Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galeruca - Galesburg - Galets coloriés - Galeus - Galfred från Monmouth - Galgantrot - Galge - Galgenfrist - Galgfysionomi - Galgfågel - Galghumor - Galgorot - Galiani, Ferdinando - Galicien - Galiciska språket och litteraturen - Gaililéen - Galilei, 1. Vincenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALILEI
Galeruca
tana-ceti, renfane-baggen.
larv eg. lever på kärrväxter, på
jordgubbar, G. cap’reae, sälg
löv-fa a gg en, på YaZTr-arter, samt G.
nymphaè’ae, näckrosbaggen,
som angriper näckrosor men
utomlands även uppträtt som
skadedjur på jordgubbar.
Renfane-baggen, G. tanace’ti, är helsvart
och angriper bl.a. potatis och
ro-vor, klöver och gräs och har i
sht uppträtt som skadedjur på
vallar och ängsmarker. E.Wn.
Galesburg [géi’lzbag], stad i v.
Illinois, USA, 60 km s. om Rock Island; 28,876
inv. (1940). G. är en av de platser, där svenskarna
tidigast slogo sig ned i Illinois; 1851 grundades
där en svensk församling.
Galets coloriés [galä’ kålårje’] (fra., färgade
klapperstenar) benämnas av franska arkeologer
stenar med målade tecken, sannolikt magiska, från
azilienperioden.
Ga’leus, släkte av fam. gråhajar*.
Galfred från M o n m o u t h (Galfri’dus
Mon-mouthe’nsis), walesisk krönikeskrivare, se Geoffrey
of Monmouth.
Galgant’rot, farm., se Galangarot.
Galge (eg. böjlig gren; i de flesta germ.
forn-språk även om Kristi kors), ställning för
avlivande av förbrytare genom hängning. G. bestod
urspr. av en upprättstående pelare med en i övre
ändan utskjutande bjälke, allra enklast av en
trädstam med kraftig gren. En senare vanlig
konstruktion är g. av flera fristående bjälkar el.
stenpelare, ovantill förbundna med tvärbjälkar (s.k.
bygalge). Vid större orter bestod g. ofta av en
cirkelformig och ihålig mur, som uppbar
ovannämnda pelare med tvärbjälkar. Den dödsdömde
bands med en snara, fästad vid en tvärbjälke, och
skuffades så ned i g:s ihåliga trumma.
Häng-ningsstraffet ansågs nesligt och brukades spec. på
tjuvar; det avskaffades i Sverige 1858. På
galg-platsen nedgrävdes självmördare och döda
strafffångar. Vid äldre svenska städer (Halmstad,
Lund, Visby m.fl.) liggande Galgeberg,
Galgebacke, Galgevång påminna ännu om g:s allmänna
förekomst. — Litt.: R. His, ”Das Strafrecht des
deutschen Mittelalters” (2 bd, 1920—35); K. v.
Amira, ”Die germanischen Todesstrafen” (i
”Ab-handlungen der Akad. der Wissenschaften in
München”, Hist. phil. Klasse, 1922). K.
Gal’genfrist [-gon-] (ty.), eg. och urspr. om det
korta uppskov, som före hängningen en dödsdömd
brottsling fick för att bereda sig till döden; kort
uppskov med något obehagligt, som dock icke
kan undgås.
Galgfysionomi, bovaktigt utseende.
Galgfågel, eg. om fåglar, som äta de hängdas
lik; person, som förtjänar att hängas; bov, slyngel,
kanalje; skälm, skojare.
Galghumor, humor el. skämtlynne, som en
person visar i en förtvivlad belägenhet.
Galgorot, farm., se Galangarot.
