Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallfärgämnen - Gallgång - Galli - Gallia - Gallian, Marcello - Galliard - Gallicism - Gallicolae - Galli-Curci, Amelita - Gallicus - Galli da Bibiena - Gallidae - Gallien - Gallieni, Joseph Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLIENI
Fig. 2. Gallgång.
vilket under ljusets inverkan omsättes i u
robi 1 i n, som anses vara identiskt med
sterkobi-linet. G. förekomma normalt i små mängder i
blodet. Vid vissa sjukdomar samlas g. i blodet
i större mängder (gulsot*). Bilirubinets
kalciumsalt bildar ofta konkrement i gallblåsan
(gallsten*). — Jfr Gmelins reaktion. Wk.
Gallgång. Utförsgångarna för leverns sekret,
gallan, kallas g. De börja som små, de enskilda
levercellerna omslutande gallkapillärer, vilka
sammansluta sig till små
g. (fig. i) i den
glis-sonska kapseln.
Dessa sammanlöpa till
allt större och bilda
slutl. i leverporten en
större, 4—6 cm lång
sådan gång,
levergallgången, ductus hepaficus. Denna
förenar sig så med
gallblåsgången,
ductus cys’ticus, till en
stor, 6—8 cm lång
gemensam utförsgång,
gemensamma g.,
ductus cholPdochus
commu’nis, mynnande
vid sidan av el.
jämte bukspottskörtelns
utförsgång på en
knoppformad utbukt-
ning, papilVa Va’teri, i tolvfingertarmens övre del
(fig. 2). T.Hn.
Galli, se Hönsfåglar.
Gall’ia, se Gallien.
GalFian, M a r c e 11 o, italiensk författare (f.
1902), journalist, essäist, dramaturg,
romanförfattare och kritiker, en av modern italiensk
litteraturs mest produktiva, mest bisarra och mest
intressanta gestalter. Bland hans tidigare arbeten
märkas två omdebatterade biogr.: ”1 segreti di
Umberto Nobile” och ”Arpinati: politico e uomo
di sporto”, bägge 1928. Hans följande produktion
sysslade företrädesvis med förhärligandet av
fascismens genombrott: ”Comando di tappa” (1934),
”Racconti per la gente” (1936), ”Quasi a meta
della vita” (1937), ”Dopo guerra” (s.å.). G.Bhg.
Galliard’ (ital. gagliardaj, senmedeltida romansk
dans i snabb 3A (V2) takt, med markant rytm och
livlig och hurtig karaktär, även kallad romanesca.
G. blev vanlig i Spanien
(gallarda) och Frankrike
(gaillarde) och bestod av
perioder om 5 pas (steg)
och ett luftsprång (på pausen i vidstående schema),
allt omfattande 2 takter. På gr. härav kallades den
cinq pas (ital. cinque pas si) och med hänsyftning på
luftsprånget saltarello. En variant, vari vändningar
förekommo, benämndes volta, i Provence volte,
vilken senare av fransmän ansetts vara valsens
ursprung. G. sammanställdes vanl. med p a v a n till
ett danspar (se Svit). Båda danserna blevo
omoderna och undanträngdes före 1600-talets mitt av det
motsvarande paret allemande—courante. [P.Fi]C.A.M.
Gallicism’ (av lat. gall’icus, fransk; se Galler),
för franskan egendomligt uttryckssätt, som upptages
i ett annat språk. I svenskan förekommande g.
härröra i allm. från 1700-talet; många ha sammanhang
med ett högre, förfinat kulturliv.
Gallic’olae, grupp bland gallsteklarna*.
Galli-Curci [-kor’ci], A m e 1 i t a, italiensk
koloratursopran (f. 1889), utbildade sig efter studier
i piano och komposition vid konservatoriet i
Milano på egen hand till sångerska och
debuterade 1909 i Rom som Gilda i ”Rigoletto”.
Efter turnéer i Europa och Amerika knöts hon
1920 till Metropolitanoperan i New York och
var länge en av teaterns mest uppskattade artister.
Bland hennes roller märkas Rosina i
”Barbera-ren i Sevilla”, Gilda i ”Rigoletto”, Mimi i
”Bo-hème”, Violetta i ”La Traviata” och Lakmé. P.L.
Galficus, -a, -um (lat., gallisk, fransk), artnamn
på flera växter och djur, som först upptäckts i
Frankrike.
Galli da Bibiena, italiensk konstnärsfamilj, se
da Bibiena.
GalKidae, fågelfam., se Höns, egentliga.
Gallien, lat. Gall’ia, romarnas benämning på det av
galler bebodda landet i n. Italien och Frankrike.
Landet s. om Alperna, Gallia cisalpi’na el. G. toga’ta,
vilket omfattade Podalen och indelades i G.
cispada’-na och G. transpada’na, indrogs i det romerska
väldet kort efter 200 f.Kr. Av G. på andra sidan
Alperna el. G. transalpi’na organiserades o. 120 f.Kr.
kustlandet mellan Alperna och Pyrenéerna som en
provins. Det kallades G. narbonPnsis el. G. braca’ta.
Det intill Caesars fälttåg oavhängiga G. indelades i
3 prov., vilka sammanfattades i benämningen G.
co-ma’ta. Jfr Frankrike, sp. 280 ff. B.
Gallieni [galjeni’], Joseph Simon, fransk
militär (1849—1916), officer 1870, överste 1891,
divisionsgeneral 1899, avsked 1914, tilldelades 1921
— 5 år efter sin död — värdigheten av marskalk
av Frankrike. G. tjänstgjorde 1878—91 i Afrika,
huvudsaki. i Sénégal, vars område därunder
utsträcktes till övre Niger, 1891—96 i Tongking som
befälhavare i fransk-kinesiska gränsområdet samt
1896—1905 som generalguvernör på Madagaskar.
1908 blev G. inspektör för kolonialtrupperna och
medl. av högsta krigsrådet. Han blev under
fransmännens reträtt
mot Marne 1914 26/s
militärguvernör i
Paris. V» ställdes 6:e
armén (Manoury) under
hans befäl, och med
denna jämte delar av
Paris’ garnison m.m.
bidrog han verksamt
till fransmännens
framgångar i
Marne-slaget 6A—“/s. G:s
insats i slaget har varit
föremål för mycken
diskussion, och man
har velat tillskriva
ho
nom äran av initiativet till slagets igångsättande.
Det torde emellertid nu få anses klarlagt, att detta
tagits av Joffre, om ock G:s förtjänster icke böra
underskattas. I okt. 1915 blev G. krigsminister
och inlade som sådan stora förtjänster om
avhjälpandet av ammunitionsbristen i armén genom
krigsindustriens organisation. Han avgick på gr.
— 197 —
— 198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
