Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - del Garbo, Raffaelino - Garborg, 1. Arne - Garborg, 2. Hulda - Garbousova (Garbuzova), Raya - García, 1. Manuel (sångare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARBORG
fresker i Santa Maria sopra Minerva i Rom han
fullbordade. Hans verk kunna ej med säkerhet
bestämmas; man tillskriver honom altaren i San
Spirito, Florens, och i Santa Maria degli Angeli,
Siena.
Garborg. i) Arne Evensen G., norsk
författare (1851—1924). G. växte upp i ett strängt religiöst
hem, erhöll tidens folkskolebildning och blev 20
år gammal själv folkskollärare, utgav en lärartidn.
och fick sedan plats i ett politiskt blad av
vänsterfärg. Under starkt
intryck av Ibsen
försökte han sig också som
förf. G. frigjorde sig
snart från sin
religiösa inställning utan
att förlora intresset
för religiösa spörsmål.
Aasens och Vinjes
språkreform
sysselsatte honom också. 1873
begav han sig till Oslo
för att studera. Han
drev även här
journalistik, 1877—82 som
red. för landsmålstidn.
”Fedraheimen”, organ för vänstern. Här tryckte han
1877 sin första större berättelse, ”Ein fritenkjar”
(bokform 1881). I ”Den ny-norske sprog- og
natio-nalitetsbevægelse” (1877) försvarade G.
landsmålet. Han var nu beredd att helt ansluta sig till
tidens nya åsikter. Utvecklingslära, positivism och
litterär naturalism bestämde hans författarskap.
Ur hans upplevelser och strävanden framgick
romanen ”Bondestudentar” (1883; sv. övers. 1886),
G:s genombrottsbok, som i skildringen av en
norsk bondestudents utveckling till bekväm
statskyrkopräst ger en kritik av den nordiska
bonderomantiken. Sedan 1879 anställd i statsrevisionen
blev G. 1883 statsrevisor. Han uppträdde nu som
lysande polemiker i religiösa och politiska frågor.
Utom sociala och socialistiska spörsmål upptogs
han ivrigt av 1880-talets huvudfråga, förhållandet
mellan könen. I striden kring Hans Jægers ”Fra
Kristiania-bohémen” deltog han med iver på
Jægers sida. Med novellen ”Ungdom” i ”Forteljingar
og sogor” (1884; sv. övers. ”Ungdom”, 1885) och
romanen ”Mannfolk” (1886) gav han radikala
inlägg i sedlighetsdiskussionen, vilka 1887 medförde
hans avsked som statsrevisor. Sin harm över
vänsterledaren J. Sverdrups politiska omsvängning gav
han uttryck åt i skådespelet ”Uforsonlige” (1888).
Den naturalistiska metoden tillämpade G. mest
energiskt i kristianiaskildringen ”Hjaa ho mor”
(1890), en berättelse om det trista liv, som
beskä-res en medelklasskvinna med intresse för nya idéer.
”Kolbotnbrev” (1890), skrivna på en fjällgård, där
G. sedan 1885 tidvis hade sitt hem, innehålla
utsökta naturskildringar med dagspolemiska inslag.
— G., som från början levat med i alla aktuella
strömningar, undgick ej inflytande från
sekelskiftets nya idéer. Med lysande stilkonst gav han i
den på riksspråk skrivna, i dagboksform avfattade
romanen ”Trætte mænd” (1891) en ingående
psykologisk analys av fin-de-siècle-pessimismen, en
norsk motsvarighet till Huysmans’
omvändelseromaner. G. studerade ockulta fenomen, läste Nietz-
sche och tog intryck av Tolstoj. Det religiösa
problemet blev åter det centrala ämnet i hans skrifter.
Han förblev agnostiker men utbildade en av
evangeliernas kärlekslära påverkad idealistisk livssyn.
