Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning - Försoningsdagen - Försoningsförbundet - Försoningsstriden - Förspel - Försprångsvinkel - Förspänd betong, initialspänd betong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSPÄND BETONG
tidigt bevaras då rättsordningen obruten. Det hela
går ut på att uppvisa, att försoningsverket är fast
inställt inom rättsordningens ram. Denna
förso-ningsteori dominerar under medeltiden samt
upptages i allt väsentligt också inom den
efterreforma-toriska skolastiken, den s.k. ortodoxien, även om
vissa modifikationer här kunna iakttagas. — 3)
Inom den på idealistisk grundval vilande
försoningsteorien skjutes tanken på f. som en
gudshandling ännu mera undan. Också när man
här vill framhäva betydelsen av Kristi gärning,
fattas Kristus väsentligen som mänsklighetens
”religiösa urbild” (Schleiermacher), som
”idealmänniska”, som förkroppsligandet av det religiösa el.
sedliga idealet etc. Tack vare detta ”ideal” och
dess verkningar inom mänskligheten ser Gud
denna i ett ”försonande” ljus. Det blir alltså här,
också när Kristus kommer i betraktande,
väsentligen fråga så att säga om en linje nedifrån uppåt,
från människan till Gud. Den idealistiska
förso-ningstypen polemiserar starkt mot den skolastiska
typens legalistiska hållning. Detta betyder
emellertid icke något genombrytande av rättsordningen
i den klassiska försoningstankens mening utan i
grunden blott, att det legalistiska betraktelsesättet
ersättes av ett moralistiskt (1700-talet) el. ett
eticis-tiskt (1800-talet, Schleiermacher, Ritschl). — En
jämförelse mellan dessa 3 huvudtyper visar, att
kristendomens egenart ojämförligt starkast
kommer till uttryck inom den typ, som här betecknats
som den klassiskt kristna. Det väsentliga ligger
därvid icke i den föreställningsdräkt, i vilken
för-soningstemat här kunnat klädas, utan i det
religiösa grundmotiv, som här tar sig uttryck. F.
fattas helt och hållet som den gudomliga kärlekens
väg till människan. Denna gudomliga kärleks
radikala motsatsförhållande till det onda kommer
först då otvetydigt till uttryck, när f. utföres i
och genom kärlekens självutgivande offergärning.
Men samtidigt framträder då också denna
gudomliga kärlek som den segrande och suveräna. Den
kristna försoningstanken är knuten till korset. Men
detta är då segertecknet. Den kristna symbolen
framför andra är triumfkrucifixet. — Litt.: A.
Ritschl, ”Die christliche Lehre von der
Rechtfertig-ung und Versöhnung” (3 bd, 4 Aufl. 1895—1903); H.
Mandel, ”Christliche Versöhnungslehre” (1916); H.
Rashdall, ”The idea of atonement” (1920); E.
Bil-ling, ”F.” (2 uppl. 1921); J. Lindskog, ”F.” (1923);
G. Aulén, ”Den kristna f.-tanken” (1930), ”Den
all-männeliga kristna tron” (4 uppl. 1943); E. Eidem,
”Den lidande Guden” (3 uppl. 1932); A. Nygren,
”F.” (s.å.); Hj. Lindroth, ”F.” (1935); ”Gestaltung
der Erlösungsidee in Ost und West” (i
”Eranos-Jahrbuch”, 4—5, 1936). G.Au.
Försoningsdagen, hebr. Jöm hakkippurim, Jöm
kippür, den stora årl. återkommande botdag, som
skulle bringa soning (expia’tio) för Israels folk,
prästerna och helgedomen (jfr Judendom). Den
beskrives bl.a. i 3 Mos. 16 (prästskriften), ett
kapitel, som ej är enhetligt och i sin nuv. gestalt
av sen upprinnelse. Festen själv däremot
innehåller många mycket gamla drag, framför allt
utlottandet av en bock, på vilken folkets synder
överfördes, varefter den sändes ut i öknen till demonen
Asasel. F. hör nära samman med nyårsfirandet;
att den numera faller på den io:e dagen i 7:e mån.
