Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föränderliga stjärnor el. variabler - Förökning - Förökningsskott - För övrigt anser jag, att Kartago bör förstöras - Föttinger-transformator - F.ö.v. - G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRÖKNING
måste med tiden systematiskt ändras, är likväl
denna s e k u I ä r a förändring i ljusstyrkan så
långsam, att den icke blivit märkbar i historisk tid.
Skillnaden mellan stjärnornas ljusstyrka på
Hip-parchos’ och Ptolemaios’ tid och i våra dagar är
i själva verket mindre än medelfelet i
ljusstyrkornas angivna värden. — Som den första bekanta
f. kan man betrakta Mira Ceti (”den underbara
stjärnan i Valfisken”), upptäckt av Fabricius 1596.
Ung. 100 år senare upptäcktes ytterligare 3 f.,
näml. Algol i Perseus av Montanari, y i Svanen av
Kircherus (1686) och R Hydrae av Maraldi (1705).
Under 1700-talet upptäcktes ytterligare 7 f. Alla
dessa upptäckter kunna betraktas som mer el.
mindre tillfälliga biprodukter till andra
astronomiska undersökningar. Först på 1800-talet, genom
Argelander, Julius Schmidt m.fl., utfördes
systematiska undersökningar över stjärnornas
fotometriska ljusstyrka, varigenom antalet f. betydligt
ökades, i sht sedan fotografien börjat användas
inom astronomien. Stor användning vid
uppsökandet av nya f. har också det s.k. blinkmikroskopet.
— F. betecknas inom den astronomiska
litteraturen vanl. med en stor bokstav samt stjärnbildens
namn, så att den först upptäckta f. inom t.ex.
stjärnbilden Andromeda betecknas med R
Andro-medae, de därnäst upptäckta inom samma
stjärnbild med S, T ända till Z Andromedae. Om
ytterligare f. upptäckas inom samma stjärnbild,
benämnas dessa med två stora bokstäver: RR, RS etc.
F. kunna indelas i följ. 4 grupper: 1)
förmörkelse- el. algolvariabler (se Algolstjärnor och
Dubbelstjärnor), 2) periodiska f., 3) oregelbundna f.,
4) nya stjärnor*. — De periodiska f.
kunna uppdelas i 3 underavd., den första med
perioder mindre än 1 dag, den andra med en period
mellan 1 dag och ung. 60 dagar och den tredje
med ännu längre perioder. Den sistn. avd.
omfattar de s.k. långperiodiska f., under det att
den första och andra avd. tillsammans innehålla
de kortperiodiska f. Dessa senare pläga
också kallas cepheider*, med vilket namn man
dock stundom betecknar endast de f., som ha en
period mellan 1 och 60 dagar, under det att de f.,
som ha en period kortare än 1 dag, pläga kallas
clustervariabler, enär de oftast förekomma i de
klotformiga stjärnhoparna, globular dusters (se
Antalgolstjärnor). -— De långperiodiska f. ha
perioder, som äro längre än 60 dagar och kunna
gå upp till bortåt 2 år. För de flesta ligger
perioden mellan 250 och 400 dagar. Periodens längd
är emellertid ej fullt konstant, för Mira Ceti t.ex.
varierar perioden mellan 320 och 370 dagar, och
likaså varierar ljuskurvans form rätt betydligt vid
olika tider. Ljusvariationens storlek är betydligt
större än för cepheiderna och uppgår ofta till 8
magnituder el. ännu mera. De långperiodiska f.
äro alla röda stjärnor med bandspektra, vanl.
av typen M el. N. Genom mätningar, utförda med
interferometer, har man funnit, att de
långperiodiska f. äro mycket stora stjärnor, med radier
uppgående till samma storleksordning som jordbanans
radier el. ännu större. — Litt.: C.
Payne-Ga-poschkin & S. Gaposchkin, ”Variable stars”
(1938). Ch.
Förökning. 1) Biol., se Fortplantning. — 2) F.
i befolkningsstatistisk bemärkelse, se
Fruktsamhet.
Förökningsskott, bot., se Fortplantningsskott.
För övrigt anser jag, att Kartago bör förstöras,
se Praeterea censeo.
Fötfinger-transformator, tekn., se Hydraulisk
kraftöverföring.
F.ö.v., se Första öppet vatten.
G, 7:e bokstaven 1 många från latinet
härstammande europeiska alfabet. Det uppkom hos
romarna genom förändring av c-typen. I svenskan,
liksom vanl. i de nyare europeiska språken, uttalas g
framför konsonanter och s.k. bakre vokaler (grå,
gå) som en tonande velar explosiva; i holländskan
dock som /-ljud; i sv. gjuta o.s.v. är g stumt.
Framför s.k. främre vokaler har g många ljudvärden, i
sv. vanl. som j (i arvord utvecklat av äldre dj av gj
av g, 7), t.ex. genom, giva (vilket uttal även
förekommer efter l, r, t.ex. svalg, borg), stundom som
J, t.ex. gentil-, i norskan som J; i danskan och tyskan
som g; i engelskan som g, resp, j; i franskan som z
o.s.v. I svenskan uttalas g även som k, t.ex. bragt,
skogsfågel, el. som rj, t.ex. vagn, vilket ljud också
betecknas med n+g, t.ex. gång. Danskan har efter
vokal uttalet 7, där g ej är stumt (pige). I tyskan
uttalas g i olika ställningar ofta som z, x el. 7- —
Det svenska g-ljudet i arvord har flera källor. Vanl.
går det tillbaka till urgermanska 7 av
urindoeuro-peiska gh (varav t.ex. sanskr. h el. gh, lat. h), t.ex.
stiga: sanskr. stighnömi, gul: lat. helvus; men även
på t.ex. urindoeuropeiska k, t.ex. låga, lat. lu’x, gen.
lucis. Stundom har svenskt g-ljud på gr. av
ton-viktsförhållandena uppstått ur germanska k, t.ex.
taga, fsv. taka, el. jag, fsv. iak. Indoeuropeiskt g
har däremot i svenskan blivit k.
I musiken är G (g) benämning på
grundskalans 5:e ton (det medeltida tonsystemets 7:e ton;
se A). I de romanska länderna kallas tonen sol.
Efter linjesystemets införande i notskriften har
bokstaven G (stiliserad) tagits i bruk som klav för att
markera den linje i systemet, som skall beteckna
tonen G.
G el. g förekommer f.ö. i många
förkortningar, t.ex. för gram och för lat. Gaius och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
