Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genus - Genus irritabile vatum - Genusköp - Genus proximum - Genus vitae - Genu varum - Genzmer, Felix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENZMER
2) Log., släktbegrepp, angivande det för dess
underordnade artbegrepp (species) gemensamma. G.
prox’imum, närmaste el. närmast högre släkte. Vid
regelrätt definition* skall detta alltid angivas. Jfr
Begrepp.
3) Språkv. (ytterst efter grek. gen’os, först
brukat av Pytagoras), grammatisk beteckning i fråga
om subst., adj. och pronomen (även: kön) samt,
mindre ofta, verb (huvudform). — Inom subst.
(o.s.v.) skiljes mellan maskulinum (han-kön),
femininum (hon-kön) och neutrum
(det-kön; se nedan). Därtill kommer i nutida svenska
realgenus (den-kön; se nedan). De tre förra g.
tillhörde redan det indoeuropeiska urspråket. Vanl.
kännetecknades de av olika form el. deklination,
överensstämmelse 1 böjning mellan subst. och
adj.-bestämningar (kongruens) m.m. Mycket ofta ligger
verklig könsskillnad till grund, s.k. naturligt el.
sexuellt g. — en skillnad, som ofta och möjl.
äldst uttrycktes genom olika ord (man, kvinna o.d.),
sedan genom avledning m.m. (varg, varginna, lat.
eq’uus, häst, fem. eq’ua). Men detta är långt ifrån
alltid fallet, utan ordet har det kön, till vilket
språkformen hänvisar det, t.ex. ty. der Stuhl, sv. dial.
stolen (han), ty. die Birke, sv. dial. bjorka (hon), s.k.
grammatiskt g. Till dettas uppkomst ha
åtskilliga faktorer bidragit, delvis dock mycket
omstridda och alltjämt höljda i dunkel. Neutrer på
indoeur. -om (lat. -um, grek, -on, sanskr. -am o.s.v.)
ha sannolikt utgått från en ack. sing. med samma
ändelse; i de flesta kasus sammanfaller neutrernas
böjning med maskulinernas. Efter hand ha
emellertid ett otal förskjutningar av g. försiggått,
betingade av analogi o.a. förhållanden. — En stor
roll inom många språk, även de indoeuropeiska,
spelar skillnaden mellan genus anima’tum (a n
i-m e 111 g.) och g. inanima’tum el. inan’imum, det
förra för levande varelser, det senare för livlösa
ting. Här har också värdesättningen varit av
betydelse, liksom en sådan även ligger till grund föi
subst:s indelning i ett slags rangklasser i en mängd
tungomål, t.ex. indian- och negerspråk (gudomliga
väsen och män i mots. till kvinnor och allt övrigt,
förnuftiga varelser och ting o.s.v.). I svenskan
nyttjas som animellt g. i regel han, men i ord på den
starkt feminint utpräglade ändeisen -a(n) brukas i
stället hon, t.ex. människan (sexuellt g. utmärkes i
dylika ord med han, resp. hon). Fem. bildas också i
indoeuropeiska språk allm. av mask.; blott
undantagsvis är förhållandet motsatt (t.ex. sv. änkling och
ty. Witwer av resp, änka och Witwe; vissa gamla
ord för svärfar utgå från beteckningar för svärmor).
Man förstår då orsaken till att i indoeuropeiska
språk avkomman av människor och djur ofta
betecknas med neutrala ord (t.ex. barn, lamm, ty. das
Kind, das Knäblein, grek, to paidi’on, barnet, gossen),
vilket också är fallet med trälar o.d. (t.ex. grek.
andrap’odon, lat. mancip’ium, isl. man), liksom
neutralt g. även tillkommer en mängd diminutiver
(t.ex. föl till fåle, stycke till stock) och nedsättande
benämningar (t.ex. ty. das Mensch jämfört med
der Mensch, sv. ett sjåp, våp o.s.v.). Att dock ett
stort antal indoeur. tingord och abstrakter förete
animellt g., sammanhänger sannolikt, åtm. delvis,
därmed, att detta g. framför allt betecknar något
som i viss mån levande, aktivt, rörligt (t.ex. namn
på fruktbärande träd, ss. lat. malus, neutr. fem.,
äppelträd, men malum, äpple, jfr apel och äpple, el.
kroppsdelsnamn, ss. hand, fot, jämfört med t.ex.
