Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förvärmning - Förvärvade egenskaper - Förvärvsavdrag - Förvärvslagen - Föryngring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRYNGRING
luftfläkt (”fläktvärmare”). Ett ex. på vid
ång-anläggningar ofta använd regenerativ f. är F.
Ljungströms luftförvärmare, vars verksamma
organ utgöres av en långsamt roterande kropp,
bestående av likt ekrar ställda, uppskurna plåtar.
Rotorns ena halva passeras axiellt av rökgaserna,
den andra av luften i motström. Vid rotation
komma sålunda värmda partier av plåtarna att
bestrykas av luften. — Vinsten av att använda
luftförvärmare ligger icke endast i att
anläggningens verkningsgrad höjes, bl.a. genom att
luftöverskottet kan minskas; man erhåller dessutom
en förhöjd belastningsförmåga och kan vara långt
mindre nogräknad med avseende på bränslets
torrhet, än vad som eljest är möjligt. — F. för luft
användas i största utsträckning även vid
martin-ugnar samt vid masugnar, i det de äro helt
utslagsgivande för dyl. anläggningars ekonomi. På
gr. av att det här är fråga om mycket höga
temp. komma övervägande regenerativa f. till
användning, varvid ett gallerverk av eldfast tegel
användes som värmeackumulator. —
Luftförvärm-ning med hjälp av avgaser användes även i
begränsad omfattning vid förgasarmotorer, särsk.
då ytterluften har låg temp. och bränslet är
svår-flyktigt. Här medför den dock samtidigt vissa
olägenheter, i det att motorns effekt sjunker, i
samma mån som luften förvärmes, näml, på gr.
av att den pr kolvslag insugna viktsmängden
luft minskas vid stegrad temp. A.Lg.
Förvärvade egenskaper, sådana egenskaper hos
en individ, som framkallas genom speciella yttre
förhållanden och påverkningar. Urspr. skapades
begreppet av lamarckismen (se Utvecklingsläran)
för att huvudsaki. beteckna de egenskaper, som
utvecklades genom individens egna åtgöranden,
t.ex. stark muskulatur hos den, som utfört hårt
kroppsarbete. F. hänföras av den moderna
ärft-lighetsläran till modifikationerna, vilka ej äro
ärftliga.
Förvärvsavdrag, se Familjebeskattning.
Förvärvslagen, jur., se Jordförvärvslagen.
Föryngring. Alla organismer ha en begränsad
livslängd*. Denna är visserligen hos olika former
av mycket olika längd, från några timmar till
tusentals år, och ofta underkastad betydande
växlingar även hos individer av samma art, men förr
el. senare inträda dock ålderdomsförändringar (se
Ålderdom), som angripa livsviktiga organ och
slutl. leda till döden, ålder4omsdöden, den
naturliga döden. Sedan urminnes tider har väl den
förhoppningen hägrat för människorna att finna ett
medel, varigenom inträdandet av
ålderdomsför-ändringarna så länge som möjligt kunde förskjutas
el. en redan inträdd ålderdomssvaghet kunde
till-bakaträngas, så att den åldrade åter kunde
komma i åtnjutande av ungdomlig kraft — bli
föryngrad. På detta område ha kanske mera än på
något annat humbug och charlataneri ockrat på
mänsklig lättrogenhet. — Först under senare
tider har ett mera systematiskt vetenskapligt arbete
inriktats på åldrandets problem, dels beträffande
de histologiska förändringar, som vävnader och
organ undergå med den stigande åldern, och dels
beträffande de eventuella orsakerna härtill. Med
den under senare årtionden vunna mera ingående
kännedomen om den inre sekretionens* stora
be
tydelse för livsprocessens normala förlopp ha
åtskilliga forskare trott sig böra söka orsakerna till
åldrandet i rubbningar i vissa inresekretoriska
körtlars verksamhet. Den, som först riktade
uppmärksamheten härpå, var den franske fysiologen
Brown-Séquard*. Han antog, att
ålderdomsför-ändringarna i väsentlig grad voro betingade av en
minskning, resp, ett upphörande av
könskörtlar-nas endokrina verksamhet. Själv var han vid
denna tid (1889) 72 år gammal och led av
ålderdomssvaghet. I överensstämmelse med sin uppfattning
beredde han så extrakt av hundtestiklar och
injicerade detta under huden på sig själv. Efter
några injektioner kände han en avgjord förbättring
inträda icke blott i det kroppsliga utan även i det
själsliga tillståndet. Han ansåg sig ha blivit
”föryngrad”. De arbeten, som Brown-Séquard i
samband med dessa försök utgav, väckte den allra
största uppmärksamhet, och hans medel prövades
på ett stort antal ålderdomssvaga, men snart
visade det sig dock, att även i de fall, där, som det
det tycktes, en förbättring inträtt, denna var av
kort varaktighet och att ålderdomen åter tog ut sin
rätt. På gr. av den härvid framkallade besvikelsen
föll Brown-Séquards ”föryngringsterapi” i så stark
misskredit inom vetenskapliga kretsar, att icke
ens det värdefulla uppslag, som den onekligen
innehöll, fullföljdes. Först o. 20 år senare upptogo
två forskare, Harms och Steinach, samtidigt
frågan om sambandet mellan den inre sekretionen och
åldrandet. Framför allt var det ett av Steinach
1920 utgivet arbete om f. genom återupplivande av
könskörtlarnas inre sekretoriska funktion, som
tilldrog sig stor uppmärksamhet och framkallade ett
livligt vetenskapligt forskningsarbete på detta
område. Det är tydligt, att man vid dessa
undersökningar i första hand prövat sig fram genom
experiment på djur (råttor, möss, marsvin, hundar
och får m.fl.). Olika metoder ha därvid kommit
till användning, dels överbindning, resp,
överskärning av testiklarnas utförsgångar (Steinach,
Benjamin och Sand m.fl.), dels transplantation av
könskörtlar från yngre på äldre djur (Harms,
Steinach och Voronov m.fl.) och dels vissa
organpreparat (Harms, Steinach, Laqueur och Zondek
m.fl.), ss. av testiklar, äggstockar, främre delen
av hjärnbihanget (prohypofysen) o.s.v. Ur de
föreliggande experimenten och den försiggående
vetenskapliga diskussionen på detta område torde
f.n. framgå, att vid sidan om en del försök, som
ej givit något märkbart resultat, föreligga särsk.
vid transplantationsmetoden en mängd fall, som
lett till en avsevärd förbättring i de åldrade
djurens allmänbefinnande, och att detta ej kan bero
på en tillfällighet. Matlusten har ökats,
kroppsvikten ofta tilltagit, hårväxten förbättrats, så att
nakna fläckar blivit hårbevuxna och pälsen tätare
och glansig, samt den försvagade el. slocknade
sexualdriften åter vaknat. Både med hänsyn till
sitt kroppsliga och sitt själsliga tillstånd ha djur
visat en påfallande förbättring. Orsakerna härtill
torde närmast vara att söka i det förhållandet, att
genom de olika metoderna tillföras kroppen från
könskörtlarna el. direkt genom organpreparaten
hormoner, som i de positiva fallen framkalla en
ökad verksamhet, en reaktivering i organismen i
dess helhet. Huruvida djurens livslängd också
— 125 —
— 126 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