Denna kommer till uttryck i den naturalistiska
bonderomanen ”Fred” (1892), diktcykeln
”Haug-tussa” (1895) och dess forts. ”1 Helheim” (1901,
båda i sv. övers., ”Ingrid sierskan”, 1916—17),
skådespelet ”Læraren” (1896), prosadikten ”Den
burt-komne faderen” (1899; sv. övers. 1903), de
självbiografiska ”Knudahei-brev” (1904) samt ”Jesus
Messias” (1906) och ”Den burtkomne Messias”
(1907), i vilka två senare G. försökte ge ett
odogmatiskt Jesus-porträtt. G. var också politiskt
mycket aktiv, 1894—97 som red. för landsmålstidn.
”Den I7:e mai”, där han särsk. ivrade mot unionen.
— Under de sista 20 åren av sin levnad, som vi
känna genom ”Dagbok 1905—23” (6 bd, 1924—27),
var G. föga produktiv som diktare. Han skrev
däremot art., höll föredrag och översatte flitigt till
landsmål, bl.a. Odyssén (1918). — G. var en ovanligt
skarp intelligens, en fin psykolog och en stor
språkkonstnär men saknade skapande fantasi. ”Skriftir
i samling” (7 bd, 1908—09, jubileumsuppl. 1921—
22), ”Politik” (1919) och ”Straumdrag” (1920),
urval av G:s politiska art. och kulturella essäer.
— Litt.: E. Lie, ”A. G.” (1914); R. Thesen, ”A. G.”
(3 bd, 1933—39), ”Ein diktar og hans strid” (1945);
Th. Dahl, ”Til deg, du hei...” (1944). E.
2) Karen Hulda G., den föreg:s hustru,
författarinna (1862—1935). Efter att först ha varit
affärsanställd fördes G. genom sina livliga
politiska och sociala intressen in i journalistiken.
Landsmålssaken omfattade hon med iver. Politiskt
radikal men starkt nationellt sinnad, arbetade hon
för en mera folklig syn i fråga om levnadssätt
(”Heimestell”, 1899, ”National kost”, 1925),
folkdans, varvid hon påverkats av dansen på
Färöarna (”Songdansen i Nordlandi”, 1903),
klädedräkt (”Norsk klædebunad”, 1903, ny uppl. 1917)
och skådespelarkonst. Mot Weiningers ”Geschlecht
und Charakter” utgav G. en mycket
uppmärksammad skrift ”Kvinden skabt af Manden” (1904,
anonym; sv. övers, s.å.). G. skrev en lång rad
romaner, med motiv främst ur norskt bondeliv
(”Mens dansen gaar”, 1920, ”1 huldreskog”,
1922, ”Grågubben”, 1925). Postumt utkom det
självbiogr. verket ”Barndomsminne” (1935). E.
Garbousova (Garbuzova) [garbozå’vn], Raya,
rysk violoncellist (f. 1906), utexaminerad från
stats-konservatoriet i hemstaden Tiflis 1923. Efter debut
i Moskva s.å. och fortsatta studier för Hugo
Bec-ker i Berlin har hon med stor framgång
konser-terat i hela Europa (Stockholm 1938). Under en
följd av år var G. bosatt i Paris. Hon framträdde
f.f.g. i USA 1934 och har sedan dess regelbundet
konserterat över hela den amerikanska kontinenten.
Garcfa [-t>i’a]. 1) Manuel G., spansk sångare
(1775—T^32), debuterade vid 17 år som
operasångare (tenor) och tonsättare, for 1808 till Paris
(Thé-åtre italien), sjöng 1811—16 i Italien, därefter åter
på Théåtre italien samt i London. 1819—24
infaller hans glansperiod på Théåtre italien. 1824 sjöng
G. på den kungl. operan i London, 1825—28 i
Amerika (New York och Mexico) jämte sina barn (och
elever) Marie (Malibran), P a u 1 i n e
(Viar-dot) och Manuel (se G.2). Sina sista år bodde G.
— 271 —
— 272 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
