Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallikanska kyrkan - Gallimatias - Gallinago - Gallinazo - Gallinula - Gallio - Gallion - Gallionella - Gallionsbild - Galliot - Gallipoliexpeditionen - Gallipolihalvön - Gallirallus - Gallisera - Gallisering - Gallisk - Galliska tuppen - Gallium, Ga - Gallko - Gallkremla - Gallkvalster - Gallmark - Gallmyggor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLMYGGOR
— Litt.: G. Desdevises du Dezert, ”L’église et
1’état en France” (2 bd, 1907—09); A. Loisy,
”L’église et la France”, (1925); K. Schleyer,
”An-fänge des Gallikanismus” (1937); V. Martin, ”Les
origines du gallicanisme” (2 bd, 1939). A.Mn.
Gallimatfas (av omstritt ursprung; snarast en
term från de medeltida univ.-disputationerna, till
lat. gallus, tupp, stridstupp, och grek. -mathi’a,
vetande), meningslöst prat, ordsvammel.
Gallina’go, fågelsläkte, se Beckasiner.
Gallinaz’o, art av fam. Nya världens gamar (se
Gamar).
Gallin’ula, se Rörhönssläktet.
GalFio (grek. Gallionj, broder till filosofen Seneca,
romersk prokonsul i prov. Akaja, vilket ämbete
han tillträdde i Korint i början av 50-talet e.Kr.
Enl. Apg. 18:12 ff. blev Paulus av judarna anklagad
inför G. i Korint, vilken dock avvisade
anklagelserna ss. honom ovidkommande religionsträtor. G.
blev avrättad av Nero. — 1905 offentliggjorde
fransmannen A. Bourguet fragment av en
skrivelse från kejsar Claudius, förvarad i Delfi, där denne
bekräftar stadens och templets rättigheter och där
även G. nämnes (G a 1 1 i o-i n s k r i f t e n). S.N.
Gallio’n, sjöv., se Galjon.
GallionelVa, se Järnbakterier.
Gallionsbild, sjöv., se Galjonsbild.
Gallio’t, sjöv., se Galiot.
Galli’poliexpeditionen, krigshist., se
Dardanel-lerna, sp. 1207.
Galli’polihalvön, halvö, tillhörande europeiska
Turkiet, mellan Egeiska havet å ena sidan,
Mar-marasjön och Dardanellerna å den andra. G. är
90 km lång och 4—18 km bred. Den är starkt
kuperad (intill 450 m hög), uppbygges av
ung-tertiära bergarter och täckes delvis av hed, delvis
av olivlundar. G., antikens Chersonfsus Thra’cia,
har sitt namn av staden G a 11 i p o 1 i, turk.
Ge-libolu (c:a 5,000 inv.), vid n.ö. inloppet till
sundet. — Ang. krigshistoria se Dardanellerna.
GalliralFus, zool., se Maorirallar.
Gallise’ra (jfr Gallicism), förfranska. — Jfr
Galli-sering.
Gallise’ring, en metod, som avser att minska
surhetsgraden hos vin, som stammar från sura,
omogna druvor. Druvsaften utspädes med vatten,
tills syrehalten nedbringas till den normala.
Därefter tillsättes socker i motsv. grad, för att
alkoholjäsningen skall kunna försiggå i vanlig
utsträckning. Det vin, som på detta sätt erhålles,
har normal alkohol- och syrehalt, övriga
beståndsdelar i vinet äro däremot utspädda, varför dess
bouquet blir lidande härav. G. infördes av tysken
Ludwig Gall i mitten av 1800-talet. Wk.
Gallisk, fransk, i sht om den espri, som anses
känneteckna fransmännen (gallerna); även som
adj. till folknamnet galler.
Galliska tuppen. Redan under antiken en
vanlig symbol för vaksamhet, djärvhet och stolthet,
kom tuppen (lat. gallusj på gr. av ordets likhet med
gallus, galler, fransman, att bli en av det franska
folkets symboler. Under den första franska
republiken krönte den Frankrikes fanor, ersattes under
Napoleon av kejsarörnen men kom åter för en tid
i bruk vid julirevolutionen 1830.
