gång 1893 C1 e v
e-1 a n d till Vita huset. Han genomdrev, att
ytterligare ett stort antal ämbeten undandrogos
från spoils-systemet och att 1890 års tulltariff
modifierades något. Även eljest tillvaratog
Cleve-land de rättigheter, som konstitutionen tilldelade
presidenten. Men i huvudsak intogo presidenterna
från Lincolns död fram till sekelskiftet icke en
ledande ställning, och de förmådde svårligen
hävda sig gent emot de främsta kongresspolitikerna.
Congressional Government är en term, som använts
för att visa, var maktens tyngdpunkt under detta
skede var belägen.
Under tiden efter inbördeskrigets slut kunde
— 1137 —
— 1138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
