Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - García, 1. Manuel (sångare) - García, 2. Manuel (sångpedagog) - García, Francisco Flores - García-Gutiérrez, Antonio - García Lorca, Federico - García Prieto, Manuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GARCIA PRIETO
i Paris och ägnade sig helt åt undervisning och
komposition. G. har skrivit 18 spanska, 21 italienska
och 8 franska operor, talrika baletter m.m. V.F.
2) Manuel G., den föreg:s son, sångpedagog
(1805—1906), deltog i faderns amerikaturné 1825
men lämnade strax efteråt scenen, då hans
basstämma icke ägde någon särskild kvalitet, och
ägnade sig helt åt sångpedagogiken, från 1850 i
London som lärare vid The Royal Academy of Music.
G. försökte tränga in i sångstämmans fysiologiska
natur och uppfann strupspegeln (laryngoskopet),
som först möjliggjorde den moderna
laryngolo-gien. Liksom fadern var G. en framstående lärare;
till hans mest berömda elever höra Jenny Lind
och Jul. Stockhausen. Han skrev ”Mémoire sur
la voix humaine” (1840; ty. övers. 1878) och "Traité
complet du chant” (1841; ty. bearbetningar 1890
och 1911, eng. 1895). — Litt.: M. S. Mackinlay,
”M. G.” (1908); I. Dannström, "Några blad ur I.
Dannströms minnes-anteckningar” (1896). V.F.
Garcfa, Francisco Flores, författare, se
Flores Garcfa.
Garcia-Gutiérrez [-bi’a-gotiä’räb], Antonio,
spansk dramatiker (1813—84). I G:s produktion,
omfattande 56 dramer och 2 bd lyrik, är det eg.
hans första och sista dramer, ”El trovador” (1836)
och ”La venganza catalana” (1864), som förskaffat
honom berömmelse. ”El trovador”,
melodramatiska scener ur Aragoniens historia, har på Verdis
musik (”Trubaduren”) förts över hela världen.
Garcfa Lorca [-bi’a lå’rka], F e d e r i c o, spansk
författare (1899—1936). G. växte upp på en stor
lantgård utanför Granada, en miljö, som fick stor
betydelse för hans
författarskap. Modern var
en skicklig pianist och
började tidigt odla
hans starka
musikaliska anlag. Han
studerade vid univ. i
Granada juridik, filosofi
och litteratur; han
lärde i grund känna
klassisk spansk diktning.
En studieresa till
Ka-stilien 1917
inspirerade G. till den i lyrisk
stil hållna reseboken
"Impresiones y via-
jes” (1918). 1919 flyttade G. till Madrid för
fortsatta studier, men han ägnade sig snart helt
åt sina litterära och konstnärliga intressen; han
anordnade teaterföreställningar och bedrev
folk-loristiska studier, som gjorde honom intimt
förtrogen med folktro och folkdikt, främst från hans
andalusiska hembygd. Han fördjupade sig i äldre
spansk diktning, bl.a. Göngora, samtidigt som han
ivrigt orienterade sig i nyare strömningar, läste
Whitman, franska symbolister från sekelskiftet och
mellankrigstidens surrealister. Han väckte ett visst
uppseende med Maeterlinck-pastischen ”El
mali-ficio de la mariposa” (”Fjärilens missgärning”),
uppf. i Madrid 1920, och blev beaktad för ”Libro
de poemas” (1921), där han utnyttjade folkdikten.
Han utvecklade i fortsättningen en livlig lyrisk
produktion, publicerade föga men for omkring och
föredrog med gitarrackompanjemang sina dikter,
som snart blevo kända runt om i landet. Han
framträdde även som målare i modernistisk stil.
Mot slutet av 1920-talet framstod G. som en av
huvudpersonerna i spanskt kulturliv. 1927
uppfördes hans historiska skådespel ”Mariana Peneda”,
till vilket Salvador Dali utfört scenmålningar, och
s.å. utgav han de 1921—24 skrivna ”Canciones”,
en saml. korta poem, där han anknöt till
folkdikter, barnvisor och musik. Han slog igenom som
skald med ”Romancero gitano”, en saml. dikter,
som han skrivit 1924—27 och publicerade 1928.
Han använde här på ett virtuost sätt sin kunskap
om zigenarnas föreställningar och vanor och
skapade intensiva sånger, som genom ämnet tjusade
den stora publiken och genom det utsökta artistiska
utförandet hänförde den litteräre finsmakaren.
”Poema del canto jondo” (”Den djupa sången,” 1931)
innehöll ungdomsdikt i folkvisestil. 1929—30
uppehöll sig G. i New York, där han studerade vid
Columbia Univ. men helst höll till i Harlem; den
primitiva livssyn, som mötte honom i de vid
denna tid så populära negro spirituals, kände han sig
besläktad med. Amerikavistelsen gav upphov till
saml. ”Poeta en Nueva York”, publ. fullständigt
först 1944. Åter i Spanien sattes G. av den nya
republikanska regimen 1931 i spetsen för
studentteatern La Barraca, som för de stora massorna
presenterade klassiska spanska skådespel, iscensatta
av G., som nu själv främst ägnade sig åt dramatiskt
författarskap. Han skrev bl. a. ”La zapatera
pro-digiosa” (”Den lustiga skomakarhustrun”, 1930), en
våldsam fars, ”Amor de don Perlimplin con Belisa
en su jardin” (1933), ”Bodas de sangre”
(”Blodsbröllop”, s.å.), ”Yerma” (1934) och ”La casa de
Bernarda Alba” (1936), de tre senare hans
huvudarbeten, skådespel på prosa med lyriskt
musikaliska inslag på vers, tungt stämningsmättade
ödestragedier med motiv från spanskt bondeliv med
kvinnor, mödrar, hustrur och ungmör som
centralfigurer. Kärleken och döden äro huvudmotiven
i G:s diktning. 1933—34 gjorde G. en turné i
Argentina och Uraguay. 1935 kom diktsaml. ”Llanto por
Sånchez Mejias”, där han bl.a. hämtat motiv från
sina landsmäns favoritnöje, tjurfäktningen. Kort
efter inbördeskrigets början 1936 blev G., som ej
varit direkt politiskt aktiv men vars skådespel hade
tydlig radikal social tendens, mördad i Granada av
falangister; hans böcker brändes efter tyskt mönster,
hans skrifter förbjödos. G. räknas som Spaniens
främste diktare i modern tid, hans namn ställes vid
sidan av Lope de Vegas, Tirso de Molinas och
Calderöns. ”Obras completas” utkommo i 7 bd i
Buenos Aires 1938—42; ”Poesias” i Madrid 1944.
G:s tre dramatiska huvudarbeten föreligga på sv.
i ”Blodsbröllop. Yerma. Bernardas hus” (1947), där
prosan är övers, av Karin Alin, versen av Hj.
Gullberg, som också skrivit en inledn. — Litt.: A.
Barea, ”Lorca, the poet and his people” (1944);
”Writers of to-day”, red. av D. V. Baker (1946;
sv. övers. 1948). E.
Garcfa Prieto [-bi’a priä’tå], Manuel, markis
av Alhucemas, spansk politiker (1859—1938),
invaldes tidigt i deputeradekammaren och gjorde sig
bemärkt som talesman för en liberal grupp
(”demokraterna”), hade från 1905 säte i olika spanska
regeringar och var febr. 1910—dec. 1912
utrikesminister under Canalejas y Méndez och Figueroa.
— 273 —
— 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
