Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallieni, Joseph Simon - Gallienus, Publius Licinius Egnatius - Gallier - Gallierafonden - de Gaulliffet, Gaston Alexandre Auguste - Gallikanism - Gallikanska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLIENUS
av sjuklighet i mars 1916. G. författade bl.a. ”Trois
colonnes au Tonkin 1894—95“ (1899), ”Neuf
ans å Madagascar” (1907) och ”Mémoires. Défence
de Paris” (1920, utg. av hans efterlevande). —
Litt.: P.-B. Gheusi, ”Le maréchal G. (1849—1916)”
(1921); Clergerie & L. Delahaye d’Anglemont, ”La
bataille de la Marne" (1920). E.Bz.
Gallie’nus, Publius Licinius E g n a t
i-u s, romersk kejsare (218—268 e.Kr.), son till
kejsar Valerianus, som 253 utnämnde honom till
medkejsare, efter dennes tillfångatagande av
perserna ensam regent. G:s regering betraktas som
rikets svåraste vanmaktstid. Ehuru G. vida
överträffade 200-talets övriga kejsare i bildning och
trol. även i fältherrebegåvning, kunde han ej
hindra alemannerna och frankerna från att
översvämma Gallien,
Spanien och n.
Italien, goterna från att
erövra Dacien och
plundra
Balkanhalvön. Han måste avstå
åt en motkejsare
Postumus hela
Gallien och åt
Odena-thus Syrien. Däremot
lyckades han nedslå
ett stort antal
medtävlare, vilka man
brukar kalla ”de 30
tyrannerna”. Myntförsämringen drev han till det
yttersta. I sin förvaltningspolitik var G. en
förelöpare till Diocletianus och sökte målmedvetet
centralisera all makt i kejsarens hand; senaten uteslöts
från krigstjänst. Han upphävde sin faders
förföl-jelseedikt och gav de kristna om icke fullständig,
så dock avsevärd frihet. G. var intresserad av
filosofi och vän till Plotinos, lät välja sig till arkont i
Aten liksom Hadrianus, var god talare och
bevarade äldre tiders smak för ett förfinat
levnadssätt men torde ha saknat den hänsynslösa energi,
som tiden krävde. Han mördades i lägret av
sina högre officerare (268). [SSslK.H.
GalEier, se Galler.
Gallierafonden [galjä’ra-], penningfideikommiss,
instiftat 4/ii 1837. 1813 inrättade och förlänade
Napoleon I hertigdömet Galliera i n. Italien åt sin
styvsons, dåv. vicekonungen i Italien Eugène
Beau-harnais’ dotter Josephine (och hennes manliga
av-komlingar enl. förstfödslorätt), som erhöll titeln
furstinna av Bologna. Hertigdömet utgjordes av
slottet Galliera med område n.v. om Bologna,
palats i Bologna etc. Efter furstinnans giftermål
med sedermera konung Oskar I överfördes till
Sverige den å slottet befintliga, dyrbara
tavelsam-lingen 1827, och 1837 såldes det övriga till
Genua. Köpesumman gjordes till
penningfideikommiss. Vid änkedrottning Josefinas död (1876)
uppgick fideikommisset, som därefter innehafts av
konungarna Oskar II och Gustav V, till 600,000
kr. Th.
de Galliffet [da -fä’], Gaston Alexandre
A u g u s t e, markis, fransk militär (1830—1909),
officer vid kav. 1853, brigadgeneral 1870,
divisionsgeneral 1875, avsked 1895. G. deltog i exp. till
Mexico 1862—63 och 1867—68 samt utmärkte sig
under fransk-tyska kriget, särsk. vid Sedan V9 1870,
där han blev krigsfånge. Efter kriget deltog G.
i striderna mot kommunarderna, blev slutl. 1886
medl. av högsta krigsrådet och arméinspektör, i
vilken egenskap han övade stort inflytande på
franska kav:s utveckling. 1899—1900 var G.
krigsminister. — Litt.: L. Thomas, ”Le général de G.”
(1910). E.Bz.
.Gallikanism’, se Gallikanska kyrkan.
Gallika’nska kyrkan, namn på katolska kyrkan
i Frankrike, särsk. med tanke på dess relativa
oberoende av påvedömet (gallikanism).
Ledningen inom g. har omväxlande förlagts till
statsmakten och episkopatet, varför man talat dels
om kungl., dels om episkopal gallikanism.
Termen förbehålles dock stundom för den senare
typen. — Redan från 300-talet framträdde
biskopen av Arelate (Arles) som Galliens primas och
påvens ställföreträdare, höll synoder och
organiserade kyrkan i sitt område. Den kyrkorätt, som
härvid utbildades, kodifierades under Karl den
stores regering (Aachen 802), då monarken gjort
sig så gott som suverän på det kyrkliga området
och påven blivit helt beroende av honom. Efter
Karls bortgång försvagades såväl stats- som
påvemakten, varför ärkebiskoparna en tid
dominerade i kyrkostyrelsen. När det reorganiserade
påvedömet från 1000-talet uppträdde med anspråk
på absolut makt, samtidigt som kraftfulla
regen-ter, ss. Filip August och Filip den sköne, åter
hävdade statens rätt, uppstodo ständiga konflikter
mellan kronan och påvestolen. Till öppen strid
kom det under Bonifatius VIII. Gallikanismens
idéer utbildades under 1400-talet i sammanhang
med de allmänna reformkonsilierna av J. Gerson.
Vid samma tid avvisade en fransk nationalsynod
(1407) påvens övergrepp vid ämbetstillsättningar,
beskattning och rättskipning. En ny
nationalsynod i Bourges 1438 gjorde dessa grundsatser till
rikslag genom den s.k. Pragmatiska
sanktionen (föregavs vara proklamerad av Ludvig
den helige 1268). Denna behöll sin giltighet
under de följ, årh., ehuru kyrkans frihet väsentligen
inskränktes genom konkordatet mellan konungen
och påven 1516 (domkapitlens valrätt avskaffades
till förmån för konungen). Gallikanismen
utbildades under 1500- och 1600-talen obehindrat
vidare trots påvens gensagor. I Declaratio cleri
gallicani* 1682 fick g. i sin statsliga gestalt sin
slutgiltiga utformning. Här stipuleras, att
påv-liga bullor icke få offentliggöras utan konungens
tillåtelse; staten råder över kyrkans egendom och
inkomster; ingen romersk myndighet får utöva
jurisdiktion i Frankrike. Ehuru detta aktstycke
redan på 1690-talet formellt återkallades,
tillämpades det dock i vissa delar ända till
revolutionen 1789. Napoleons konkordat med påven 1801
berövade g. sista resten av självständighet. Under
1800-talet bekämpades gallikanismen av
romantikern J. de Maistre. Dödsstöten fick den av den
ultramontanism, som segrade vid Vatikankonsiliet
1870. — Upplösningen av bandet mellan stat och
kyrka i Frankrike 1905 betydde, att kyrkan helt
ställdes under påvestolens överhöghet. Efter
brytningen 1927 mellan den franska, katolskt inriktade
rojalismen och påvestolen (se Action franqaise)
har man dock i stil med den gamla gallikanismen
bestritt påvens rätt att blanda sig i politiken.
— 199 —
— 200 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>