Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förvittring, vittring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRVITTRING
Solsprängning i granit. S.v. Texas, USA.
sprängning. Frostsprängningen tillhör därför de
polära och kalla tempererade zonerna samt
hög-fjällsområden, där den ofta är så gott som
ensamrådande. Mäktiga anhopningar av
skarpkantiga block (blockhav), stenskärvor, grus och sand
utgöra vittringsprodukterna. Där de genom
vatten- el. vindtransport och jordflytning bortskaffas,
fortskrider processen snabbt mot djupet och
orsakar bergens nedbrytning. —
Saltsprängningen är en i princip likartad process inom
varma och torra ökentrakter; den verkande
kraften frambringas där inom ytzonen genom
volymökningen vid kristallisation av de i bergarternas
porer och sprickor cirkulerande saltlösningarna.
— Solsprängningen betingas av ömsevis
stark uppvärmning (instrålning) om dagarna och
avkylning (utstrålning) om nätterna el. m.a.o.
temp.-växlingar (utan tillhjälp av isens
sprängver-kan), vilket medför omväxlande utvidgning och
sammandragning hos ytlagren (men däremot ej
hos deras underlag) med åtföljande sprickbildning
och söndergrusning. Solsprängningen är därför
starkast i de vegetationslösa ökentrakterna, där
temp.-skillnaden kan uppgå ända till 700 om
dygnet. Mörka, värmeabsorberande bergarter
angripas mer än ljusa. Även i detta fall blir resultatet
bergens sönderfallande till block-, grus- och
sandmassor, varav de finare produkterna
omhändertagas av vinderosionen, kvarlämnande en stenöken
(se öken). Solsprängningen är i Fennoskandia
obetydlig. — Den kemiska f. betingas
framför allt av vatten med däri lösta ämnen, av vilka
koldioxid är det vanligaste. Denna senare, som
är en normal beståndsdel i atmosfären (c:a 0,04%),
upptages i regnvattnet. När sådant vatten sipprar
genom ett kalkstenslager, bildas i vatten lösligt
kalciumbikarbonat, Ca(HCO3)2, varvid kalken i
större el. mindre omfattning upplöses. Likaledes
angriper det kolsyrehaltiga vattnet i sht
silikat-bergarternas fältspat- och glimmermineral. Den
kemiska f. bestämmes till sin art av klimatets
beskaffenhet, till sin hastighet av bl.a. bergarternas
kemiska sammansättning och deras grad av
mekanisk f. Basiska eruptivbergarter undergå
lättare kemisk f. än kiselsyrerika. Vid långt gången
kemisk f. sönderdelas de huvudsaki. av kvarts
samt silikat av kalium, natrium, kalcium,
magnesium, järn och aluminium bestående vanliga
bergarterna till karbonat, hydrat och en del löslig
ki-selsyra, vilket till stor del löses och bortföres.
Kvar stanna blott de kemiskt opåverkade
kvartskornen i form av sand samt därjämte aluminium,
som övergått till olösliga kollodiala lersubstanser
(aluminiumsilikater) av växlande sammansättning,
bl.a. kaolin, och som utgöra en väsentlig
beståndsdel i vissa leror. Förr el. senare komma dessa
huvudprodukter av f. till avsättning i hav och
sjöar, kvartskornen som sand, lersubstanserna
som lera samt karbonaten (mest kalciumkarbonat)
som kalkslam, vilka sedermera vid hårdnandet
övergå till de tre huvudgrupperna av
sedimentära bergarter: sandsten, lerskiffer och kalksten. —
Den senare tidens intensiva forskningar i
markläran visa, att den kemiska f. är en svårutredd
och under olika klimatförhållanden till sin natur
starkt växlande process. De vanliga
bergartsmine-ralen äro i rent vatten nästan olösliga, men det i
vittringszonen cirkulerande vattnet har från
luften upptagit syre, koldioxid, amoniumnitrit (4—5
ggr mer i tropikerna än i tempererade zoner) och
nitrater m.m. samt vid sin passage genom ytlagret
med dess växttäcke ofta ytterligare koldioxid,
humussyror o.a. organiska syror av reducerande
natur. Den kemiska f. i varma, nederbördsrika
regioner blir i stort sett en hydrolyserings- och
oxi-dationsprocess med av järn- och manganoxid
mörkt rödfärgade vittringsprodukter, ss. laterit*,
i tempererade zoner däremot mer en
reduktions-process med överföring av trevärdiga
järnföreningar till mer vattenlösliga tvåvärdiga, som
utlakas och förläna vittringsprodukterna ljusa
färger. I kalla zoner är den kemiska
förvittringspro-cessen, bl.a. på gr. av frånvaro av nämnvärt
växttäcke, utan betydelse. Ofta bestämmande för det
kemiska vittringsförloppet blir den hastighet,
varmed det avdöda växtavfallet på markytan
oxideras och därmed försvinner. Detta åter beror på
storleksförhållandet mellan temp. och nederbörd.
I kalltempererade regioner, ss. n. halvklotets stora
barrskogsbälte, dit Fennoskandia räknas, och
särsk. i de n. och fuktiga delarna försiggår denna
oxidation blott långsamt, bl.a. på gr. av för liten
avdunstning och därav beroende dålig
genomluft-ning av matjordslagret, som tillväxer genom mer
el. mindre oförmultnat växtavfall (se Förna och
Humusämnen) och inverkar reducerande på
underliggande mineraljord och bergarter (se Podsol).
I heta och varmtempererade trakter däremot är
temp. i allm. tillräcklig i förhållande till
nederbörden för en snabbare oxidation av växtavfallet
genom luftens syre, varför vittringsförlopp av nyss
anförd natur där äro sällsynta. — Inom större
delen av jordytan är nederbörden större än
avdunst-ningen. Härav alstras en nedåtgående
vatteninfiltration med utlakning av salterna i vittringszonens
ytlager. Motsatsen äger rum i torra och varma
trakter med större avdunstning, där genom
kapillär uppsugning en uppåtstigande strömning
bildas med utfällning och anrikning vid markytan av
salter från vittringszonens undre del. Berghällar
och block äro därför i ökentrakter gärna belagda
med en saltkrusta men i det inre ihåliga el. porö-
— 121 —
— 122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
