Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förfalskning - Förfalskning av historiska källor - Förfalskning av religionsurkunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFALSKNING
kade användes för att vilseleda annan. Brottet
blir då regelmässigt att bestraffa som grovt
bedrägeri. — Med immateriell f. förstås, att
man ger oriktigt innehåll åt äkta handling etc.
Vissa typer härav straffas enl. Strafflagen kap.
13, t.ex. osant intygande och förnekande av
underskrift. — En annan särsk. form av f. är
varu-märkesförfalskning, straffbelagd i lagen Ui 1884
om skydd för varumärken. — ”Förfalskning” av
livsmedel och andra varor utgör rätteligen i
regel en form av bedrägeri (se d.o. och
Livsmedelsförfalskning). Bz.
Förfalskning av historiska källor. För den
historiska forskningen är f. ett viktigt, om än
ytterst svårdefinierat och oenhetligt begrepp (jfr
Diplomatik). Man torde kunna indela f. i tre
grupper: f. i syfte att skaffa förfalskaren vinst
genom avyttring av f.: f. i syfte att genom f.
lösa en tvistefråga i för förfalskaren önskad
riktning el. att genom densamma förskaffa
honom el. någon annan önskad fördel; samt slutl.
f., vilka avse att leda forskningen i en viss
riktning. F. av det första slaget torde för historisk
vetenskap vara av minst betydelse.
Urkundsförfalskningar, vilka härröra från gammal tid och
vilka varit avsedda att lösa en tvistefråga på ett
visst önskat sätt el. att förskaffa inst. och
personer vissa önskade fördelar, äro ytterst vanliga.
Mest bekanta av dylika f. torde vara Donatio
Con-stantini* och de pseudoisidoriska dekretalerna*.
För Nordens vidkommande intressantast äro de
omfattande urkundsförfalskningar, som i olika
syften — bl.a. för att få den kyrkliga överhögheten
över Norden bekräftad och återupprättad —
före-togos av Hamburg-Bremen-kyrkans män; de
problem, som knyta sig till dessa f., äro några av de
mest invecklade, som nordeuropeisk
historieforskning har att brottas med. Även från Sveriges
medeltid finnas motsvarande f., men den mest
intressanta svenska urkundsförfalskningen av detta slag
är ”Helgeandsholmsbeslutet”*. — Av ett annat
slag äro de f., vilka avse att vilseleda forskningen
el. att leda denna i en viss önskad riktning. Icke
alltför sällsynt torde det här vara, att
förfalskaren tror, att de resultat, som framgå av en
granskning av den förfalskade källan, äro riktiga. Man
kan ibland rent av säga, att förfalskaren genom f.
vill leda forskningen rätt. Stundom är det ytterst
svårt att skilja medvetna f. från de oriktiga
uppgifter, en historisk forskare lämnar, och från
diverse mystifikationer. F. av denna typ äro talrika.
Från nyare tid torde inga f. vara mer kända än
de, som ha den tjeckiske vetenskapsmannen
Våclav Hanka* till upphovsman; motivet var att
förmå forskningen att tro på tillvaron av en
rikhaltig och högtstående tjeckisk litteratur och
kultur under gångna tider. Ett stort antal dylika f.
förekomma i Sverige under årtiondena kring 1700.
Västerås’ biskopskrönika skall enl. uppgift vara
författad av biskop Peder Svart på 1500-talet men
är i verkligheten skriven efter 1700 av prosten Nils
Rabenius*, vilken även framträtt som
urkunds-förfalskare, bl.a. genom att i ett antal medeltida
diplom införa föregivna stamfäder till sig av ätten
Rabbe. Skriften åsyftar att giva en fullst. serie av
Västerås’ biskopar alltsedan helgonet Davids tid.
Agapetus* II :s bulla ger sig ut för att vara en
vidimation från 1351 av ett påvebrev från 900-talet;
den har Rabenius som upphovsman och avser att
slita en gammal tvist mellan Sveriges och
Danmarks lärda värld. ”Annotationes ex scriptis
Ka-roli episcopi Arosiensis excerptae”, som
föregivas härröra från 1200-talet, äro avsedda att
slutgiltigt lösa en vetenskaplig fejd i 1670-talets
Uppsala. Upphovsmannen är okänd men bör sökas i
O. Rudbecks närmaste omgivning. Hjalmars och
Hramers saga är liksom den sistn. avsedd att
bevisa de rudbeckianska lärosatsernas riktighet;
andra f. av detta slag möta oss runt omkring: i
”Co-dex argenteus” har någon person gjort sådana
ändringar i texten, att denna bringats i
överensstämmelse med vad Rudbeck önskade och trodde, att
där stod. Ett förfalskat fragment av ”Viger Spas
flockar” åberopas av den ivrige rudbeckianen C.
Lundius*, som även eljest åberopar
laghandskrifter, vilkas text ej — åtm. ej urspr. — lytt så,
som Lundius anger. Även Rudbeck åberopar ej
sällan förfalskade källor. För dessa olika
rud-beckianismens f. har man närmast misstänkt N.
Rabenius och C. Lundius. Säkert är, att båda
förfalskat historiska källor, men det är ibland svårt
att avgöra, från vilken av dem en f. härrör. —
”Elisifs visa”* och Laurentius Petri’s brev till
Erik XIV utge sig för att härröra från 1500-talet.
Man kan icke avgöra, om Rabenius el. J. G.
Hallman är upphovsman till de två litterära, utan
något bisyfte gjorda, rätt oförargliga f. Andra f.
från denna tid äro groteska och synas närmast
böra betraktas som skämt; det är för den dåtida
historieforskningen typiskt, att även de ibland
to-gos för goda och diskuterades. — Litt.: N.
Ahn-lund, ”Nils Rabenius” (1927). B.
Förfalskning av religionsurkunder. Det finns en
mängd f., som utges för att vara autentiska
skildringar av Jesu liv. Till de mera kända hör en
skrift, som 1849 utkom på tyska, ”Wichtige
histo-rische Enthüllungen über die Todesart Jesu” (även
kallad Esséerbrevet; sv. övers. 1851, 1880,
1926). Det uppgavs vara övers, av manuskript,
utgörande ett brev från esséernas äldste i
Jerusalem, skrivet 7 år efter Jesu korsfästelse och funnet
i ett kloster i Alexandria. Jesus framställes här
som medl. av esséernas sekt. Korsfästelsen
medförde endast skendöd, och resten av sitt liv
vistades Jesus bland esséerna. — En annan känd f. är
”Jesu okända li v”. Jesus (kallad Issa)
sä-ges ha begivit sig till Indien och Persien under
tiden mellan tempelbesöket vid 12 års ålder och
det offentliga framträdandet. En rysk
krigskorrespondent uppgav sig ha funnit ett manuskript
med detta innehåll i ett kloster i Tibet 1887. 1894
publicerades det på franska och sedan på flera
andra språk. Orientalisten Max Müller visade, att
det var ett falsarium. — 1910 utgavs i Berlin det
s.k. Benanbrevet, som sades vara ett brev
från en egyptisk läkare Benan, översatt från en
koptisk papyrus från 400-talet. Det berättar om
hur Jesus uppfostrades i Egypten och sedan
begav sig till Palestina. Hans vänner i Egypten
hörde ej av honom på 3 år; Benan for då till
Jerusalem och blev där vittne till uppståndelsen.
Prof. C. Schmidt utredde i ”Der Benanbrief”
(1921), att det var en f. — 1879 publicerades i
Amerika av en presbyteriansk präst W. D. Mahan
— 1253 —
– 1254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
