Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gautier, 1. Théophile - Gautier, 2. Judith - Gautier, Félix - Gautier, Marguerite - Gautiod, Gauthiod, Gautjod - Gautsch von Frankenthurn - Gauzbert (Gautbertus) - Gawain - Gavarni, Paul (Guillaume Sulpice Chevalier) - Gavarnie - Gave - Gaveau, Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAUTIER
”Voyage en Espagne”
(1843) är den mest
kända. Hans främsta
verk äro romanen ”Le
capitaine Fracasse”
(1863; sv. övers. 1878)
och diktsaml. Ӄmaux
et camées” (1852). G.
ägde både som
människa och som
diktare stor originalitet.
Utmärkande för
honom är det
romantiskt aristokratiska
förakt för
vardags
människan, vartill han uppammats i Hugos krets,
liksom han av denna entusiasmerats för
konsten och lärt sig den versifikatoriska metoden.
Som skald intresserar sig G. enbart för det yttre,
för färg och form, men ej för själslivet el. över
huvud för det mänskliga. Men verkligheten blir
för honom identisk med den bildande konsten. Den
är hans egentliga inspirationskälla. Han excellerar
i att till poesi omtolka bildkonstens verk, på sin
spanska resa ser han naturen som en kopia av
gamla spanska mästare, han ”föredrar statyn
framför kvinnan och marmorn framför köttet”.
Därmed är han framme vid Vart pour Vart, konsten
för konstens skull, den estetiska teori, vars
banerförare han är. Konsten skall befrias från moralen,
t.o.m. från tanken; formen betyder allt. Formen i
”Émaux et camées” är knapp, sträng och klar,
varje ord valt och insatt med utsökt beräkning,
helhetsverkan ofta av visuell storhet el. retorisk
kraft. — G. är romantiker men fiende till
romantikens känslokult, medeltidsdyrkan och
religiositet. Han är närmare besläktad med rokokons
graciösa formelegans och med antikens linjestränga
och behärskade konst, en senfödd alexandrinsk
poet. Genom sin konstteori blev G. föregångare
till les parnassiens. — Litt.: Monogr. av M. Du
Camp (1890), E. Richet (1893), H. Potez (1903), L.
Larguier (1911), Henriette Velthuis (1924). En
självbiogr., ”Ménagerie intime”, utkom 1869. Jfr
vidare R. Jasinski, ”Les années romantiques de
T. G.” (1929); H. Tuin, ”L’évolution psychologique,
estétique et littéraire de T. G.” (1933). E.Ek.
2) J u d i t h G., den föreg:s dotter,
författarinna (1850—1917), särsk. intresserad av Bortre
Orientens litteratur. Hon debuterade 1867 med ”Le
livre de jade”, bearbetningar av kinesisk poesi, och
utgav övers, från japanskan, bl.a. ”Poèmes de la
libellule” (1885). G. var en tid g.m. Catulle Mandès.
— Litt.: Mathilde Camacho, ”J. G., sa vie et son
æuvre” (1939).
Gautier [gåtje’], Émile F é 1 i x, fransk geograf
och afrikaforskare (1864—1940), 1900 prof, vid
univ. i Alger. G. vistades på 1890-talet på
Madagaskar som geografisk forskare och chef för
franska undervisningsväsendet där och företog från
1902 flera forskningsresor inom olika delar av
Sahara; inom den nyare Sahara-forskningen intog
G. en ledande ställning. Bland hans talrika
arbeten märkas: ”Madagascar. Essai de géographie
physique” (1902), ”Missions au Sahara” (2 bd, 1908
—09; jämte R. Chudeau), ”La conquéte du Sahara”
(1919), ”Structure de 1’Algérie” (1922), ”Le Sahara”
(1923 ) och ”Mæurs et coutumes des Musulmanes”
(i93i)- J-C-
Gautier [gåtje’], Marguerite, se
Kamelia-damen.
Gautiod [gau’-], Gauthiod, Gautjod
(bildat efter Svitiod), hos äldre svenska förf, stundom
uppträdande poetisk beteckning för det forna
Götaland, t.ex. i Runebergs ”Kung Fjalar”.
Gautsch von Fran’kenthurn [gåu’tj ... -torn],
Paul, friherre, österrikisk politiker (1851—1918),
undervisningsminister 1885—93, 1895—97,
ministerpresident 1897—98 och 1904—06. Sistn. år
framlade han ett radikalt förslag till valreform,
som föranledde hans fall men i huvudsak blev
grundläggande för 1907 års rösträttsbeslut. 1911
var G. ånyo regeringschef. Från 1895 var G.
medl. för livstiden av det österrikiska herrehuset.
Gauzbert [gäu’-] (G a u t b e r t u s), missionär,
biskop (d. 860), släkting till ärkebiskop Ebo av
Reims, vigdes efter Ansgars första missionsresa
till missionsbiskop för Sverige och reste jämte
Nithard till Birka. Han fördrevs genom ett
folkupplopp och återvände aldrig men var till sin död
formellt ledare för missionen i Sverige. G. dog
som biskop i Osnabrück.
Ga’wain (walesiska Gwalchmei), i Artur-sagan
systerson till Artur och den egentlige hjälten i
äldre Artur-diktning. G. är typen för det höviska
riddaridealet, fast han i senare diktning skildras
som grym och feg. Man har, sannolikt med orätt,
i honom velat se en solgud. Däremot är han
uppenbart en sagogestalt, besläktad med den iriska
Ulstercykelns Cuchullin.
Gavarni’, Paul (eg. G u i 11 a u m e Sulpice
C h e v a 1 i e r), fransk tecknare och litograf (1804
—66), började som mekaniker men övergick snart
till att i teckning skildra det parisiska nöjeslivet i
olika folkklasser, särsk. sedan han blivit ledare
för modetidn. ”Les Gens du monde”. Sedan G.
1837 övergått till skämttidn. ”Charivari”, präglas
hans skildring av djupare känsla för livets
skuggsidor, ett drag, som stegras till gripande social
medkänsla med de olyckligt lottade i Londons
fattigkvarter, vilkas liv G. lärt känna under sin
vistelse i England från 1847 som medarbetare i
”Illu-strated London News”. Av G:s oerhört rika
alstring utgavs ett urval ”CEuvres choisies de G. ”(2
bd, 1846—48) med text av J. Janin, Th. Gautier och
H. Balzac och en ny saml. ”Perles et parures par
G.” (2 bd, 1850). — Litt.: E. & J. de Goncourt,
”G. 1’homme et l’æuvre” (1873); T. Nyman, ”G.”
(1947). . G.V.
Gavarnie [-ni’], turistort i dep. Hautes-Pyrénées
i s. Frankrike, helt nära spanska gränsen; c:a 250
inv. G. ligger vid mynningen av en utomordentligt
storslagen kitteldal, Cirque de G., i Pyrenéerna,
omgiven av nästan lodräta klippväggar, varöver
topparna höja sig 3,000 m ö.h. Gave de Pau
bildar här ett 422 m högt vattenfall.
Gave [gavv] (fra.), fors, förekommer i namn på
floder i Pyrenéerna, t.ex. G. d’Oloson och G. de
Pau (se Adour) i dep. Basses-Pyrénées.
Gaveau [gavå’], J o s e p h, fransk pianobyggare
(1819—1903), grundade 1847 i Paris en
pianofabrik, som 1893 övertogs av sonen Étienne (1872
—1943) och vid dennes död av sönerna André
och Marcel. Till huvudkontoret i Paris är an-
— 383 —
— 384 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