öga, öra) el. rent av som levande väsen ’(tæx- många
beteckningar för himlakroppar, ss. sol, måne).
Härtill ha vi i svenskan ett slags motsvarighet i
förekomsten av poetiskt g., då han, hon brukas
för den, t.ex. i Nicanders dikt ”Vågen”, där vågen
kallas ”hon”. — Slutl. kan man tala om
individens g. (lat. genus commu’né), då ett ord har
mask. el. fem. g., allteftersom det för tillfället
betecknar en manlig el. en kvinnlig individ, t.ex.
gemål (han el. hon), lat. can’is, hund.
Den indoeuropeiska tredelningen av g. bibehölls
i fornspråken, även de germanska, och kvarlever
alltjämt i tyskan, slaviska språk och nygrekiskan.
Så ock i nynorska och i stor utsträckning i
nordiska bygdemål (jfr ovan), i vissa av dessa också
i fråga om adj.-böjningen. Men i regel ha
betydande förändringar timat. Så skilja t.ex. svenskt
och danskt riksspråk samt norskt ”bokmål” ej i
fråga om tingord och abstrakter samt en del
beteckningar för levande väsen mellan mask, och
fem., för vilka dessa språk, utom som nämnts i
vissa stilarter, bruka pron. den, medan de använda
han och hon om (högre stående) levande varelser;
till neutr. (betecknade med det) höra benämningar
på både livlösa och levande föremål (hus; lejon,
sto). Engelskan, som gått särsk. långt i fråga om
genusskillnadernas utplånande, nyttjar (i regel)
neutr. it både som realgenus och neutr.; annars he
och she. I de romanska språken har, utom i vissa
pron., neutr. sammanfallit med mask. (t.ex. fra.
lin, mask., lin, av lat. linum, neutr.). Även de
nykeltiska och baltiska språken ha helt el. delvis
förlorat sitt neutr. (i litauiskan finnas neutrala adj.
och particip). I nypersiskan ha genusskillnaderna
försvunnit. Av utomindoeuropeiska språk saknas
neutr. i de semitiska och hamitiska språken, och
i t.ex. finskan, turkiskan och japanskan
förekommer i stort sett intet grammatiskt g. — Om verben
brukas stundom termen g. i samma betydelse som
huvudform, alltså om aktivum, passivum och.
i vissa språk, medium. — Litt.: K. Brugmann, ”The
nature and origin of the noun genders in the
Indo-germanic languages” (1897); A. Meillet,
”Linguisti-que historique et linguistique générale” (1921); J.
Wackernagel, ”Vorlesungen über Syntax”, 2 (1924;
med där anförd litt.); E. Tegnér, ”Om g. i
svenskan” (i ”Ur språkens värld”, 2, 1925); S. Agrell,
”Zur Geschichte des indogermanischen Neutrums”
(1926). E.H.
Gen’us irrita’bile vatum (lat.), ”skaldernas retliga
släkte”, citat från Horatius’ brev, där han
satiriserar över skaldernas ömtålighet och fåfänga.
Genusköp, jur., se Leveransavtal.
Gen’us prox’imum, log., se Genus.
Gen’us vitae (lat., av gen’us i bet. slag, klass, och
gen. av vita, liv), levnadsyrke, huvudsysselsättning.
Gen’u varum (lat.), se Hjulbenthet.
Genzmer [gän’tsmar], Felix Stephan
Her-mann, tysk jurist och filolog (f. 1878), jur.
prof, i Rostock 1920, 1922 i Marburg, 1934 i
Tübingen, har utom rättsvetenskapliga arbeten
(däribland ”Aus Schwedens Staats- und
Wirt-schaftsleben”, 1925) med framgång ägnat sig
åt forngermansk filologi. G. utgav 1912—20 en
lyckad ty. övers, av den poetiska eddan (senare
— 493 —
— 494 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
