Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallas, Matthias - Gallatin, Albert - Gallaudet, 1. Thomas Hopkins - Gallaudet, 2. Edward Miner - Gallbildningar, galler, cecidier - Gallblomma - Gallblåsa - Gallblåseinflammat - Gallblåst - Gallbräcka - Galldrivande medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLDRIVANDE MEDEL
trädde G. visserligen åter i tjänst, men mot
Tors-tenson kunde G. intet uträtta, hans armé upprevs,
och själv trädde han ånyo tillbaka från
överbefälet men blev i stället president i hovkrigsrådet. G.
kallades redan av samtiden ”härfördärvaren”, och
den allmänna meningen i Tyskland var den
”väls-ke” generalen föga gunstig. Någon större
fältherrebegåvning ägde G. ej, men han var en klok
och erfaren general och nog bättre än sitt rykte.
Hans även enl. dåtida uppfattning stora
omåttlighet och relativt höga ålder minskade dock både
hans disciplinära förmåga och hans initiativkraft,
vilket förklarar hans motgångar. P.S.
Gallatin [gälLatin], Albert, amerikansk
statsman (1761—1849), född i Schweiz, utvandrade 1780
till Nordamerika. Efter 1784 bosatt i
Pennsylva-ina var G., som tillhörde republikanerna, 1795—
1801 medl. av representanternas hus, 1801—13
unionens finansminister. Som sådan lade han i
dagen stor skicklighet; särsk. arbetade han på att
nedbringa unionens skulder. 1814 var han
freds-underhandlare i Gent, 1816—23 sändebud i Paris.
— Litt.: H. Adams, ”Life of G.” (1879); ”The diary
of James G., secretary of A. G.” (1914). B.
Gallaudet [gälådä’t]. 1) Thomas Hopkins
G., den amerikanska dövstumundervisningens
grundläggare (1787—1851). Efter
dövstumpeda-gogiska-studier i Frankrike under Sicards ledning
upprättade G. en dövstumskola i Hartford (1817)
samt gav impulser till upprättandet av ett flertal
andra dövstumskolor i USA. Undervisningen
bedrevs efter den franska skolans teckenmetod.
2) Edward Miner G., den föreg:s son,
dövstumpedagog (1837—1917), införde efter
studier i ett flertal europeiska lärider talundervisning
vid de amerikanska dövstumskolorna. Han
förordade dock även användning av handalfabet och
åtbörder och grundläde därigenom den s.k.
blandade metoden. I Washington upprättades 1864
ett dövstumgymnasium, vilket på gr. av G:s
insatser 1893 omdöptes till Gallaudet College.
Gallbildningar, galler, cecidier,
missbildningar på växter el. växtdelar, vilka förorsakas av
vissa parasitiskt el. symbiotiskt levande
organismer. Dessa cecidier äro ant. fytocecidier,
då de framkallas genom växter (cecidofyter), ss.
bakterier, slemsvampar och egentliga svampar, el.
z o o c e c i d i e r, då de härröra av djur
(cecido-zoer), ss. maskar, spindlar och insekter. De genom
svampar bildade g. benämnas ofta m y ko c e ci d
i-e r, de genom maskar (rundmaskar), spindlar
(gall-kvalster*) och insekter (gallmyggor, gallsteklar,
gallvivlar, bladloppor och barrlöss; se dessa ord)
framkallade resp, helmintho-, acaro- och
entomocecidier. Se även Galläpplen (med
bilder). Som procecidier betecknar man g.,
som uppstått genom inverkan av insektägg, som
mictocecidier sådana, som bildats på annat
cecidium. — Jfr Domatier. G.
Gallblomma, en blomma, som icke kan sätta
frukt, ss. en hanblomma el. en blomma, som
saknar ståndare och pistill och har till uppgift att
genom sin storlek och färg vägleda insekten vid
pollinationen (t.ex. hos olvon, blåklint, hortensia).
