Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gatubelysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GATUBELYSNING
”Vargöga” (t.v.) och argandlykta.
Belysningskostnaden, som för en argandlampa
belöpte sig till c:a 50 rdr banco pr år under
1820-talet, kändes som en svår belastning för
vissa av de enskilda fastighetsägarna, särsk. för
dem, som bodde på malmarna, där det var glest
mellan husen och kostnaden pr husägare
följaktligen blev proportionsvis större. Vid ett
sammanträde, som magistraten 1828 utlyste med
Stockholms fastighetsägare, väcktes f.f.g. förslag
om att g.-kostnaden borde fördelas på stadens
samtliga inv., men först 1846 enades man om
lämpligheten att låta det allmänna ombesörja g.;
det formella beslutet skedde dock först 1849 och
stod i samband med förslag om att efter utländskt
mönster införa gasbelysning på gatorna.
Dyl. belysning hade i mindre utsträckning införts
i London 1807—14, i Paris 1815, Berlin 1826,
Dresden 1828, Köln 1840, Wien 1845 o.s.v. —
Stockholm fick sitt första väsentligen för g. inrättade
gasverk 1853, det av Gaslysnings-ab. byggda
Klaragasverket, beläget vid Klara strand, på ett
område, som 1918 delvis togs i anspråk för
utvidgning av Centralstationen och med centrum
där det nuv. bangårdspostkontoret ligger. I
Göteborg hade gasbelysning införts redan 1846 och
i Norrköping 1852. Gaslysnings-ab. inlöstes 1883
av Stockholms stad med 3 mkr. — I Stockholm
funnos 1850 nära 2,000 gaslyktor uppsatta; 1882
hade antalet stigit till c:a 6,000. De tidigaste
lamporna voro försedda med hålbrännare, resp,
snittbrännare; senare tillkommo gasbesparande
brännare, baserade på förvärmning, s.k.
regenerativlampor. Det 1885 uppfunna, epokgörande
auerljuset infördes 1893—98, medförande en
ljusekonomi, med vilken de nya elektriska
koltråds-lamporna icke på något sätt kunde tävla. En
ytterligare stegring av ljuseffekten ernåddes med
”invertbrännare”, d.v.s. glödstrumpsförsedda
brännare med nedåtriktad gasström, samt genom
”pressgasbrännare” (med förhöjt gastryck). Med
dessa senare nådde man ljusstyrkor på c:a 2,500
nlj; de begagnades företrädesvis för belysning
av större öppna platser. En liknande användning
fick den vid början av seklet introducerade, med
fotogen under tryck drivna Lux-lampan. För
Stockholms vidkommande äro numera alla dessa
varianter av g. nedlagda; stadens sista gatlampa
med gasbelysning (i Enskede) släcktes 1941.
Utomlands, t.ex. i London och Paris, behålles likväl
gasbelysning på gatorna i stor omfattning, varvid
ljusstarka invertbrännare med ett flertal
glödstrumpor är den vanligaste lamptypen. Ang.
fjärrtän-dare för gasbelysning se Gasglödljus.
Elektrisk gatubelysning försöktes i
Stockholm f.g. 1881 på initiativ av L. Fredholm.
Härtill begagnades likströmsdrivna båglampor
av engelskt fabrikat (Brush), som förenade god
ljusekonomi med hög ljusstyrka (av
storleksordningen 1,000 nlj). Under en lång följd av år,
fram till o. 1920, ansågos båglampor på många
håll vara den billigaste ljuskällan på större öppna
platser, detta trots att kolen fingo bytas var
el. varannan dag. Metalltrådslampor för
den reguljära g. började dock allmänt införas
o. 1914, sedan gasfyllda lampor med stor
livslängd kommit i marknaden. Dyl. lampor
dominera alltjämt g. i de flesta länder men ha under
senare år fått en allvarlig konkurrent i de med
betydligt högre ljusekonomi arbetande g a s u
r-laddningslamporna. Bland dessa
användas, särsk. på kontinenten och i USA,
natriumlampor i stor utsträckning, varvid det gula
ljuset genom sin förmåga att ge god
genomträng-ning i dimma anses innebära större fördelar än
olägenheter. Högtryck s-k
vicksilverlam-p o r, som ge ett briljant blåvitt sken, ha även
kommit till stor användning; i nämnvärd skala
infördes de i svenska städer först i Hälsingborg
1936. På allra senaste tid ha även ly s äm ne
s-r ö r börjat få användning för g. Sannolikt är,
att denna utveckling kommer att fortsätta, ej
blott på gr. av den stegrade ljusekonomien utan
framför allt därför, att de nyare lysämnesrören
synas komma att lämna metalltrådslamporna långt
bakom sig i fråga om hög livslängd med
åtföljande ringa underhållskostnader. — Jfr Elektrisk
belysning.
Den belysningsstyrka, som eftersträvas vid g.,
varierar självfallet med trafikintensiteten. På
huvudgator och i trafikcentra vill man normalt
hålla en medelbelysning av 20 å 25 Lx, på
normala trafikgator 10 Lx, i de centrala
bostadsområdena c:a 5 Lx, medan 1 Lx ofta är tillräckligt
inom förstadssamhällen. Tendensen är dock att
öka belysningsstyrkan över hela linjen, då det
befunnits, att antalet trafikolyckor härigenom
automatiskt sjunker. Det är härvid gynnsamt, om
lamporna anbringas jämförelsevis tätt i förh. till
höjden över gatuplanet. Relationen mellan
lamp-höjd och -avstånd kan vid mindre trafikerade
gator tillåtas vara 114 men bör på starkt
trafikerade platser vara c:a 1:2, varigenom belysningen
blir mera jämn och skuggbildningen ringa. —
Vid 1948 års ingång utgjorde antalet gatlampor
i Stockholm, inkl. Brännkyrka och Nacka, 32,300
och motsv. strömförbrukning 16,2 mill. kWh pr
år. — Litt.: ”Stockholms belysning”,
minnesskrift utg. av Stockholms gasverk (1893, 2 uppl.
1903)- A.Lg.
— 367 —
— 368 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