Gairium (till lat. gallus, tupp, övers, av fra. le coq,
efter upptäckarens namn, se nedan), kem., Ga,
grundämne med atomvikt 69,72, atomnr 31. G.,
förekommer mycket sparsamt i naturen tills, med zink
och aluminium. Det upptäcktes 1875 av Lecoq de
Boisbaudran med tillhjälp av spektfoskopet.
Men-delejev hade redan 1871 förutsagt dess existens (jfr
Eka-). G. är en mjuk, tänjbar, glänsande vit metall;
spec. v. 5,9; smältpunkt 29,75. Smält g. stelnar icke
vid avkylning, såvida man icke ympar smältan med
ett korn av den fasta metallen; i annat fall kan
den hålla sig flytande i månader. På grund
härav har man föreslagit att använda g. som
termometervätska i kvartstermometrar för mätning
av höga temp. G. är vid vanlig temp. beständigt
i luft; angripes häftigt av klor och brom redan
i köld; med jod förenar det sig först vid
upphettning. G. uppträder dels som tvåvärt, dels
som trevärt element. Av tvåvärt g. äro endast
halogenföreningarna kända. De övergå lätt i
trevärda föreningar, varför tvåvärda g.-föreningar
verka kraftigt reducerande. Salterna av trevärt
g., som enrira om aluminiumsalterna, äro
färglösa och i vattenlösning starkt hydrolyserade.
Bland salterna märkas g.-klorid, GaCl3, g.-nitrat,
Ga(NO3)3, och g.-sulfat, Ga2(SO4)3, 18 H,O. Det
sistn. ger med ammoniumsulfat ett dubbelsalt,
g.-ammoniumalun, NH4Ga(SO4)2, I2H2O. Lj.
Gallko, se Gall.
Gallkremla, svampart av släktet kremlor*.
Gallkvalster, Eriophy’idae, fam. av ordn. kvalster
omfattande små, sällan mer än 0,25 mm långa arter,
vilkas 2 bakersta benpar äro förkrympta till
vårt-liknande utskott. De båda främre benparen äro
5-ledade, i spetsen försedda med borst och en klo
el. häftorgan. Huvudbröstet bär på ryggsidan en
sköldformad platta, bakkroppen är maskliknande.
Mundelarna äro sugande, ögon saknas. G.
övervintra vanl. i vissa växters knoppfjäll och vandra
på våren ut till de sig utvecklande bladen, i vilka
de förorsaka gallbildningar, inrullningar o.a.
störningar (på vinstockar, lind, päron m.fl.). Genom
en fin kanal stå gallbildningarna i förbindelse med
det yttre. Se vidare Plommongallkvalster,
Päron-gallkvalster och Vinbärsgallkvalster. O.Cn.
Gallmark, se Gall.
Gallmyggor, Cecidomy’idae el. Itonid’idae, fam.
av gruppen myggor. G. äro högst några mm långa,
smärta, myggliknande insekter med mångledade,
vanl. pärlbandslika antenner, långa, smala ben och
tunna, vid roten smala, utåt täml. breda och
rundade, hårbräddade vingar, genomdragna av ett
fåtal fina längsribbor. Larverna sakna tydligt
huvud och egentliga ben men äro hos frittlevande
arter försedda med vårtliknande fotutskott. Till
färgen äro de vita, gula el. röda; en del ha
förmåga att hoppa. Några arters larver äro rovdjur
och angripa bladlöss, andra leva av multnande
ämnen. Till de senare hör bl.a. den under bark
förekommande Mias’tor metralo’as, som redan i
larvstadiet kan fortplanta sig och alstra nya larver,
s.k. pedogenes. Huvudmassan av larver livnär sig
dock av levande växtdelar, och ett stort antal
förorsakar gallbildningar av mycket olika gestalt. Hit
höra t.ex. Oligotro’phus juniperi’nus, e n g a 11 m y
g-gan, som åstadkommer de allbekanta ”kikbären”,
buxbomgallmyggan* samt åtskilliga p o
p-pelgallmyggor, som framkalla gallbildningar
på bladskaft och bladskivor hos poppel. Flera g. bli
— 201 —
— 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
