Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försockring - Försokratisk filosofi - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSOKRATISK FILOSOFI
fabrik i Uleåborg bedrives. Vid denna metod
utvinnes även i fast form träets lignin, som kan
användas för tillverkning av pressplattor och
konstmassor. El.
Försokratisk filosofi, sammanfattande
benämning för ett antal skilda filosofiska riktningar och
skolor inom tidig grekisk filosofi, som t.ex. den
joniska naturfilosofien, eleatiska skolan,
pytago-reismen m.fl. Jfr Filosofi.
Försoning, teol. Inom skolastisk teologi har det
varit brukligt att skilja mellan frälsning* och f.
I själva verket ligger det för kristendomen
egenartade däri, att frälsning här fattas som f. mellan
Gud och människa, ett upprättande av det genom
synden brutna gemenskapsförhållandet dem
emellan. Denna akt tänkes på ett el. annat sätt vara
knuten till Kristus och hans livsverk. Den
traditionella framställningen av den kristna
försoningstankens historia har i allm. rört sig med
begreppen objektiv och subjektiv f. Med ”objektiv”
f. har man då menat den tankegång, enl. vilken
Gud står som f:s objekt — Gud ”försonas”; enl.
den ”subjektiva” försoningsläran skulle däremot
f. ha sin grund i den förändring, som sker hos
människan. Medan den gammalkyrkliga teologien
icke skulle ha ägt någon klart genomförd
åskådning, skulle den objektiva försoningsläran ha
utformats av Anselm* av Canterbury i hans
berömda skrift ”Cur Deus homo”. Denna skulle sedan
i stort sett ha härskat till upplysningstiden, och
under de senaste årh. skulle slutl. en subjektivt
orienterad tankegång ha dominerat under
brytningar med den äldre objektiva läran. Från båda
de motsatta lägren sökte man därvid stöd i NT.
Denna traditionella syn lider emellertid framför
allt av den bristen, att den ursprungliga och
klassiskt kristna försoningstanken förbisetts. I
försoningstankens historia kan man i själva verket
urskilja 3 huvudtyper: den klassiska, den
skolas-tiska och den idealistiskt orienterade. — 1) Den
klassiska försoningsteorien.
Huvudsynpunkten kan återgivas med de paulinska orden:
”det var Gud, som i Kristus försonade världen
med sig själv” (2 Kor. 5:19). Kristi på korset
fullkomnade livsverk ses här primärt som en
kamp- och segergärning, genom vilken ondskans,
de gudsfientliga makterna övervinnas. Detta tema
möter överallt i NT. Evangeliet tecknar Jesu
gärning som en kamp med önskans andemakter,
koncentrerade i satansgestalten. Vägen till gudsrikets
upprättande går över den gudsfientliga maktens
nederlag. I detta sammanhang heter det, att
Människosonen vore kommen för att giva sitt liv till
lösen för många (Mark. 10:45). För Paulus stå
synden, döden och de demoniska makterna som de
bekämpade och besegrade fienderna. Särdeles
be-aktansvärt är det, att även ”lagen” inställes i
detta sammanhang; den är från en sida sett en
tyrannisk fördärvsmakt, som övervunnits av
Kristus (Rom. 4:4, Gal. 3:13) — Kristus är ”lagens
ände” (Rom. 10:4). I 1 Joh. 3:8 sammanfattas
syftet med Kristi ankomst sålunda: ”just därför
uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om
intet djävulens gärningar”. Detta urkristna tema
behärskar också den gamla kyrkans teologi. I
ständigt nya variationer återkommer tanken på
Kristi kamp med och seger över fördärvsmakterna. |
Man talar därvid särsk. om synden, döden och
djävulen samt skildrar särsk. kampen med den
sistn. makten, gärna i drastiskt, stundom groteskt
målande bilder. Under det att det gammalkristna
temat inom medeltidens teologi starkt
undanskju-tes av den då utbildade skolastiska
försoningsteorien (se nedan), upptages och fördjupas det av
Luther. Denne tröttnar aldrig att livfullt målande
skildra den ”förundransvärda strid” — mira’bile
duelVum —, som Kristus utkämpat. Det
karakteristiska är härvid, att Luther till fördärvsmakterna
räknar icke bara den gammalkyrkliga trion:
synden, döden och djävulen (jfr Katekesens
”förlossat, förvärvat och vunnit mig — från alla synder,
från döden och djävulens våld”) utan också lagen
(ss. Paulus) samt den gudomliga vreden: ”Så
hade förbannelsen, som är Guds vrede över hela
världen, en kamp med välsignelsen, det är med
Guds eviga nåd och barmhärtighet i Kristus.
Förbannelsen sammandrabbar alltså med välsignelsen
och vill alldeles tillintetgöra den, men den kan det
icke. Välsignelsen är näml, gudomlig och evig,
därför måste förbannelsen vika”. ”Vredens”
övervinnande betyder enl. denna skildring, att det
innersta i Guds väsen, den gudomliga kärleken,
”väl-| signelsen”, bryter sig väg genom vreden,
”förbannelsen”. Detta sker då därigenom, att
kärleken i Kristus går in under vreden och bär den
börda denna pålägger, el. m.a.o. genom kärlekens
självutgivelse och offer. Den gudomliga vreden
blir så ”försonad”, den blir så att säga insmält i
kärleken. Men försoningsgärningen är samtidigt
helt och hållet en den gudomliga kärlekens egen
gärning. Se vi tillbaka på det nu sagda, bli den
klassiska försoningstankens väsentliga
kännetecken följ.: här är gudshandlingen obruten men
rättsordningen genombruten, Gud är f:s subjekt.
Han handlar i Kristus. F. är hans väg till
människorna. Visserligen kan det också sägas, att Gud
försonas, så vitt som ”fördärvsmakterna”, särsk.
döden, lagen och vreden, äro uttryck för hans
domsvilja; men detta betyder icke, att Gud skulle
upphöra att vara f:s subjekt; han försonas i och
med det att han ”försonar världen med sig själv”.
Denna gudshandling bryter igenom
rättsordningens ram. Kärlekens självutgivelse och
offergärning skapar en ny ordning av högre dignitet. —
2) Den skolastiska
försoningsteorien s signatur är däremot en obruten
rättsordning och en genombruten gudshandling. Denna
teori har sina rötter inom den gamla kyrkans
västerländska teologi (Tertullianus och Cyprianus)
men blir klart utbildad först genom Anselm o.
1100. Gud tänkes här visserligen såtillvida som
f:s subjekt, att han sänder Sonen i världen. Men
när det sedan gäller den avgörande
försonings-handlingen, ”satisfaktionen”, lägger man den
avgörande tonvikten på den prestation, vilken
Kristus som människa -— qua hom’o — utför.
Därigenom blir gudshandlingen genombruten. F. blir
icke, som för den klassiskt kristna tankegången,
det verk, där Gud på en gång försonar och
försonas, utan i stället till en del ett gudomligt verk
och till en del en av Kristus som människa å
mänsklighetens vägnar given kompensation åt
Gud: Kristi korsdöd fattas som en ersättning för
vad mänskligheten genom synden förbrutit. Sam-
— 31 —
— 32 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