— Som g. betecknas hos Ficus det slag av
honblommor, som ha kort stift och sakna
märkespa-piller.
Gallblåsa, vesi’ca felVea, en päronformad, 30—50
cm3 rymmande behållare för gallan, vilken genom
en 3—4 cm lång gallblåsgång, ductus cys’ticus, står
i förbindelse med levergallgången (se Gallgång).
G. är belägen på leverns undersida och når ofta
med sin kupol ett stycke nedanför leverranden på
en punkt på kroppens yta, något medialt om den,
där mammillarlinjen skär h. nedre
bröstkorgsran-den (jfr fig. 3 å färgpl. vid Blodkärl). Den är med
lucker bindväv fästad vid levern; undre ytan är
klädd av serosa. G:s vägg består av muskulatur
och bindväv och är mot lumen klädd av slemhinna
med cylinderepitel. Slemhinnan bildar rikliga, med
varandra förbundna, låga veckbildningar. G:s hals
förtränges mot gallblåsgången och har här ett par
större spiralgående veck. Gallan samlas från
leverns gallgångar till g. under tiderna emellan
födans passerande av tolvfingertarmen för att
uttömmas, när denna passage äger rum. T.Hn.
Gallblåseinflammation, cholecysti’tis, en rätt
vanlig komplikation till gallsten. I g. sjukna mest
sådana, som tidigare haft gallstensanfall. De få vanl.
ett anfall, som liknar de tidigare
gallstensattacker-na med smärtor i maggropen och under h.
revbensbågen, svårighet att draga djupa andetag,
illamående och ofta kräkningar. Smärtorna gå
emellertid ej över inom de närmaste dygnen som vid
vanliga gallstensanfall utan kvarstå som
obehaglig spänning och smärta. Dessutom blir
bukväggen öm över gallblåsans plats, vederbörande får
feber och ibland lindrig gulsot. De olika
symtomen kunna vara mycket växlande till sin intensitet,
ibland stormande svåra. Endast sällan uppstår g.
i en gallblåsa utan sten, men ibland har intet
gallstensanfall föregått g., fastän sedan lång tid
funnits gallstenar. Gallblåsan blir vid g. utspänd och
rodnar med ett innehåll av mer el. mindre
var-blandad galla. Gallblåseväggen blir ofta avsevärt
förtjockad, ibland genomsatt av varstråk och
små-blödningar, ibland vid elakartad inflammation
brandig, så att den plötsligt brister liksom en
brandig blindtarm. Även om det ej går till synlig
bristning, kommer ofta infektionsämne ut i
omgivande del av bukhålan och ger där en i regel lokal
bukhinneinflammation, en
pericholecysti-t i s. De lätta och medelsvåra fallen av akut g.
gå i allm. tillbaka, bli ibland kroniska g., som
kunna flamma till akut och bli livsfarliga. G. bör
alltid behandlas av läkare och helst vårdas på
sjukhus. Ett operativt avlägsnande av gallblåsan,
cholecystectomi, kan i de flesta fall befria
från den riskabla sjukdomen. P.M.S.
Gallblåst, se Gall, sp. 184.
Gallbräcka, bergstekn., se Bräcka.
Galldrivande medel, cholago’ga, äga förmåga att
öka avsöndringen av galla från levern ävensom
underlätta uttömningen av densamma till tarmen.
Födans beståndsdelar, ss. albumoser och peptoner
(från äggvitan), aminosyror, kreatin, xantiner (från
köttet) och fettet självt stegra sekretionen, likaså
gallsyrade salter, såpor, natriumsalicylat,
natrium-bensoat, möjl. även laxermedel, m.fl. De
parasym-patiskt retande alkaloiderna (pilokarpin, cholin
m.fl.) underlätta och påskynda gallans uttömning
i tarmen, de sympatiskt retande ämnena
(adrenalin, tyramin m.fl.) hämma. I övrigt är läran om
g. föga utvecklad och säkerställd. Dylika medel
— 189 —
— 190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
