Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Tiden efter 1921
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
område sedan 1947) och s. Korea. Truman utsåg
i juli 1945 James Byrnes till utrikesminister och
försökte fullfölja Roosevelts strävan att uppnå
samverkan med Sovjetunionen även efter kriget.
F:s utrikespolitik blev under de närmast följ,
mån. vacklande och ledde till ensidiga eftergifter.
Under hemmaopinionens tryck demobiliserades de
amerikanska trupperna brådstörtat. I Washington
insåg man ännu icke helt innebörden av
Sovjetunionens framträdande som starkt expansiv
världsmakt. Den amerikanska diplomatien syntes visa
en tendens att uppnå avspänning på bekostnad
av brittiska intressen. Innehavet av
”atombombs-monopolet” uppfattades av många amerikaner
både som en tung börda och en stor tillgång
(ang. förslagen att upprätta internationell
kontroll av atomenergien se Förenta nationernas
atomenergikommission). I aug. s.å. inställdes
låne- och uthyrningshjälpen. Leveranser ur lager
fortsatte endast på särskilda kredit- och
försälj-ningsavtal. I samband med lend and
lease-syste-mets avveckling gåvo F. Storbritannien ett lån
på 3,750 mill. S, men relationerna till detta land
präglades temporärt av en viss ömsesidig misstro.
— Truman gav ministären större befogenheter än
på Roosevelts tid och omgav sig med många
medarbetare ur kongresskretsar. Mot förmodan
blev hans förhållande till kongressen snart ganska
spänt. En konservativ tendens, som i motsättning
till Nya given hade framträtt redan 1938 men
undanskymts under kriget, kom nu klart till
synes, och demokraternas högerflygel närmade sig
republikanerna. Lagstiftningsarbetet gick trögt,
och, ehuru Truman själv intog en mera
konservativ ståndpunkt än Roosevelt, försvårades hans
ställning ytterligare genom 1946 års
mellanperiods-val, som gåvo republikanerna majoritet i hela
kongressen (senaten: 51 republikaner och 45
demokrater; representanternas hus: 246 republikaner
och 188 demokrater). — Industriens omställning
till fredsproduktion var snabb men delvis ojämn.
Nästan alla ransoneringar och en rad andra
statliga regleringsåtgärder upphävdes mycket
raskt, men Truman kunde icke genomdriva en
konsekvent ekonomisk politik. Priskontrollen
upprätthölls till nov. 1946 men alltmer som en
halvmesyr. Förhållandet mellan löner och priser
förrycktes, och en stark inflationstendens
framträdde. Skarpa strider utbröto på
arbetsmarknaden, och under växande irritation mot
fackorganisationerna AFL och CIO framtvingade
republikanerna 1947 med stöd av konservativa
demokrater mot presidentens veto en revision av
den för arbetarna förmånliga Wagner-lagen
(1935); den nya restriktiva arbetslagen fick efter
sina främsta tillskyndare namnet
Taft-Hartley-lagen. Trots högkonjunktur uppstod oro och
missnöje inom stora befolkningsgrupper på gr. av
prisstegring och bostadsbrist. Truman vägrades,
bl.a. vid en urtima kongress-session 1947,
bemyndigande att genomföra ett statligt
anti-inflations-program. — Under tiden undergick den
amerikanska utrikespolitiken en märklig metamorfos.
Redan på våren 1946 intogo F. en fastare
hållning och framträdde som Sovjettmionens
huvudmotståndare i världspolitiken. Misshälligheterna
med London upphörde och följdes av en förnyad,
stärkt amerikansk-brittisk samverkan. Härtill
bidrog avsevärt den inflytelserike f.d. brittiske
premiärministern Winston Churchill, bl.a. genom ett
tal i Fulton i mars s.å. Vid konferenserna i Paris
s.å. om fredsfördragen med Tysklands f.d.
bundsförvanter tillämpade F. parollen ”fasthet och
tålamod”. Inför de följ, förhandlingarna om
Tyskland utsåg Truman general George Marshall
till utrikesminister efter Byrnes, som avgick i
jan. 1947. Presidenten utvecklade ytterligare den
av Roosevelt grundlagda utrikespolitiska
samverkan mellan partierna. I mars s.å. höll presidenten
i kongressen ett tal, som under benämningen
Trumandoktrinen inledde en ny epok i
F:s utrikespolitik. Närmast med anledning av det
kommunistiska hotet mot Grekland samt
Sovjetunionens påtryckningar mot Turkiet förklarade
Truman, att F. i eget intresse måste stödja fria
folk, som motsätta sig väpnade minoriteter med
totalitära maktanspråk el. som utsättas för
främmande makts tryck. Kongressen beviljade i maj
s.å. 400 mill. S i subsidier till Grekland och
Turkiet. Den skärpta ekonomiska krisen i Europa
samt faran för kommunistiska omstörtningar och
fortsatt sovjetrysk expansion utgjorde
bakgrunden till ett tal av Marshall i Harvard i juni s.å.,
varvid denne uppmanade Europas länder att
utforma ett gemensamt ekonomiskt
återhämtnings-program, till vars förverkligande F. kunde bistå
med råd och dåd. Sovjetunionen vägrade att
medverka och tillät icke de övriga staterna inom
”östblocket” att delta. Även Finland måste avstå,
men inalles 16 stater med Frankrike och
Storbritannien i spetsen togo fasta på Marshalls ord
och grepo sig vid en konferens i Paris s.å. an
med Europas ekonomiska problem som en helhet.
Deras förslag lades efter granskning och
revidering av amerikanska experter till grund för ett
av Truman i dec. s.å. framlagt hjälpprogram på
4 år, officiellt kallat European Recovery Program
(ERP). För en i:a anslagsperiod på 15 mån.
äskade presidenten 6,8 milliarder $. I urtima
session anslog kongressen ung. samtidigt brådskande
provisorisk hjälp till Frankrike, Italien och
Österrike. En stark opposition försökte förgäves
att avsevärt nedskära själva M a r s h a 11 p 1
a-n e n* samt att sätta politiska villkor för
mottagarländerna. I april 1948 antogs planen. Nya
försök att under den följ, bevillningsdebatten
reducera densamma med 25 °/o avvärjdes i juni
s.å. genom en kompromiss, som gav Truman fria
händer att under 12 mån. förbruka 5,3 milliarder $,
vilka enl. kongressbeslut formellt skulle avse 15
mån. Även Västtyskland hade anslutits till
planen. Nya subsidier beviljades till Grekland och
Turkiet samt Kina. — F. inledde s.å. även en
militärpolitisk samverkan med Västeuropa,
uppmuntrade sålunda Frankrike och Storbritannien
att tills, med Belgien, Holland och Luxemburg
lägga grunden till Västunionen* samt
började själv förhandlingar om att tills, med nämnda
länder och Canada upprätta ett nordatlantiskt
försvarssystem, till vilket ytterligare europeiska
länder skulle kunna anslutas. I juni s.å. antog
senaten den s.k. Vandenbergresolutionen,
som i form av ett råd till presidenten förordar,
att F. ansluta sig till regionala försvarspakter av
— 1147 —
— 1148 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
