Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galenobismutit - Galenos - Galens - Galeobdolon - Galeodes - Galeon - Galeopithecus - Galeopsis - Galeoscoptes - Galeotti (Tomaselli), Vincenzo - Galera - Galericulatus - Galerida - Galeries couvertes - Galerius (Gaius Galerius Valerius Maximianus) - Galeruca
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALENOBISMUTIT
Galenobismuti’t, miner., blysulfbismutit, PbBi2S4,
förekommer i blygrå el. tennvita prismatiska
kristaller el. korniga aggregat bl.a. i Nordmarks
gruvor. En selenhaltig form, som påträffats i Falu
gruva, har kallats weibullit.
Gale’nos (lat. Gale’nus), grekisk läkare (129—o.
200 e.Kr.), född i Pergamon och son till arkitekten
Nikon, efter 169 verksam i Rom bl.a. som
Com-modus’ livläkare. G. är den antika medicinens
störste skriftställare, och hans arbeten enbart
inom medicinen anges till mer än 100. Hans samtliga
arbeten uppgå till över 400 och omfatta förutom
medicin de mest skilda områden, ss. filosofi,
språkvetenskap (grammatik), matematik och
juridik. En stor del av dessa skrifter ha gått
förlorade, åtskilliga äro bevarade i arabisk övers. —
G. antog i anslutning till Aristoteles en
ändamålsenlighet hos naturen. Utgående från denna
teleo-logiska uppfattning och tack vare sin oerhörda
beläsenhet lyckades G. sätta det dåtida medicinska
vetandet i ett dogmatiskt ofelbart system, där
intet fanns, som ej kunde förklaras. Tack vare sina
stora kunskaper och sin överlägsna dialektik
lyckades han nedslå varje kritik av sitt lärosystem,
och redan omedelbart efter sin död blev han
erkänd som ofelbar auktoritet. Denna ställning höll
G. genom hela medeltiden, till dess Harvey och
Vesalius, den förre inom den experimentella
fysiologiens, den senare inom anatomiens område,
vederläde de galenska lärosatserna. — G:s största
betydelse ligger i hans hävdande av iakttagelser i
naturen, varvid han anslöt sig till Hippokrates, till
vars skrifter han ävenledes författade rikliga
kommentarer; han insåg emellertid även
experimentets stora betydelse och är att anse som grundaren
av vivisektionen. Vid sina försök på djur fann han
— långt före Harvey —, att, om en artär
överskäres, blod strömmar ut ur denna. Detta stred mot
den då gängse åsikten, att artärerna i huvudsak
in-nehöllo luft (pneuma). Till denna uppfattning hade
man kommit vid liköppningar, då man i själva
verket finner artärerna relativt fattiga på blod,
medan den stora blodmassan är anhopad i
venerna, beroende på hjärtats sista kraftansträngning i
dödsögonblicket. För att förklara utströmmandet
av blod från artärer påstod G., att det fanns små,
normalt tilltäppta porer mellan artärer och vener.
När emellertid en artär överskäres, rusar luften ut,
och det uppstår ett tomrum, och eftersom naturen
hyser en avsky för tomrum (lat. horror vac’ui),
öppna sig porerna, och det i venerna normalt
förefintliga blodet strömmar in i artärerna och fyller
dessa. Då G. ansåg, att artärerna utgingo från
hjärtat och förde pneuma till kroppens alla delar,
för att på sina speciella ställen omsättas i fysiskt,
animaliskt och psykiskt pneuma, blev hjärtats
ut-vidgningsfas (grek, diastole’) den viktigaste, ty
därigenom sögs det genom andningen i lungorna
inkomna pneumat till hjärtat. Pneumat var
människornas stora, gemensamma livgivare. Intressant
är, att G., trots att han riktat muskelläran med
många nya rön, icke ansåg hjärtat vara en muskel.
