Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Historia - Tiden efter 1921 - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
Brysselalliansens typ och utfästa sig att militärt
stödja stater, som äro beredda att samordna sina
försvarsanstalter. Debatten om en atlantpakt
blev mycket livlig, och vid slutet av s.å.
utformades förslag till en sådan pakt. Som förebild
tjänade bl.a. även den i sept. 1947
undertecknade Rio-pakten, ett viktigt nytt led i den
pan-amerikanska politiken. Frågan om de nordiska
ländernas, Italiens och Portugals ev. anslutning
till atlantpaktsystemet ägnades stor
uppmärksamhet. Under 1947—48 omorganiserade F. sitt
försvar, återinförde i viss utsträckning
värnplikt och började upprusta, t.v. med tyngdpunkt
på flyget. Amerikanerna stärktes i sitt beslut
att icke utlämna atombombshemligheten. Med
stor kraft bedrevs utvecklandet av atomenergien,
som sedan jan. 1947 i F. kontrollerades av en
civil kommission under ledning av D. Lilienthal.
Rigorösa kontrollåtgärder vidtogos mot de
amerikanska kommunisterna. I samverkan med
Ca-nada ägnades livlig uppmärksamhet åt
försvars-problemen i de arktiska områdena. På gr. av
kommunisternas stora framgångar i kinesiska
inbördeskriget togs vid slutet av 1948 F:s stöd åt
Kinas nationalregering under omprövning, och
en tendens att medge Japan en begränsad men
snar makttillväxt blev mera märkbar. I jan. 1949
avgick utrikesminister Marshall av hälsoskäl och
efterträddes av Dean Acheson (bitr,
utrikesminister aug. 1945—juni 1947). — Under valåret
1948 splittrades demokratiska partiet. F.d. v.
presidenten Henry Wallace, som redan 1946 hade
trätt i opposition mot den nya, fasta
utrikespolitiken och på gr. av sin agitation s.å. hade
avskedats från handelsministerposten, bildade i
samverkan med kommunisterna ett radikalt tredje parti
och utsågs till dess presidentkandidat. På
demokraternas högerflygel uppstod samtidigt revolt;
de konservativa Sydstaterna ogillade skarpt
Trumans krav till kongressen om tryggande av
negrernas medborgerliga rättigheter. Truman
nominerades till demokraternas kandidat av ett håglöst
partikonvent; en grupp sydstatsdemokrater utsåg
därefter separat guvernör J. Strom Thurmond
till sin kandidat. Republikanerna nominerade
staten New Yorks moderate guvernör Th. Dewey.
General Dwight D. Eisenhower, enl.
opinionsundersökningar ett starkt samlande namn, hade
varit på tal som kandidat, först för
republikanerna och sedan för demokraterna, men hade
själv bestämt avböjt. Under valkampen inkallade
Truman kongressen till urtima session och krävde
ånyo åtgärder mot bl.a. inflationsfaran. Denna
i och för sig misslyckade framstöt visade sig
vara ett icke betydelselöst valtaktiskt drag mot den
oppositionella kongressmajoriteten. Medan
republikanerna till synes seglade i full medvind och
alltmer betraktades som givna segrare, fortsatte
Truman oförtrutet kampen på ett förhållandevis
radikalt program av Nya given-typ. Stödd av
de i valstriden ovanligt verksamma ekonomiska
arbetarorganisationerna samt i stor utsträckning
även av farmarna, som främst röstade för
fortsatta statliga stödpriser på spannmål, vann han
en mycket överraskande personlig seger, och
hans parti återtog majoriteten i hela kongressen
(senaten: 54 demokrater och 42 republikaner;
re
presentanternas hus: 263 demokrater och 171
republikaner). Valdeltagandet var svagt. Med c:a
2 mill. fler primärröster än Dewey fick Truman
303 elektorsröster mot 189 för huvudmotståndaren.
Sydstatsrebellen Thurmond erövrade 4 stater med
inalles 39 elektorer. Wallace led främst på gr.
av samröret med kommunisterna ett svårt
nederlag. Truman framlade i jan. 1949 för kongressen
ett reformprogram, en ”andra ny giv”, om vissa
statliga kontroll- och planeringsåtgärder,
upphävande av Taft-Hartley-lagen samt tryggande av
negrernas och andra minoriteters medborgerliga
rättigheter (denna punkt avsåg bl.a.
undanröjande av hinder för negrernas deltagande i
politiska val samt förbud mot rasdiskriminering vid
anställning av arbetare och tjänstemän). B.;S.Br.
Författning. F:s författning är kodifierad i en
enda grundlag, Constitution of the United States.
Att datera den möter svårigheter. Medl. av det
författningskonvent, som i viss anknytning till
1777 års konfederationsartiklar sammankallades
av den däri stadgade kongressen för att
utarbeta förslag till ändring av sagda artiklar, ha
dagtecknat den helt nya författning, som de
togo sig friheten utarbeta, 17/g 1787. Det villkor,
som däri stipulerades, för att den skulle få
giltighet för de stater, som ratificerat densamma,
näml, att 9 stater av de 13 så gjort, uppfylldes
1788, men först 1789 kunde den konstitutionella
organisationen träda i verksamhet, och först 1790
hade alla stater anslutit sig till den från ett
statsförbund till en förbundsstat omorganiserade
unionen. Författningstexten omfattade till en
början utom en ingress 8 i en rad sektioner
uppdelade artiklar, men därtill ha senare fogats
ytterligare 21 artiklar, som komplettera el. ändra
den ursprungliga texten, utan att denna
omredigerats. Grundlagen är dock icke
uttömmande. I en mängd stycken, som äro av avgörande
betydelse för de unionella bestämmelsernas
omsättning i praktiken, få delstaterna bestämma var
för sig inom vissa av unionsförfattningen
angivna gränser. Därtill komma som
konstitutionella stadgar de viktiga parlamentariska
arbetsordningarna i betraktande. Också praxis har
varit av stor betydelse för författningens
utda-ning. Väl att märka har denna dock ej
åstadkommit en sådan brist på överensstämmelse
mellan den rättsliga och den faktiska författningen,
som blivit fallet i de konstitutionella
monarkierna. Detta beror framför allt därpå, att i F.
bakom den maktdelningsprincip, som de i likhet
med nämnda stater övertagit från Montesquieu,
står den livskraftiga demokratiska principen. Den
som i ingressen framträder som
grundlagsstif-tare är ”F:s folk”, vilket också såtillvida har
sin motsvarighet i verkligheten, som nyssnämnda
ratifikation verkställts stat för stat av särsk.
inkallade författningskonvent. Folket har sedan
fördelat de tre statsfunktionerna, den
lagstiftande, den verkställande och den dömande makten,
på resp, kongress, president och domstolar, som
alla i sista hand utgå från folket självt.
Härmed står ej i strid, att vad man genom
maktdelningen i första hand ville skydda sig mot
var ett obegränsat majoritetsvälde. Genom
vikter och motvikter (checks and balances) skulle
— 1149 —
— 1150 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
