Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förenta staterna, Amerikas förenta stater (U.S.A., USA) - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRENTA STATERNA
väckt ett stort intresse med sina självbiografiska
romaner ”Not without laughter” (1930) och ”The
big sea” (1940). Richard Wright (f. 1908)
har gjort sig internationellt känd med sina
sociala anklagelseskrifter ”Uncle Tom’s children”
(1938) och ”Native son” (1940).
Inom nyare amerikansk lyrik gjorde den
s.k. Chicago-gruppen med Edgar Lee
Masters (f. 1869), Carl Sandburg (f. 1878)
och Vachel Lindsay (1879—1931) den
banbrytande insatsen. Masters’ ironiska
småstads-skildring ”Spoon river anthology” (1915) blev
det avgörande incitamentet. Sandburgs
primiti-vistiska lovsång till storstaden i ”Chicago poems”
(1916) och hans färgstarka lyriska rundmålningar
av Mellersta Västern i ”Cornhuskers” (1918)
samt Lindsays ”The Congo” (1914) komplettera
bilden av en poesi, som i anslutning till
Whit-man förkunnar det nakna, pulserande livets höga
visa, fjärran från teori och abstraktion. E z r a
Pound (f. 1885) och Amy Lowell (1874—
1925) introducerade o. 1915 den djärvt
experimenterande lyriken, imagistskolan, under starkt
inflytande av de europeiska strömningar, som i
England representeras av den i F. födde
Thomas Stearns Eliot (f. 1888). En mera
moderat, traditionell riktning inom lyriken
representeras av den s.k. New England-gruppen, där
Edwin Arlington Robinson (1869—1935)
och Robert Frost (f. 1875) ha betytt mest.
Sara Teasdale (1884—1933) utgav flera
ytterst konventionella men mycket uppskattade
dikt-saml. Edna St. Vincent M i 11 a y (f. 1892)
anses som F:s största kvinnliga lyriker under
1900-talets hittills förflutna decennier, och hon
förmedlar även övergången till 1920-talets starkt
subjektiva, icke-sociala poesi. Robinson J e
f-f e r s (f. 1887) driver individualismen och
reaktionen mot den tidigare livsbejakande poesien
till sin spets. Hart Crane (1899—1932)
sökte i ”The bridge” (1930) skapa ett epos över
det amerikanska livsinnehållet men föll på sin
subjektivism. Archibald M a c L e i s h (f.
1892) skrev exotiska epos ur Mellanamerikas
färgrika historia (”Conquistador”, 1932) och
skakande versdramer om nutidsmänniskans situation
(”Air raid”, 1938). W a 11 a c e Stevens (f.
1879), Marianne Moore (f. 1887) och W i
1-1 i a m Carlos Williams (f. 1894) tillhöra
avantgardefalangens mest betydande företrädare.
Edward Cummings (f. 1894) blev först
känd genom krigsromanen ”The enormous room”
(1922) men har sedan framträtt som
experimenterande poet. John Crowe Ransom (f.
1888), Donald Davidson (f. 1893) och
Allen T a t e (f. 1899) tillhöra den akademiskt
färgade s.k. Nashville-gruppen och ha även gjort
uppmärksammade kritikerinsatser. Dorothy
Parkers sofistikerade diktsamlingar, ss. ”Death and
taxes” (1931), ha samma ironiska touch som
kännetecknar hennes noveller. Karl Shapiro
(f. 1913), mest känd för ”Essay on rime” (1945),
Jose Garcia Villa (f. 1914) och den vitale,
romantiskt inriktade Kenneth Patchen tillhöra de
mest uppmärksammade bland 1940-talets lyriker.
— De färgade poeternas främste talesman var
under en följd avår James Weldon
John
son (1871—1938), som förutom egna diktsaml.,
ss. ”God’s trombones” (1927), redigerat ett antal
antologier. Langston Hughes är den kanske mest
ursprunglige poeten, men även Claude M c K a y
(f. 1890) och Countee Cullen (1903.—46)
äro betydande.
Eugene O’N e i 11 (f. 1888) har sedan 1920
i hög grad dominerat bland de amerikanska
dramatikerna, och verk som ”Mourning
becomes Electra” (1931) göra, att han måste
betraktas som den internationellt mest betydande
dramatikern 1900-talet frambringat i F.
Maxwell Anderson (f. 1888) förnyade den
dramatiska tekniken med sina på blankvers skrivna
skådespel. Han har omväxlande behandlat
historiska ämnen (”Joan of Lorraine”, 1946) och
samtida (”High Tor”, 1937). Sidney Howard
(1891—1939) behandlade i ”The silver cord” (1927)
incestproblemet ur psykoanalytisk synvinkel.
Samma utgångspunkt använde Robert Emmet
S h e r w o o d (f. 1896) i komedien ”Reunion in
Vienna” (1932), medan hans senare produktion
kretsat kring pacifistiska problem. Samuel
Nathaniel Behrman (f. 1893) anses som
1930-talets mest betydande komediförf. med verk
som ”Biography” (1933). Elmer Ri c e (f. 1892)
utgav en bekant New York-skildring ”Imperial
city” (1937) och skapade 1929 det starkt
realistiska proletärdramat ”Street scene”. 1930-talets
dramatiska arbetardiktnings främsta namn äro
John Howard Lawson (f. 1895) och I
r-win Shaw (f. 1913). Till samma skola hör
Clifford Odets (f. 1906), som brukar anses
vara de yngre generationernas främsta
dramatiska förmåga. Bland yngre dramatiker, som icke
äro direkt socialt engagerade, märkas William
Saroyan, Thornton Wilder, Sidney Kingsley
(f. 1906) och L i 11 i a n H e 11 m an (f. 1905).
Tennessee Williams (f. 1914) har under
de sista åren väckt stor uppmärksamhet med
skådespel som ”A streetcar named desire” (1947).
Bland de amerikanska samtidsfilosofer, som
utövat inflytande på 1900-talslitteraturen, märkas
främst de klassiskt-humanistiskt inriktade
tänkarna Irving Babbit (1865—1933), Paul
Elmer M o r e (1864—1937) och George S a
n-tayana (f. 1863). Denna grupp var i såväl
politiskt som kulturellt hänseende starkt
konservativ och förlorade under depressionen o. 1930
allt inflytande. Henry Louis Meneken (f.
1880) utövade under åren 1914—33 ett enormt
inflytande på den litterära opinionen som red.
för bl.a. ”The American Mercury”. Menekens i
de flesta fall starkt radikala åsikter, framlagda i
essäserien ”Prejudices” (1919—27), bemöttes främst
av Stuart P. Sherman (1881—1926), som
var företrädare för de puritanska traditionerna.
Vernon L. Parrington (1871—1929) och
Ludwig Lewisohn tillämpa liberala åskådningssätt
i sin litteraturkritik. Under 1920-talet utgingo de
radikala kritikerna, representerade av R a
n-dolph Bourne (1886—-1919) och Van Wyck
Brooks (f. 1886), ur det socialistiska lägret.
Under depressionsåren kommo emellertid
kommunisterna alltmer i förgrunden, och rent
marxistiska åskådningssätt började dominera. Max
Eastman (f. 1883) gjorde sig i ”Artists in
— 1225 —
— 1226 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