(Tisri, medio sept.—början av okt.) beror på ändrad
tideräkning. I sin nuv. form har f. sina förelöpare
i de i Hes. 45:18—20 omnämnda botdagarna. I
överensstämmelse med den efterexiliska kultens
dystrare, ”sonande” karaktär blev f. den viktigaste
högtiden, enl. prästskriften det enda tillfälle, då
översteprästen fick ingå i det allraheligaste. F.
har emellertid efter hand fått karaktär icke endast
av att vara botgöring utan även av den meddelade
syndaförlåtelsen, varför i densamma även
förekomma inslag av glädjefest. Gudstjänsten varar
från tidigt på morgonen till skymningen. Den
liturgiska höjdpunkten utgöres av Awoda (hebr.,
offertjänst), en framställning av soningsriten i
templet i Jerusalem. F. avslutas med att det blåses i ett
horn (Schofar). — Lilla f. (Jöm kippür kätän)
kallas förberedelsedagen till ”nymånadsdagen”
(Rösch hachödesch), den dag, som börjar den
judiska mån., sedan 1500-talet med botdagskaraktär. —
Litt.: S. Landesdorfer, ”Studien zum biblischen
Versöhnungstag” (1924); I. Schur,
”Versöhnungs-tag und Sündenbock” (1933); M. Zobel, ”Das Jahr
des Juden” (1936). G.Bsm;S.N.
Försoningsförbundet, se Internationella
förso-ningsförbundet.
Försoningsstriden, den strid mellan den juridiska
och den religiösa uppfattningen om försoningen,
vilken på 1870—80-talen utkämpades i Sverige och
som var en av orsakerna till Svenska
missionsförbundets uppkomst. Den grundåskådning, som var
förhärskande var den lutherska ortodoxiens, enl.
vilken Gud för att kunna förlåta måste erhålla
gottgörelse för den skuld, som människan genom
sin synd åsamkat sig. Denna gottgörelse gav
Kristus åt Gud genom sitt heliga liv och genom att
lida ett oändligt straff. Gentemot detta
betraktelsesätt uppträdde bl.a. N. Ignell, C. J. Boström och
O. F. Myrberg. En allvarligare strid uppstod dock
först, då P. P. Waldenström* 1872 i en
uppseendeväckande predikan gjorde gällande, att Gud icke
var i behov av någon gottgörelse för att kunna
förlåta, ty Guds egentliga väsen är oföränderlig
kärlek. Gentemot Waldenström uppträdde många
av kyrkans vid denna tid mest kända biskopar och
predikanter, ss. A. F. Beckman, L. Landgren, M.
Johansson, C. Norrby och G. E. Beskow. — Litt.:
”Förteckning över sv. skrifter och art. rörande
striden i försoningsfrågan” (1913). C.O.
Förspel. 1) Kortare akt, som sammanhänger med
och förbereder el. inleder större dramatiskt verk;
även kortare, slutet dramatiskt tillfällighetstycke,
ofta i allegoriens form, vilket inleder
festföreställning och apostroferar dess syfte. Jfr Prolog.
2) Mus., beteckning för de inledande takterna,
t.ex. i pianoackompanjemanget till en sång, innan
sången själv börjar; inledande musik till drama,
opera, operett (jfr Uvertyr); organistens
preludie-rande förberedande av koralen; inledning över
huvud till musikalisk komposition (se Preludium).
Försprångsvinkel vid framhjul på bilar och
cyklar, dets. som castervinkel*.
Förspänd betong, initialspänd betong,
kännetecknas av att längsarmeringen, vilken i
regel består av fina ståltrådar, hålles kraftigt
spänd under hårdnandet, vilket medför, att den
färdiga gjutkroppen (vanl. en balk)
sammandrages och oftast även krökes något till följd av
SU n.
2 — Red. avsl. ,8/e 49.
— 33 —
— 34 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