— Läran om dyskrasierna som orsak till
sjukdomarna utbildade han vidare, och han företräder i
sin patologi en ensidig, på förmenade
fysiologiska grunder uppbyggd humoralpatologi. G. är den
förste, som beskriver de fyra kardinalsymtomen
vid inflammation, näml. rub’or, tum’or, cal’or och
dol’or (lat., rodnad, svullnad, hetta och smärta). Vid
sjukdomarnas behandling väger han indikationer och
kontraindikationer ingående mot varandra. Vanl.
avråder han större ingrepp med undantag för
åderlåtning, vilken behandlingsform också blir den
förhärskande under hela medeltiden. G:s skrifter ha
utgivits av C. G. Kühn (20 bd, 1821—33), en
modern texted. är under utgivning sedan 1914 (i
”Cor-pus medicorum graecorum”). Å.Ch.
Galens, militär, se Blücher, V. K.
Galeob’dolon (till grek, gale’, katt, och bdoVos,
elak lukt), namn på gulplister, La’mium
Galeobdo-lon (Galeobdolon lu’teum), syftande på dess fräna
lukt. Se Plistersläktet.
Galeo’des, släkte av ordn. skorpionspindlar*.
Galeon [-å’n] (ital. galeone av galea, se Galeja),
spanskt el. portugisiskt segelfartyg under senare
medeltiden och början av nyare tiden. Från ringa
storlek utvecklades g. till ett för krigsbruk
användbart fartyg om högst 1,000 tons deplacement, 3—5
master, 30 m långt och 10 m brett samt med
tunga kanoner på huvuddäck och lättare pjäser på
de högt uppbyggda kastellen för- och akterut.
Dylika fartyg bildade kärnan av spanska krigsflottan
till slutet av 1500-talet.
Galeopithe’cus, zool., se Pälsfladdrare.
Galeop’sis, växtsläkte, se Dån.
Galeoscop’tes, fågelsläkte, se Kattfågel.
Galeotti [-ått’i] (eg. T o m a s e 11 i), V i n c e
n-z o, italiensk-dansk balettmästare (1733—1816),
var elev av Angiolini och Noverre och anställdes
1775 som dansör och balettmästare vid Det
konge-lige Teater i Köpenhamn, där han blev den danska
balettens grundläggare. G. var en mycket
framstående konstnär, som i sin art stod före sin tid.
Gale’ra, svampsläkte, se Hättingar.
Galericula’tus, -a, -um (till lat. gale’rus, mössa),
artnamn på frossört, Scutella’ria galericula’ta, och
åsyftande blomfodrets hjälm- el. mösslika
överläpp.
Gale’rida, se Tofslärksläktet.
Galeries couvertes [galri’ kovärt’], fransk
benämning på stenkammargravar med längre, täckt
gång; termen vanl. synonym med svensk g å n
g-g r i f t.
Gale’rius, eg. Gaius G. Valerius
Maximi a n u s, romersk kejsare (d. 311), utnämndes 293
av Diocletianus till caèsar med verksamhetsområde
i Orienten. Ivrig hedning lär han ha eggat
Diocletianus till förföljelserna mot de kristna och
tillämpade strängare än övriga kejsare i sin riksdel de
mot kristendomen riktade edikten. Augus’tus 305
fortsatte han förföljelserna mot de kristna till kort
före sin död. över huvud framträder G. som
full-följaren av Diocletianus’ politiska system; både
med kraft och med lämpor sökte han upprätthålla
dennes skapelse. B.
Galeru’ca el. Galerucell’a, släkte av skalbaggsfam
bladbaggar. I vidsträckt bemärkelse omfattar
släktet i Sverige ett 10-tal, 4—10 mm stora, merendels
gulbruna el. svarta arter med oval, svagt välvd
kroppsform. Larverna, som äro försedda med
svarta borstvårtor, skelettera bladen av olikartade
växter. En del arter uppträda stundom massvis,
ss. G. vibur’ni, olvonbaggen, på
snöbollsbusken, G. tenell’a, smultronlövbaggen, vars
— US —
— 176 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
