Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gasgenerator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GASGENERATOR
Fig. 2. Principbild av kokseldad generator för
halvgas. Rosten, som är excentriskt placerad,
roterar sakta, varigenom askan matas ut genom
vattenlåset nedtill.
Fig. 3. Typisk
vedgasgenerator med omvänd
förbränning.
i förbränningszon, 2
kolnings-zon, 3 reduktionszon.
värmevärde hos gasen av 1,000 å 1,100 kcal/m3
och vid koks får 1,100 å 1,200 kcal/m3, erhålles
under förenämnda kallblåsning av kol el. koks
med vattenånga 2,500 å 2,600 kcal/m3. Detta höga
värmevärde beror väsentligen på att gasen under
luftavstängningen icke blir, nämnvärt utspädd
med kväve, som framgår av följ, typiska analys:
40 °/o CO, 6 °/o CO2, 3 % N2, 50 °/o H2, i °/o CH4.
Vattengasen tillvaratas för sig och användes t.ex.
för framställning av vätgas genom konvertering
el. utnyttjas för andra lika kvalificerade ändamål.
— I de fall, där man ej har intresse av att skilja
de två gaskvaliteterna åt, drives anläggningen
som halvgasgenerator, d.v.s. ånga inblåses
kontinuerligt under fyren i så stor mängd, att
fyr-temp. hålles vid lämpligt värde. Den så erhållna
gasen (halvgas, halvvattengas, kraftgas, blåglas) har
ett värmevärde av 1,300 å 1,400 kcal/m3. En typisk
analys för halvgas från koks är 30% CO, 4% CO2,
54 °/o N,, i i % H2,
i % CH4. Man
erhåller c:a 5 m3 gas pr
kg koks. — Den
principiella konstruktionen
av en
halvgasgenerator framgår av*fig. 2.
De nu nämnda och
för industribruk
ägnade generatorerna
kännetecknas av
rättvänd förbränning,
varmed förstås, att
varmgaserna passera
och verka uttorkande
på de övre
bränsleskikten. Vid g. för traktiva
och liknande ändamål
(gengasaggregat)
använder man i stället
omvänd förbränning,
varvid primärluften
in
blåses på en nivå, belägen mellan
bränslemagasinet och reduktionszonen, så som fig. 3
schematiskt visar. Gaserna utströmma sålunda från
generatorns underdel. Syftet med denna
anordning, som är ofrånkomlig vid vedgasaggregat
på bilar o.s.v. och som alltmer användes även
vid kolgasaggregat, är att i görligaste mån
befria gaserna från tjära och ev. träsyror, som
eljest snabbt förstöra motorerna. Föroreningar
avlägsnas genom att man låter hela gasmängden
passera en spec. vid vedgas täml. trång sektion
(k o n a) i omedelbar anslutning till den heta
reduktionszonen, varvid tjäran krackas, träsyrorna
sönderdelas och en del av bränslets
vatteninnehåll reduceras till väte och koloxid jämte
koldioxid. Eftersom alla gaser inkl, vattenångan från
bränslet ha att passera nämnda zon, gälla vid
tillämpning av den omvända förbränningens
princip höga krav på torrhet hos bränslet; ved kan
ej utan särskilda anordningar för
vattenavskilj-ning med fördel användas som bilbränsle, om
dess fuktighetsgrad överstiger 25 °/o, vilken
begränsning icke gäller vid rättvänd förbränning.
Man använder företrädesvis löwed med en
fuk-tighetshalt av högst 15 °/o. Den härav erhållna
gengasen har ett jämförelsevis högt värmevärde;
från I-,150 till 1,300 kcal/m3. Den
reaktionsekvi-valenta luftblandningens värmevärde utgör härvid
c:a 50°/o av nämnda belopp. Konstruktionen av
ett modernt gengasaggregat, avsett för brunkol
el. ved, framgår av fig. 4. Utmärkande för detta
är, att konan är av keramiskt material samt att
den eljest brukliga isolerade kolbädden runt
densamma saknas. I stället utnyttjas strålvärmet
från konan liksom även en del av hetgasens
värmeinnehåll till förvärmning av primärluften.
I fråga om användning på bilar tillämpas
numera ofta den anordningen, att vagnen
igång-köres på bensin, varvid till avgasröret är kopplad
en ejektor, som får suga gas genom aggregatet,
så att detta kommer i gång. Redan inom 4 min
kan härefter omkoppling till gengasdrift ske.
Historisk utveckling. De första
experimenten att framställa gengas för industriellt
bruk anses böra
tillskrivas
österrikaren L. Bischof,
vilken 1839
konstruerade en g. med
torv som bränsle
och avsedd för
upphettning av en
puddelugn.
Liknande försök, ehuru
med ved som
bränsle, gjordes
1843 av G. Ekman
vid Lesjöfors,
varvid principen med
omvänd
förbränning f.f.g. kom till
användning.
Engelsmannen Dowson
uppfann 1881
metoden att med
an-tracit el. koks
som bränsle fram-
Fig. 4. Modern
vedgasgenerator enl. firma Imbert.
a bränsle (ved, brunkols- el.
torv-briketter), b tändrör, c luftintag,
d skakrost.
— 317 —
— 318 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
