Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förmögenhetsskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRMÖGENHETSSKATT
liga f. till uppgift att träffa inkomsten av kapital
hårdare än inkomsten av arbete. Ett motiv till att
beskatta den förra hårdare är, att den anses
säkrare. En person, som åtnjuter enbart
arbetsinkomst, bör i regel spara en del av denna för
att möta sjukdom, ålderdom el. arbetslöshet. En
förmögenhetsägare kan däremot utan risk
konsumera hela förmögenhetsinkomsten, då han alltid
har kvar själva kapitalet som en säkerhet. Den
förre har alltså högre levnadsstandard vid samma
inkomst. Häremot kan dock invändas, att denna
tanke är tillämplig blott på den löntagare, som
verkligen sparar en del av sin inkomst, medan
den ej motiverar, att en person, som helt
konsumerar sin inkomst och sedan vid arbetslöshet
etc. anlitar samhällets hjälp, skattas lindrigare än
en, som på gr. av förmögenhet ej kan få sådan
hjälp. I den mån arbetsinkomst verkligen sparas
genom pensionsförsäkring o.d., få premierna
avdragas, medan pensionen beskattas först när den
lyftes.
Med den höjd, som f. nu erhållit, måste man
för att finna en logisk motivering även utgå från
att det allmänna anser, att inkomst av kapital,
på gr. av att den är ”arbetsfri”, är mindre
berättigad än inkomst av arbete. F. utgör alltså ett
led i en politik att utjämna egendomsfördelningen
i samhället genom att främst beröva de större
förmögenheterna en del av deras avkastning och
därigenom minska deras reella värde för ägaren.
En långt gående f. kan därför betecknas som
en ”konfiskation” av äganderätt. Jfr
Beskattnings-principer.
När fr.o.m. 1910 en årlig f. i modern mening
infördes i Sverige, utgick den först enbart
genom att Veo av förmögenheten lades till den
taxerade inkomsten. Som man då kunde räkna
med 5 °/o ränta, innebar detta som regel, att
inkomst av förmögenhet beskattades något mer än
1/s hårdare än inkomst av arbete. Denna metod
hade till resultat, att merbeskattningen av
för-mögenhetsinkomst blev högre, ju större den
övriga inkomsten var. En nackdel var, att f. växte
snabbt, när det taxerade beloppet översteg de
skattefria avdragen. Jfr Inkomstskatt. 1934
infördes därför i samband med den allmänna
skatte-skärpningen en särskild skatt å förmögenhet, som
utgick med viss promille av förmögenhetens storlek.
Denna fristående f. höjdes 1938, i samband med
att förmögenhetsdelen vid den statliga
inkomst-och förmögenhetsskatten nedsattes till V100. 1947
lades £, helt som en fristående f., samma metod
som tillämpas i t.ex. Danmark, Norge, Schweiz
och Tyskland. I England merbeskattas inkomst
av förmögenhet endast genom att ej samma
avdrag ges som vid inkomst av arbete. I stället är
arvsskatten relativt hög. I USA upptar
federationen ej någon f. Genom införandet av k v a r 1
å-t e n s k a p sskatt en* har Sverige kommit till
en samlad f., som för stora förmögenheter
knappast torde överträffas av något annat land. I de
romanska länderna utgår f. främst genom att
inkomsten av förmögenhet träffas av en högre
skattesats än övrig inkomst (jfr Cedulärskatt).
Den betydelse f. har för egendomsfördelningen
gör, att den givetvis blivit politiskt omstridd.
Härvid ha vitt delade meningar om dess betydelse
för den ekonomiska utvecklingen framkommit. Att
hög f. minskar sparandet, är uppenbart, även om
det är svårt att säga i vilken utsträckning. Den
svenska f. lämnar förmögenheter under 30,000 kr
skattefria och träffar alltså ej småsparare, men om
förmögenheten ökas över 30,000 kr, träffas
sparandet relativt hårt. Betydelsen härav blir olika
under en högkonjunktur, då sparande erfordras för
att hindra en inflation, och under en
lågkonjunktur, då det kan skapa arbetslöshet (se Sparande).
Företagens realinvesteringar träffas blott föga av
f., då dessa ej utgå vid aktiebolag och enskddi
företag ofta träffas av lägre f., om de placera
sitt kapital i fastigheter, lager etc. i st.f. i bank
el. obligationer.
Enl. 1947 års svenska förordning om statlig f.,
§ 6, äro fysiska personer, vilka varit i riket
bosatta vid beskattningsårets utgång, dödsbon efter
vid dödsfallet i riket bosatta personer samt
familjestiftelser skyldiga att erlägga f. för all den
förmögenhet de vid beskattningsårets utgång ägt,
vare sig i riket el. å utländsk ort. Skattskyldiga
för samma slag av f. äro vidare föreningar och
samfund, vilkas medl. ej på gr. av medlemskapet
äga del i föreningens el. samfundets förmögenhet.
Hit höra t.ex. idrottsföreningar och övriga s.k.
ideella föreningar i mots. till ekonomiska
föreningar. Aktiebolag samt kommuner och övriga
offentligrättsliga sammanslutningar äro fria från
f. Däremot skola stiftelser betala sådan, för så vitt
de ej på gr. av sitt syfte äro befriade från statlig
inkomstskatt. Fysiska personer, vilka ej äro
bosatta i riket, samt utländska bolag skola erlägga
skatt blott för i riket nedlagd förmögenhet, ss. här
befintlig fastighet. I regel åligger skattskyldighet
ägaren. I st.f. ägaren kan person dock bli
skattskyldig, vilken innehar förmögenheten med en
besittningsrätt, jämförbar med äganderätt, ss.
fideikommissrätt, stadgad åborätt el. den
besittningsrätt, som tillkommer efterlevande make, vilken
under sin livstid äger åtnjuta avkastning av
egendom, tillhörande den avlidne makens
kvarlåten-skap. Har skattskyldig hemmavarande barn, som
V11 året näst före taxeringsåret ej fyllt 21 år,
skall enl. § 8, därest barnens till statlig
inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst ej
uppgår till minst 10 kr, den skattskyldige’ taxeras
jämväl för barnens förmögenhet. Denna
sammanlägges med hans egen förmögenhet. Enl. de
allmänna reglerna för äkta makars beskattning blir
dessas förmögenhet behandlad som en enhet, något
som till följd av den progressiva skalan medför en
skatteskärpning.
Den skattepliktiga förmögenheten utgör
kapitalvärdet av samtliga skattepliktiga tillgångar minus
skulder. Till skattepliktiga tillgångar äro enl. § 3
ej att hänföra: kapitalvärdet av kapitalförsäkring,
rätt till undantagsförmån, pension samt livränta
av pensionstyp, rätt till förmögenhet, varav annan
åtnjuter avkastningen, möbler och andra inre
lösören samt yttre lösören, ss. automobiler, och
smycken, för så vitt sammanlagda värdet ej
överstiger 1,000 kr. Huvudregeln är enl. § 4, att
tillgångarna värderas till vad de skulle betinga vid
försäljning under normala förhållanden. Bland
undantag härifrån märkas, att fastighet skall
värderas till sitt taxeringsvärde, lös egendom, som
— 9 —
— 10 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
