Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlikning - Förliknings-kommission, -man - Förlikningssammanträde - Förljugenhet - Förlock - Förlorade hopen - Förlorade sonen, Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRLORADE SONEN
vid dessa eftergiva något av sin påstådda rätt.
Med f. i processrättslig mening avses en mellan
parter i en rättegång träffad uppgörelse, som
medför dennas nedläggande helt el. delvis. Dylik
processförlikning kan jämväl innebära, att ena
parten helt avstår från sina yrkanden el. medger alla
motpartens anspråk. På begäran av part kan f.
stadfästas av domstolen och därigenom bli
verkställbar som lagakraftägande dom. I civilmål, där
parterna äga disponera över tvistens föremål, är
f. alltid tillåten. Även i brottmål anses f. mellan
enskilda parter kunna slutas med bindande verkan,
jämväl då f. innebär, att målsäganden återkallar
sitt yrkande om straff å den tilltalade. På
måls-ägandens talan kan målet därefter icke vidare
handläggas av domstolen. Däremot utgör f. ej hinder
för allmän åklagare att väcka el. fullfölja åtal,
därest brottet är sådant, att det utan angivelse får
åtalas av åklagaren. I vad mån åklagarens
åtals-rätt beröres av f. i mål om s.k. angivelsebrott,
torde bl.a. bero på huruvida angivelse ägt rum
redan då f. ingicks el. först senare. Om sålunda
målsäganden angiver sådant brott till åtal, sedan
f. slutits därom, lärer åklagaren ej böra taga
befattning med angivelsen. Då i konkurs*
anmärkningar framställts mot bevakade fordringar, hålles
inför rättens ombudsman i konkursen
borgenärs-sammanträde för utredning och för
åstadkommande av f. beträffande de tvistiga fordringarna.
Sammanträdet kallas
förlikningssammanträ-d e. Borgenärerna erhålla genom
konkursdomarens försorg med posten meddelande om tid och
plats för sammanträdet. För att f. skall kunna
träffas om en framställd anmärkning, erfordras
samtycke av alla vid sammanträdet närvarande.
Kommer f. ej till stånd, hänskjutes tvistefrågan
till domstol. — Se även Arbetstvist. C.G.H.
2) Vapentekn., dels metod för att vid äldre
art.-pjäser göra siktlinjen över kammarens och
trumfens (se Långa fältet) högsta punkter,
vi-s i r 1 i n j e n, parallell med kärnlinjen genom
en på mynningen fäst pinne av trä el. järn, dels
benämning på sagda pinne. Innan riktinstrument
börjat användas mera allmänt vid kanoner, skedde
riktning över högsta rundningen av kammaren och
trumfen, sålunda resp, baktill och framtill på
själva eldröret, ant. utan el. med tillhjälp av f.
Då kammarens godsstyrka och därmed
ytterdia-meter var större än trumfens, erhöll denna
visir-linje en (visir)vinkel i förh. till kärnlinjen.
Riktades med vågrät visirlinje, blev alltså
kanonen eleverad. Avståndet till projektilens
nedslag med sådan riktning på samma
horisontalplan som bäddningen kallades vi s i r s k o
11-v i d d. Denna, ofta angiven i äldre
artilleriböcker, var ett vanligt utgångsläge för bedömande
av kanonens skjutförmåga. Med vågrät
kärn-linje uppnåddes en kortare k ä r n s k o t
t-vidd. På avstånd upp till visirskottvidden
riktades i regel över kammaren och trumfen på el.
framför målet, beroende på dettas karaktär och
avståndet till detsamma. Vid större skottvidder
riktades på samma sätt i brådskande fall. Eljest
användes f. på kammaren, ant. som hel f. — hela
skillnaden mellan kammarens och trumfens radier
— el. visst antal V4 f. Vid de vanliga fältstyckena
kunde o. 1700 visirskottvidderna, beroende på pun-
digtalet, uppgå till 300—500 m
(3-pundiga—12-pun-diga). Kärnskottvidderna voro 100—200 m kortare.
F. användes från 1500-talet intill, vid fältpjäser,
1808 års materiel. S.Bn.
Förliknings-kommission, -man, se Arbetstvist.
Förlikningssammanträde, se Förlikning.
Förljugenhet, psykol., en inom nyare psykologi
alltmer använd term för att beteckna en
självbe-dräglig lögnaktighet i motiveringen av de egna
handlingarna. Medan man med lögnaktighet
brukar avse medvetet lämnande av oriktiga uppgifter,
betecknar f. närmast en känslo- el. idémässig
rationalisering av ord och handling. Med talesättet
”han ljuger, så att han tror sig själv” kommer
man nära innebörden i begreppet f. När en
hycklad religiositet är avsedd att dölja egoistiska
intressen, föreligger ofta f. Den förekommer också
i särsk. hög grad hos hysteroida personer och
sammanhänger med deras bristande fasthet i
personlighetsstrukturen och därmed dåliga
självkännedom. F. har många nyanser alltefter skilda
attityder och sociala värderingar hos olika
individer och samhällsgrupper. Sålunda uppträda icke
sällan vissa imaginära ideal, ss. gentlemanna- el.
officersära, som täckmantel för sådan f. I dyl.
fall kan f. bero på att man skapar en idealbild
av sitt eget jag och mäter utifrån dess normer
i st.f. från det verkliga jaget. E.Bng.
Förlock, praeoper’culum, det främre av de tunna
ben, som finnas i gällocket hos fiskar.
Förlorade hopen (jfr ty. verlorner Haufen, fra.
enfants perdus), krigsv., urspr., rent språkligt sett,
om trupper o.d., som voro utsatta för särsk. stor
fara, därefter om viss för särskilt ändamål avdelad
truppstyrka. — De schweiziska fotfolkshärarna
från medeltidens slut uppträdde under strid vanl.
i 3 fyrkanthopar (Gevierthaufen) av tungt
fotfolk, pikenerare och hillebardiärer, medan de
frigjorda skyttarna sammanfördes i smärre avd.,
förlorade hopar, understödjande det tunga
fotfolket med sin eld. Likartad användning förekom
vid Erik XIV:s inf. Se Fänika och Fana 2).
Gustav II Adolf bibehöll principen, i det delar av
musketerarna i hans inf. frigjordes från
slagordningens inf.-skvadroner och brigader för att som
”kommenderade musketerare” disponeras för
eldunderstöd åt kav. samt för skydd för grupperingar,
skärmytsling, bevakning av lägret m.m. S.Bn.
Förlorade sonen, Den. Liknelsen om f. tillhör
Lukas’ särstoff, 15:11—32; v. 11—24 handla om
f:s återkomst och faderns förlåtelse; v. 25—32
motivera denna förlåtelse, här träder också den andre
sonen i förgrunden. Vissa forskare ha ansett v.
25—32 som senare tillägg. — Liknelsen
förekommer illustrerad redan i bysantinska handskrifter
från i:a årtusendet, snart också i västerländska;
vidare i glasmålningar från 1100- och 1200-talen,
t.ex. i Chartres och Bourges, samt även å vävda
tapeter från senare medeltiden. Bland
reliefframställningar märkes en serie vid portalen till domen
i Auxerre. Ett bekant kopparstick av Dürer
framställer f. vaktande svinen. I 1500- och 1600-talens
konst förekommer ämnet synnerligen ofta, likaså
i tidens dramatik, särsk. i det s.k. skoldramat (t.ex.
Gnaphäus’ ”Acolastus”, på svenska bearbetad av
S. P. Brask). I nyare tid upptaga konstnärerna
särsk. parabelns sista scen: fadern mottager f.;
— 1285 —
— 1286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