Galia’ni, Ferdinändo, italiensk
nationalekonom, filosof och polygraf (1728—87), föregrep
med genial intuition den modernaste vetenskapen i
arbetet ”Della moneta” (1751), vistades 1759—69
i Paris, där hans outtömliga kvickhet förskaffade
honom stora framgångar inom encyklopedisternas
krets; av hans verk må nämnas ”Dialogues sur le
commerce des blés” (1770), hans samarbete med
G. Lorenzi i den kvicka komedien ”Socrate
imma-ginario” (1775) och hans omfattande brevväxling
med framstående män och kvinnor, till stor del
utgiven. L.L.
Gali’cien, spa. Galicia, landskap i Spaniens n.v.
hörn, omfattande provinserna La Coruna, Lugo,
Orense och Pontevedra; 29,153 km2, 2,638,557 inv.
(1940), gallegos. G:s gamla huvudstad är Santiago,
andra större städer äro La Coruna, Vigo och El
Ferrol vid kusten. Se f.ö. Pyreneiska halvön och
Spanien. — G. tillhörde svebernas rike till 585
och införlivades med detta i västgöternas rike.
1065—72 var det ett eget kungarike men förenades
därefter med Leön-Kastilien.
Galfciska språket och litteraturen. Att en
särskild språkform uppstått i n.v. hörnet av
Pyreneiska halvön beror på etniska förhållanden
(kel-ter och sveber mot iberer och västgöter i ö.), på
romaniseringens olika framträngande, på
administrativa och kyrkopolitiska förhållanden, i det
Galicien dels under romartiden och medeltiden
tillhört ett v. förvaltningsområde, dels varit
självständigt el. förenat med n. Asturien; slutl. ha
sociala förhållanden spelat in (Galiciens avskilda
herde- och fiskarbefolkning). På dessa grunder
har galiciskan kommit att betydligt skilja sig från
spanskan och bli en dial. av portugisiskan, som
den stod än närmare i äldre tid än nu. Den räknas
som ett särskilt romanskt språk och talas f.n.
av c:a 2 mill. personer. Den äger en rik
litteratur. På 1200- och 1300-talen var denna en
avläggare av el. parallell utveckling till den
proven-salska lyriken, och galiciskan var då så populär, att
spanska skalder (bl.a. konung Alfons X)
begagnade sig av den i sin lyrik. Alltsedan har lyriken
odlats flitigt i Galicien, och från Pai Soarés de
Taveirös (1189) till Rosalia Castro de Murguia(i837
—85) el. Manuel Curros Enriques (1851—1908)
m.fl. går en oavbruten led. — Litt.: A. Couceiro
Freijomil, ”El idioma gallego. Historia, gramåtica,
literatura” (1935). Grammatiker även av J. A.
Saco Arce (1868), A. de la Iglesia (3 bd, 1886), V.
Garcia de Diego (1909), Lugris Freire M. (1922);
galicisk-spanska ordböcker av M. Valladares
Nunez (1884), C. Carré Alvarellos, 1 (1928). J.V.
Galiléen (av hebr. gälil, ”krets”, ”område”)
omfattande i äldre tid Aser, Naftali och Sebulon och
bestod i s. av den fruktbara Jisreelslätten, i n. av
galileiska berglandet (bild se sp. 179). G. är ett av
Palestinas fruktbaraste områden. Befolkningen var
sedan gammalt starkt blandad med främmande
element (”hedningarnas G.”, Jes. 9:1, Matt. 4:15 m.fl.).
734 f.Kr. erövrades G. av Tiglat Pilesar III; på
mackabéertiden förenades det åter med Judéen.
Därefter var G. en härd för glödande främlingshat.
Jesus var galilé, och under de följ. årh. blev den
galileiska staden Tiberias säte för ”Stora rådet”
och medelpunkt för rabbinsk lärdom. G.Bsm.
Galile’i. 1) V i n c e n z o G., italiensk
musiklärd och tonsättare (o. 1533—91), var en utmärkt
lut- och violaspelare, intresserad medl. av den
florentinska ”cameratan”, vars strävanden att skapa
i en recitativisk musikstil spåras i hans sättningar
— 177 —
— 178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
