Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gagnerus, Samuel - Gagnträ, gagnvirke - Gagnväxter - Gahlin, Thorwald - Gahm Persson, Sigfrid Lorentz - Gahn, ätt (Colquhoun) - Gahn, 1. Johan Gottlieb - Gahn, 2. Henric (läkare) - Gahn, 3. Henrik (kemist) - Gahn, 4. Wolter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAGNTRÄ
— Tillhör ni den där brutala,
aggressiva typen, herr
Karlsson?
Kungl. bibi, och Antikvitetsarkivet 1763, assessor
och translator i det senare 1770. Verksam medl. av
Utile dulci utgav G. dess ”Vitterhetsnöjen”, 1 (1769).
Han utgav ”Erinringar rörande
uppfostringsver-ket” (1774) samt dikter och uppbyggelseskrifter.
Med sitt ”Äreminne öfver G. Stjernhjelm” (1776)
införde G. i Sverige en fransk litterär genre, som
sedan blev flitigt odlad i Svenska akad.
Gagnträ, gagnvirke, den del av trädens
ved, som lämpar sig till bearbetning och ej
endast till bränsle.
Gagnväxter, alla växter, som på ett el. annat
sätt äro till nytta för människan. De flesta g.
ha under tidernas lopp småningom tagits i
odling som kulturväxter*, men åtskilliga finnas
dock, vilka uteslutande utnyttjas som vildväxande,
t.ex. blåbär, lingon och hjortron. I andra fall
komma såväl odlade som vilda typer av en viss
art el. artgrupp till användning, ss. av björnbär,
hallon och smultron. Betydelsen av vildväxande
g. är större inom tropikerna än inom
tempererade områden, vilket sammanhänger med
tropikernas i stort sett primitivare kultur och med den
större mångfalden av nyttiga vilda växter. I sht
där befolkningen är nomadiserande el. över
huvud taget mindre bofast, spela kulturväxterna ingen
el. obetydlig roll. W.
Gahli’n, Hans T h o r w a 1 d, karikatyrtecknare
(f. 14/s 1910), har utbildat en säregen, rätt
fantastisk figurteckningsstil, där människorna
omformas till groteska och krumeluraktiga
marionetter med stora ögon och näsor, utstående
rosettlika öron, långsmala halsar och löjliga små
stickor till ben. G. använder ett fåtal
schematiska typer, gärna
med starkt
överdrivet anletsuttryck
utan individuell
nyansering. Hans
favoritfigurer äro
karikatyrer av den
svenske, något
besvärade el.
spekulative genomsnittsbor-garen och den
världsliga, rätt ohämmade
kvinnan av
kategorien ”höns”. Det
mycket slående
maneret kan i längden
verka stereotypt, men
G:s även i texterna
uttryckta humor,
hopblandande
var-dagskonvenans med
rena tokerier, förmår
uppehålla intresset
för hans ”gubbar”
och ibland öppna
allvarliga perspektiv
bakom löjet. G. har
utg. flera häften, där
hans i pressen
spridda teckningar
samlats, bl.a. det
retrospektiva ”Gahlins
bästa” (1947). H.Ge.
Gahm Persson, Sigfrid Lorentz,
arkivforskare (1725—94), student i Uppsala 1744,
kammarskrivare i Krigskollegium 1750, verksam som
ritlärare. G., som var fattig och sjuklig, använde
all sin lediga tid till att i arkiven samvetsgrant
avskriva historiska och biografiska urkunder.
Dessa G:s saml. (”Acta litteraria 1541—1773”, 20 bd;
biografiska saml., 17 bd; ”Archivum
smolandi-cum”, 12 bd; ”Samlingar om förbudne böcker”,
11 bd) inköptes 1804 av Uppsala umv.-bibl.; en
annan serie ”Archivum smolandicum” finnes i Växjö
stiftsbibl. (12 bd); G:s boksaml. köptes av D. G.
Nescher och kom 1827 till Kungl. bibi. Själv
utgav G. föga, bl.a. ”Kongl. stadgar... ang. Swea
rikes landt-milice” (1762—65). C.V.J.
Gahn, svensk gren av den skotska adelsätten
Colquhoun, känd sedan början av 1200-talet.
Ätten inkom till Sverige på 1560-talet med två
bröder, officerare vid de skotska legotrupper,
som stodo under Charles De Mornays befäl.
Deras namn skrevs i enlighet med det skotska
uttalet Cahun, varav sedan G. Ätten fortlever på
två grenar, stammande från resp. G.i) och 2).
Deras bror, slutl. generalmajoren Carl Pontus G.
(1759—1825) adlades 1809 G. af Colquhoun
men slöt själv sin ätt. C.
1) Johan Gottlieb G., mineralog och
kemist (1745—1818), studerade först i Uppsala men
flyttade 1770 till Falun. Här införde han
förbättringar i kopparsmältningen samt upptog nya
tillverkningar. G. gjorde flera viktiga upptäckter,
som han dock ej själv offentliggjorde utan
överlämnade till Bergman, Scheele och Berzelius, med
vilka han stod i intimt samarbete. Så var
upptäckten, att mangan kan erhållas ur brunsten och
att tungspat innehåller baryt, G:s förtjänst,
liksom också biåsrörets användning i den kemiska
analysen, vilket Berzelius närmare utvecklade. Lj.
2) H e n r i c G., den föreg:s bror, läkare (1747
—1816), med. dr 1772, stadsläkare i Gävle s.å., i:e
amiralitetsläkare 1773—89, assessor i Collegium
medicum 1777—90. G. var den förste, som införde
skyddskoppympning i Stockholm (1802). 1804
förordnades han att pröva förslag till anstalter mot
veneriska smittans utbredande. 1807 var han en
av stiftarna av Svenska läkaresällskapet. 1808
utnämndes han till överläkare vid Krigsakad. G. var
på sin tid en av Sveriges mest bekanta läkare.
3) Henrik G., sonson till G.i), kemist (1820
—74), grundade 1867 en kemisk-teknisk fabrik i
Uppsala, nuv. Henrik
Gahns ab. G. uppfann
aseptin.
4) W o 11 e r
Barclay G., den föreg:s
sonson, arkitekt (f. 13/s
1890), har bl.a. utfört
vissa ritningar till nya
kanslihuset i
Stockholm (tills, med G.
Clason), ett flertal
bostads- och affärshus
där och i landsorten
samt teater och
konserthus i
Karlskrona. G. var 1924—29
verksam inom Stock-
Wolter B. Gahn.
— 159 —
— 160 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
