Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gaddi, 2. Taddeo - Gaddi, 3. Agnolo - Gaddlösa bin - Gaddsteklar - Gade, Niels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GADDLÖSA BIN
lare (d. 1366), var trol. Giottos lärjunge, i varje
fall dennes främste efterföljare. Som hans
främsta verk betraktas freskerna i Santa Croces
Baron-cellikapell, Florens, tillkomna o. 1340 (scener ur
Marias liv); omstridd är den berömda
nattvards-fresken i refektoriet där. Vidare märkas hans
fresker i San Miniato, Florens, och i San
Fran-cesco, Pisa. — Litt.: O. Sirén, ”Giotto and some
of his followers” (2 bd, 1917).
3) A g n o 1 o di Taddeo G., den föreg:s son
och lärjunge (d. 1396), den siste representanten för
giottotraditionen, målade i början av 1390-talet i
Santa Croce, Florens, en cykel fresker med det
heliga korsets legend.
Gaddlösa bin, Meliponi’nae, underfam. av fam.
bin med släktena Melipo’na och Trigo’na,
förekomma i såväl Gamla som Nya världens tropiska trakter.
Hit höra de minsta bin, som finnas, med en längd
av blott 2—3 mm, men honan av en del arter kan
bli intill 1 cm. Deras gadd är rudimentär, kort
och trubbig och användes icke som vapen.
Däremot kunna de åstadkomma smärtsamma bett med
sina käkar. G. leva i stora samhällen, stundom
på mer än 50,000 individer, som bestå av ett
flertal (2—24) drottningar jämte drönare och
arbetare. Bona anläggas vanl. i ihåliga träd el.
bamburör men kunna även fästas fritt i träden el. på
marken. Materialet är vax med riklig
inblandning av lera el. jord, stundom växtdelar. I boet,
som är försett med ett smalt ingångsrör, äro de
vågräta yngelkakorna placerade ovanför varandra
och sammanhållna av lodräta balkar som i våra
sociala getingars bon, men cellerna äro
uppåtrik-tade. Utom yngelkakorna finnas mera
oregelbundet placerade hopar av större förrådsceller, i
vilka pollen och honung lagras. Efter befruktningen
sväller drottningens bakkropp upp starkt, och då
därtill kommer, att hennes vingar under
äggläggningen bli slitna till korta stumpar, kan hon icke
längre flyga. Yngre honor taga därför initiativet
till ny svärmbildning. Sedan äggen lagts i
yngel-cellerna och dessa försetts med näringsförråd,
tillslutas de, och larverna matas således icke vidare.
Vaxet, som bina alstra genom avsöndring från
ryggsidan, är mörkt, fnjukt och tekniskt
oanvändbart, medan honungen, som är särdeles
välsmakande, tillvaratages av infödingarna. Bina hållas
stundom i burar, men någon verkligt rationell
bi-avel ha de icke givit upphov till. E.Wn.
Gaddsteklar, Aculea’ta, underordn. av ordn.
stek-lar. G. ha bakkroppen intill mellankroppen starkt
hopdragen, stundom så att ett smalt skaft bildas.
Egendomligt för dem är, att honornas
ägglägg-ningsrör är ombildat till en gadd. Av de båda
sista bakkroppsledernas tre par extremitetartade
bihang är det ena paret ombildat till två nålfina
stickborst, som hos tambiet dessutom äro besatta
med bakåtriktade hullingar. Ett annat par är
sammanvuxet till den s.k. gaddrännan, av vilken
stickborsten äro omslutna. Gaddrännan är försedd med
två längslöpande skenor, som äro inpassade i
längsrännor på stickborsten och ge dessa stöd, då
de glida ut el. in. Gaddrännan är dessutom
genomdragen av en kanal, i vilken giftet från
giftkörtel och giftblåsa rinner ut, när gadden stingei
(se Giftiga djur). Det återstående paret bihang
bildar ett par sidovalvler, som tjäna som skydd
och känselorgan. Gadden tjänstgör dels som
försvarsvapen, dels till bytets förlamande i de fall,
då detta utgöres av t.ex. insektslarver el. andra
djur. I åtskilliga fall är gadden förkrympt men
giftkörtlarna bibehållna, t.ex. hos gaddlösa bin el.
ett flertal myror; hos de senare kunna även
giftkörtlar saknas. G. representeras i Sverige av fam.
bin, rovsteklar, getingar, dolksteklar,
spindelstek-lar, planksteklar, vägsteklar och myror. Till g.
ansluter sig också fam. guldsteklar. E.Wn.
Gade [-Öa], Niels Wilhelm, dansk tonsättare
(1817-—90). G., som var son till en
instrumentma-kare, studerade först violin för Wexschall och
från 1838 komposition
för A. P. Berggreen i
Köpenhamn. 1832
debuterade han som
kon-serterande violinist och
blev 1834 medl. av Det
Kgl. Kapell. Han slog
1841 igenom som
tonsättare med uvertyren
”Efterklang av
Ossi-an” samt fick 1843
sin första symfoni, i
c moll, framförd i
Leipzig av
Mendels-sohn med
Gewand-hausorkestern, för
vil
ken han själv sedermera 1844—45 blev
vikarierande och 1847—48 ord. orkesterledare. Kriget
1848 tvang G. att resa tillbaka till Köpenhamn,
där han 1850 blev dirigent för Musikföreningen,
1851 organist vid Garnisonskyrkan och 1865
lärare vid och dir. för konservatoriet. Han gjorde
även en rad konsertresor, bl.a. till Leipzig och
Birmingham. G. blev 1879 hedersdr vid
Köpenhamns univ. — G. är det största namnet inom
dansk musik under 1800-talet. Han var blott 24
år gammal, då han 1841 vann första priset i
Dansk Musikförenings kompositionstävlan med
sin konsertuvertyr ”Efterklang av Ossian”; den
dittills okände violinisten i hovkapellet blev med
ens en berömd man. Samtidens intresse är också
lätt att förstå. Dansk musik hängde vid denna
tid ännu fast vid gamla stilideal, och ehuru
anknytningar funnos till de samtida romantiska
strömningarna ute i Europa, saknades dock någon
bärande representant för de nya idéerna. Då kom
G. med sin Ossianuvertyr, över vilken han som
motto satt några versrader ur en känd dikt av
Uhland, vilka i övers, lyda: ”Må vi ej vara
formellt bundna, vår konst heter poesi”. Detta var
en äkta romantisk programförklaring, och
tonspråket i kompositionen ägde också nya
uttrycksmedel. Med sin uvertyr gav G. dansk musik ett
nytt originellt verk av betydande värde, som
betecknade en vändpunkt och nyorientering. I
fortsättningen blev han en medelpunkt i danskt
musikliv, och hans första symfoni, som fullbordades någon
tid därefter, förskaffade honom även
internationell berömmelse. Den framfördes med stor
framgång av Mendelssohn, och Robert Schumann
skrev en artikel om den unge danske tonsättaren,
vars musik och personlighet omtalades med stor
uppskattning och sympati. Under sin fleråriga
vistelse i Leipzig kom han i nära kontakt med
— 143 —
— 144 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
