Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galilei, 1. Vincenzo - Galilei, 2. Galileo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALILEI
Landskapsbild från nordostligaste delen av Galiléen.
i •;
till texter frän Dantes ”Divina commedia” och
Je-remias’ klagovisor; dessutom utgav han madrigaler
(1574, 1587) och stycken för luta (1563). Om
förhållandet mellan grekernas och hans egen tids
musik skrev han ”Dialogo della musica antica e
della moderna” (1581); häri offentliggöres hans
fynd av Mesomedes’ hymner. E.Æ
2) G a 1 i 1 e o G., den föreg:s son, fysiker och
astronom (1564—1642), prof, i matematik i Pisa
1589, i Padova 1592—1609, matematiker och filosof
hos storhertigen av Toscana 1610. Tiden efter
kät-tardomen 1633 tillbragte G. huvudsaki. på sin villa
Arcetri vid Florens. Från 1637 var han blind. —
G. har sin största vetenskapliga betydelse som
grundläggare av den moderna mekaniken, som 50
år senare fullständigt utvecklades av Newton. G.
började dessa studier med en undersökning av
lagarna för kroppars fall. Enl. Aristoteles skulle
kroppar falla hastigare, ju tyngre de voro, men
G. fann experimentellt genom fallförsök från
toppen av det lutande tornet i Pisa, att icke
kropparnas tyngd men väl deras täthet utövade inflytande
på kropparnas hastighet vid fallet. Orsaken
härtill fann han i luftens motstånd. I lufttomt rum
falla alla kroppar lika hastigt. Han uppvisade
samtidigt allmänna uttryck för kropparnas
hastighet och tillryggalagda
väg vid godtycklig tid
i dylik fallrörelse*, de
s.k. G:s fall-lagar.
I sammanhang härmed
uppställde han den
s.k.
tröghetslagen, att en kropp,
som ej påverkas av
krafter, rör sig
rätli-nigt och likformigt,
samt k r a f t p a r a
1-lellogrammen,
genom vilken han
studerade kastade
krop
pars fall. Dessa båda lagar upptogos sedan av
Newton som den första och andra rörelselagen.
G. undersökte vidare lagen för en pendels rörelse
och erhöll härigenom för första gången en
möjlighet att mäta tidsintervallers längd, vilket han först
använde för att räkna människopulsens slag pr min
och senare för att konstruera ett pendelur, en
konstruktion, som han visserligen i ritning utförde men
aldrig hann praktiskt realisera. G. har vidare, vid
sina studier över det lutande planet, uppställt den
allmänna mekaniska grundsats, som 150 år senare
av Lagrange kallades de virtuella
hastigheternas princip.
Största uppseende hos sina samtida väckte G.
genom sin konstruktion av den efter honom
uppkallade g a 1 i 1 e i s k a kikaren (el.
teaterkikaren) och dess användande på himlen. Denna
kikare uppfanns 1608 av den holländske
glasögonfabrikanten Lipperhey, varom G. ryktesvis erhöll
underrättelse, varefter han på egen hand gjorde
den erforderliga kombinationen av de båda
linserna i kikaren. Då denna kikare, som förstorade
30 gånger, användes på himlen, upptäckte han
efter vartannat bergen på månen, Jupiters fyra
största månar, Saturnus’ ring (”tredelning”), Venus’
faser, solfläckarna och solens rotation, Vintergatans
upplösning i stjärnor m.m. Det framgick av dessa
astronomiska upptäckter vida lättbegripligare än
ur Copernicus’ beräkningar, att planeterna röra sig
kring solen och att de äro likadana kroppar som
jorden. Det kunde ej undgås, att G., .som redan
förut var anhängare av Copernicus’ lära, genom
dessa upptäckter på himlavalvet kom i allvarlig
konflikt med den i Italien härskande katolska
kyrkan. Denna konflikt skärptes ytterligare, då G.,
som var en stridbar man, i sin ”Dialogo supra i
due massimi sistemi del mondo” (1632) kvickt och
bitande uppvisade det ptolemaiska världssystemets
otillräcklighet inför Copernicus’ och G:s
anmärkningar och upptäckter. G. fördes inför
inkvisitionen, och, även om man ej med säkerhet kan
påvisa, att kroppslig tortyr använts på den nära
70-årige mannen, blev han dock tvungen att i
kyrkan Santa Maria 16/e 1633 på sina knän
”avsvärja, förbanna och avsky” den falska läran, att
solen skulle vara orörlig i världens mitt, och att
lova att underkasta sig alla föreskrivna straff, om
han skulle bryta detta löfte.
G:s filosofiska betydelse framgår huvudsaki. av
följ, två huvudpunkter, a) Han bekräftade ånyo
den stora princip, som uppställts av renässansen,
om det mänskliga vetandets fortskridande och
vetenskapens rätt till självstyrelse, icke blott
gentemot Aristoteles’ auktoritet utan även gentemot
teologiens och bibelns. Den övernaturliga
uppenbarelsen har till ändamål själens frälsning el.
strävar till ett praktiskt mål, men den avser icke
kunskapen om verkligheten, genom vilken Gud har
direkt uppenbarat sig i naturen. — b) G. uppdrog
vidare konturerna för den nya vetenskapens ideal
och metodologiska principer. Den aspekt av
naturen, som den lärde utforskar, är den, som ägnar
sig att uttryckas i siffror cfch figurer. I
matematiken finner man den ”rationella nödvändigheten”,
och denna kan icke vara en hos Gud och en annan
hos människan. Från Gud härrör denna
gemensamma rationella författning, som finnes hos
så
— 179 —
— 180 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
